1987
Oj, här blev det svårt att välja! En massa bra filmer som jag dessutom minns att jag har sett (vid 40 börjar det kännas som en prestation).

The Living Daylights presenterar en riktigt bra Bond i Timothy Dalton och är dessutom den första ”barnförbjudna” film jag ser på bio (jag var en lydig flicka). The Witches of Eastwick är jättespännande men jag är inte säker på att jag fattar den där djävulsvinkeln eller exakt vad som händer den första gången jag ser den. Jag minns i alla fall att min mamma pratade mycket om vilken bra skådis Jack Nicholson var.

Dirty Dancing ser jag flera gånger och spelar av soundtracket från en kompis (Åhhh, Eric Carmen och Hungry Eyes!). Men den kanske roligaste visningen är återigen genom Filmstudion i Umeå, en fredagskväll är hörsal A packad med kvinnfolk i ungefär samma ålder som alla sjunger med i låtarna och återupplever det sena 80-talet with a vengeance.

Joel och Ethan Coen kommer med Raising Arizona, som jag tycker är klart bättre än Blood Simple. På den tiden när Nicholas Cage faktiskt var med i bra filmer. Holländaren och pålitlige slaffsleverantören Paul Verhoeven regisserar Robocop, ”Part man. Part machine. All cop”. Våldet är rått och förhållandevis realistiskt och Miguel Ferrer är kaxig.

Två andra favoriter måste jag bekänna att jag har ärvt från min bror som såg dem så ofta att även jag utvecklat en nostalgikänsla för dem. Mark Harmon nobbar Courtney Thorne-Smith i underhållande bagatellen Summer School och Mr. Brooks regisserar sin sista riktigt roliga film, Spaceballs (”WHAT? You went over my helmet?”).

Men vänta, vänta, det finns ju massor med bra filmer kvar! Eller i alla fall underhållande filmer: The Running Man, Predator, Radio Days, Roxanne, The Lost Boys, Evil Dead II, Angel Heart och Prince of Darkness.

Som synes på den (någorlunda) nostalgifria listan och texten ovan är det här ett år då det är väldigt svårt att välja en film som årets bästa, ’87 var ett starkt filmår helt enkelt. Men jag väljer med hjärtat och då blir inte så svårt. En oslagbar sagostämning, fantastiskt soundtrack av Mark Knopfler och en Carey Elves med den exakt rätta touchen av en Errol Flynn för 80-talet stavas Princess Bride.

Nostalgifria listan:
Fatal Attraction
Full Metal Jacket
Good Morning Vietnam
Wall Street

Uppenbarligen känner jag mig klar med 1987 för det här året hittade inga starka kandidater för filmer som jag tycker att jag borde se men av olika anledningar ännu inte hunnit fram till.

1988
Jag är på språkresa i Sydengland och har en sommarflört. Vi går på bio och han skrattar så mycket att han ramlar av stolen inför Vice Versa. Absolut inte den bästa av alla dessa märkligt många filmer om kroppsbyten, men för min del den mest minnesvärda.

Tom Cruise och Dustin Hoffman gör tillsammans med Hans Zimmer mig övertygad om att Rain Man är den bästa film jag någonsin sett och jag blir knockad av effekterna i Who Framed Roger Rabbit. En korkad Kevin Kline är något av det roligaste man kan se i A Fish Called Wanda om man inte räknar med Leslie Nielsen i The Naked Gun. Och Tom Cruise klämmer i med en double feature, jämsides med Rain Man kommer Cocktail.

Av någon anledning missade jag Ladyhawke, Legend, Labyrinth och The Dark Crystal när det begav sig och såg dem först senare år. Men Willow kom jag åt ganska tidigt och trots rätt kackiga effekter är det fortfarande en riktigt bra fantasyrulle. Med Val Kilmer i en av sina bästa roller som grädde på moset. The muscles from Brussels återkommer som hjälte, den här gången i klassiska Bloodsport.

På den kanske lite mer alternativa sidan hittar vi ytterligare tre klassiker. Tim Burton har ännu inte överanvänt vare sig Danny Elfman, Johnny Depp eller Helena Bonham Carter och följer upp Pee-Wee’s Big Adventure med lätt surrealistiska Beetlejuice. Winona Ryder och Christian Slater gör sina kanske bästa prestationer i underbart skruvade Heathers som är så full av technicolor att den skulle kunna vara regisserad av Baz Luhrmann istället för Michael Lehmann. Och John Waters rör sig ytterligare lite mer mot normalitetsfåran utan att förstås överge sin Divine som får spela dubbla roller i charmiga Hairspray.

Även det här året är konkurrensen om bästa film stor, men ändå inte särskilt svårt att bestämma en vinnare. På min pappas jobb köper man in en liten TV med vidhängande video och han får låna hem den över en julhelg. Die Hard liknar inget annat jag någonsin sett – Alan Rickman är supersarkastisk med tysk brytning och Bruce Willis hur cool som helst samtidigt som han är aningens sårbar. ”Now I have a machine gun. Ho ho ho.”

Nostalgifria listan:
Mississippi Burning
Dangerous Liasons
The Big Blue
Paperhouse
Accused

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Ariel och The Unbearable Lightness of Being.

Annonser