ALIMo: 1994-1995

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood.

Det är också som recensent som jag stiftar en första bekantskap med kanadensaren James Eugene Carrey. Energiknippet får ur sig hela tre filmer signerade 1994 och alla håller de humoristisk toppkvalitet, var och en på sitt sätt. Jag känner mig faktiskt fortfarande lite stolt över att jag, totalt oförberedd på vad filmen skulle erbjuda, ändå såg potentialen i Ace Ventura och gav den ett hyfsat betyg (”If I’d been drinking out of the toilet, I might’ve been killed”).

The Mask är mindre ojämn men saknar därmed också Ace Venturas absoluta toppar. Å andra sidan mildras den förlusten av Cameron Diaz i sin första långfilmsroll, en av filmhistoriens coolaste jyckar och Carreys prestation (”It’s exactly two seconds before I honk your nose and pull your underwear over your head!”). Vattendelaren i sammanhanget torde vara Farrellybrödernas Dumb & Dumber, antingen älskar man den eller tycker att den är just så dum som titeln antyder. Förutom överdriven kroppsevakueringshumor (ett kännemärke för Farrellys å andra sidan) möter jag Lloyd och Harry med öppna armar (”It’s ok, I’m a limo driver!”).

Tom Hanks presenterar sitt chokladaskliv, men jag blir aldrig lika tagen som resten av världen tycks bli. Det blir liksom för tillrättalagt. Betydligt roligare är det då att hänga med när Sandra Bullock kör buss i Speed, lätt en av 90-talets bästa actionfilmer. En mycket bra BOATS är frågesportfilmen Quiz Show med John Turturro och Ralph Fiennes. En bekant kommenterar ”Gud, vad skönt! Nu får man äntligen tycka att Ralph Fiennes är snygg” vilket stämmer både moraliskt och utseendemässigt när man jämför den halvmullige lägerpsykopaten Amon Goeth med preppy-professorn Charles Van Doren.

Av någon anledning känns australiensiska filmer fräschare än amerikanska, trots att man kan hitta igen Bill Hunter i nästan alla. Sökandet efter den rätta kärleken sysselsätter både Toni Colette i Muriel’s Wedding och Terence Stamp, Hugo Weaving samt Guy Pearce i Priscilla. Fräsch är också danska slashern Nattvakten som givetvis ett par år senare kommer i en mycket sämre amerikansk upplaga.

Trodde ni att vi skulle hoppa över Jean-Claude? Icket! Året markerar slutet för hans mer storskaliga karriär, vilken hädanefter primärt innebär direct-to-DVD. Men innan dess kommer alltså både Timecop, som är en helt ok tidsreseactionthriller och dessutom innehåller kanske belgarens häftigaste ”stunt” någonsin, samt Street Fighter, vilken kanske får sorteras in i kategorin mer-rolig-än-bra.

Hur mycket jag än älskar stämningen i Priscilla, fick den till slut vika sig för Coen-brödernas bästa film. I The Hudsucker Proxy utnyttjas navie Norville Barnes av den girige och samvetslöse Sidney J. Mussberger i en helt fantastisk art deco-miljö. Humor på högsta verbala och visuella nivå (”It’s a pity to waste a whole Montecristo”).

Nostalgifria listan
Ed Wood
Once Were Warriors
Leon
Heavenly Creatures
Priest

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Before the Rain, The Madness of King George och Chungking Express.

1995
Livet som recensent innebär att man får möjlighet, alternativt riskerar, att se sådant man aldrig skulle betala pengar för. Årets största besvikelse kan möjligen vara Ace Ventura II – kidsen som delade den fullpackade premiärsalongen med mig tycktes dock inte hålla med.

Hela två svenska magnifika magplask: Carl-Einar Häckner leker medeltid i Petri tårar (what the hell were they thinking?!) och Daniel Fridell försöker göra en modern Romeo och Julia med 30:e november. Problem: var ska jag börja? Kanske i det faktum att filmen utspelar sig på sommaren? Men det finns också bra svensk film: Herr Widerberg regisserar sonen i Lust och fägring stor, herrar Herngren och Holm En på miljonen och herr Hobert uppföljaren till Glädjekällan, Höst i paradiset.

Ett för allmänheten förhållandevis okänt bolag, Pixar Animation Studios, släpper den helt datoranimerade Toy Story och förändrar för alltid scenen för animerad film. En helt annan typ av animering är animé, som jag kommer i kontakt med via bland andra Ghost in the Shell. Det ger mersmak.

Annars är det storslagenhet som gäller. Gäl-Kevin Costner bygger upp en hel artificiell atoll för Waterworld medan Ron Howard skapar fin rymdpratthriller i Apollo 13. Terry Gilliam visar åter vad han går för i sin sista riktigt bra film, framtids-tidsresedystopin Twelve Monkeys. Däremot har jag alltid tyckt att Brad Pitt spelar över i sin roll som Jeffrey Goines.

Bond får en nystart tack vare Pierce Brosnan och Izabella Scorupco. Golden Eye är dessutom min första och enda champagne-förhandsvisning, även om det sannolikt framförallt berodde på att Bollinger ville sälja sig som den nya Bond-champagnen. Och Nicole Kidman gör en av sina absolut bästa roller (tycker jag, då) i To Die For, som också blir Leaf Phoenix första roll under namnet Joaquin.

Återigen kan jag inte välja en bästafilm och bägge två innehåller Kevin Spacey. The Usual Suspects ger en intellektuell avslutningskick av rang medan Brad Pitt får göra bot och bättring från bland annat Twelve Monkeys och visa att han är en riktigt duktig skådespelare i Seven. Bägge filmerna håller för flera omtittar, men jag tycker nog att den ödesmättade och tidsobestämbara stämningen i skräckthrillern är den som vinner i längden.

Nostalgifria listan
Dead Man Walking
La heine
Richard III
La cité des enfants perdus
Sense and sensibility

Filmer som jag har kvar att se är bland annat Casino.