Nu börjar det finnas rent löjliga mängder filmer som jag har sett och på ett eller annat sätt tycker är bra och värda att uppmärksammas. Det börjar därmed också kännas poänglöst att kommentera vilka jag har sett på bio och vilka som kommit via andra kanaler. Är det en extra minnesvärd visning nämns det förstås.

***

1990
Paul Verhoeven slår till igen med Total Recall. Jag kommer ihåg att jag hörde några klasskompisar som pratade om den och Arnies blodiga händer och tyckte att det lät hur häftigt som helst. Och det var det ju. Colin Nutley kan fortfarande göra film som bygger på igenkänning och inte bara stereotyper. Det blir inte så mycket mer småstadsågren än Black Jack innan Fucking Åmål. Det är knappt att jag kan sitta kvar i soffan, så hemsk är den.

I korkade-men-underhållande-högen hittar vi Tremors, Die Hard 2, Kindergarten Cop, Cry-Baby, Pump Up the Volume, Days of Thunder och Gremlins II. Riktigt korkad, men ändå kul i all sin dumhet, är Repossessed där Leslie Nielsen och Linda Blair driver med exorcism- och djävulsfilmer.

Nicholas Cage visar att han ännu inte börjat hoppa på vilken skit som helst i Wild at Heart och i Mermaids får en ung Christina Ricci sin första filmroll medan Cher bevisar att hon faktiskt är en riktigt duktig skådespelerska.

Jag har kanske sett dem vid fel tidpunkt men de odödliga kärleksfilmerna som alla suckar över, Ghost och Pretty Woman, är underhållande men inte så mycket mer. Detsamma gäller för GoodFellas och Dances With Wolves (fast över dem kanske det inte kvinnosuckas lika mycket. Jo, förresten en skäggig Costner är väl lite av en heartthrob). Däremot briljerar Kathy Bates som James Caans ”number one fan” i Misery, även om boken (som vanligt när det gäller King) är läskigare och brutalare och därmed bättre.

Årets bästa film är, jämsides med Falling Down, också en av Joel Schumachers bästa film. I en häftigt ljussatt Flatliners samlar han, i likhet med St. Elmo’s Fire, vad som eventuellt skulle kunna kallas för det efterföljande brat packet: Kevin Bacon, Kiefer Sutherland, William Baldwin och Julia Roberts.

Nostalgifria listan
Edward Scissorhands
Hunt for Red October
Presumed Innocent
Ju Dou

Filmer som jag har kvar att se är bland annat Europa Europa.

1991
Jag flyttar upp till Umeå för att plugga biologi på universitetet. Relativt omgående går jag med i stadens föredömliga Filmstudio och med fyra visningar i veckan börjar det bli riktigt mycket film. Lägg därtill den årliga Filmfestivalen och man inser att det är bli svårt att välja bland godbitarna som förtjänar att lyftas fram.

Michelle Pfeiffer och Al Pacino är lika skönt vanliga och rätt för varandra i Frankie and Johnnie som Meg och Billy i When Harry… Den gamle barnskådisen Ron Howard gör en helomvändning från humor och drama i Parenthood och levererar istället spänning och snygga eldeffekter i Backdraft. David Cronenburg bjuder däremot på total mindfucking surrealism i Naked Lunch.

En bankrånssurfthriller blir Kathryn Bigelows största hit innan The Hurt Locker (ja, inklusive Strange Days) och Val Kilmer blir liksom i Top Secret! en sångare, men av det lite mer svårartade slaget, i The Doors.

Två lite mindre kända filmer som förtjänar mer uppmärksamhet är Kenneth Branaghs reinkarnationsthriller Dead Again och Drop Dead Fred där sötaste Phoebe Cates har Rik Mayall som hemlig låtsaskompis.

Iron Jim Cameron gör om sin Aliens-bragd och återuppfinner en riktigt bra film genom att trycka in den i en i vissa avseenden ny genre. Bara effekterna gör Terminator 2: Judgement Day till en hisnande upplevelse. Disney kommer med den i mitt tycke bästa nya filmen under 90-talet, Beauty and the Beast. Jag skyller på balscenen.

Jag skulle gärna vilja saga att årets bästa film är Les Amants de Pont-Neuf. Jag vet att jag har sett den, att jag tyckte den var bra och det är en Seriös film. Men eftersom det är ungefär det enda intryck filmen har gjort går guldmedaljen med lätthet istället över till Terry Gilliam för Fisher King. En helt underbar film där jag för första gången inser vilken bra skådis Jeff Bridges är och Robin Williams har aldrig varit bättre

Nostalgifria listan
Delicatessen
La double vie de Véronique
Da hong deng long gao gao gua (Den röda lyktan)
Thelma & Louise

Uppenbarligen känner jag mig lika klar med 1991 som 1987, för inte heller det här året hittade några starka kandidater för filmer som jag tycker att jag borde se.

Annonser