1987
Oj, här blev det svårt att välja! En massa bra filmer som jag dessutom minns att jag har sett (vid 40 börjar det kännas som en prestation).
The Living Daylights presenterar en riktigt bra Bond i Timothy Dalton och är dessutom den första ”barnförbjudna” film jag ser på bio (jag var en lydig flicka). The Witches of Eastwick är jättespännande men jag är inte säker på att jag fattar den där djävulsvinkeln eller exakt vad som händer den första gången jag ser den. Jag minns i alla fall att min mamma pratade mycket om vilken bra skådis Jack Nicholson var.
Dirty Dancing ser jag flera gånger och spelar av soundtracket från en kompis (Åhhh, Eric Carmen och Hungry Eyes!). Men den kanske roligaste visningen är återigen genom Filmstudion i Umeå, en fredagskväll är hörsal A packad med kvinnfolk i ungefär samma ålder som alla sjunger med i låtarna och återupplever det sena 80-talet with a vengeance.
Joel och Ethan Coen kommer med Raising Arizona, som jag tycker är klart bättre än Blood Simple. På den tiden när Nicholas Cage faktiskt var med i bra filmer. Holländaren och pålitlige slaffsleverantören Paul Verhoeven regisserar Robocop, ”Part man. Part machine. All cop”. Våldet är rått och förhållandevis realistiskt och Miguel Ferrer är kaxig.
Två andra favoriter måste jag bekänna att jag har ärvt från min bror som såg dem så ofta att även jag utvecklat en nostalgikänsla för dem. Mark Harmon nobbar Courtney Thorne-Smith i underhållande bagatellen Summer School och Mr. Brooks regisserar sin sista riktigt roliga film, Spaceballs (”WHAT? You went over my helmet?”).
Men vänta, vänta, det finns ju massor med bra filmer kvar! Eller i alla fall underhållande filmer: The Running Man, Predator, Radio Days, Roxanne, The Lost Boys, Evil Dead II, Angel Heart och Prince of Darkness.
Som synes på den (någorlunda) nostalgifria listan och texten ovan är det här ett år då det är väldigt svårt att välja en film som årets bästa, ’87 var ett starkt filmår helt enkelt. Men jag väljer med hjärtat och då blir inte så svårt. En oslagbar sagostämning, fantastiskt soundtrack av Mark Knopfler och en Carey Elves med den exakt rätta touchen av en Errol Flynn för 80-talet stavas Princess Bride.
Nostalgifria listan:
Fatal Attraction
Full Metal Jacket
Good Morning Vietnam
Wall Street
Uppenbarligen känner jag mig klar med 1987 för det här året hittade inga starka kandidater för filmer som jag tycker att jag borde se men av olika anledningar ännu inte hunnit fram till.
1988
Jag är på språkresa i Sydengland och har en sommarflört. Vi går på bio och han skrattar så mycket att han ramlar av stolen inför Vice Versa. Absolut inte den bästa av alla dessa märkligt många filmer om kroppsbyten, men för min del den mest minnesvärda.
Tom Cruise och Dustin Hoffman gör tillsammans med Hans Zimmer mig övertygad om att Rain Man är den bästa film jag någonsin sett och jag blir knockad av effekterna i Who Framed Roger Rabbit. En korkad Kevin Kline är något av det roligaste man kan se i A Fish Called Wanda om man inte räknar med Leslie Nielsen i The Naked Gun. Och Tom Cruise klämmer i med en double feature, jämsides med Rain Man kommer Cocktail.
Av någon anledning missade jag Ladyhawke, Legend, Labyrinth och The Dark Crystal när det begav sig och såg dem först senare år. Men Willow kom jag åt ganska tidigt och trots rätt kackiga effekter är det fortfarande en riktigt bra fantasyrulle. Med Val Kilmer i en av sina bästa roller som grädde på moset. The muscles from Brussels återkommer som hjälte, den här gången i klassiska Bloodsport.
På den kanske lite mer alternativa sidan hittar vi ytterligare tre klassiker. Tim Burton har ännu inte överanvänt vare sig Danny Elfman, Johnny Depp eller Helena Bonham Carter och följer upp Pee-Wee’s Big Adventure med lätt surrealistiska Beetlejuice. Winona Ryder och Christian Slater gör sina kanske bästa prestationer i underbart skruvade Heathers som är så full av technicolor att den skulle kunna vara regisserad av Baz Luhrmann istället för Michael Lehmann. Och John Waters rör sig ytterligare lite mer mot normalitetsfåran utan att förstås överge sin Divine som får spela dubbla roller i charmiga Hairspray.
Även det här året är konkurrensen om bästa film stor, men ändå inte särskilt svårt att bestämma en vinnare. På min pappas jobb köper man in en liten TV med vidhängande video och han får låna hem den över en julhelg. Die Hard liknar inget annat jag någonsin sett – Alan Rickman är supersarkastisk med tysk brytning och Bruce Willis hur cool som helst samtidigt som han är aningens sårbar. ”Now I have a machine gun. Ho ho ho.”
Nostalgifria listan:
Mississippi Burning
Dangerous Liasons
The Big Blue
Paperhouse
Accused
Filmer som jag har kvar att se är bland andra Ariel och The Unbearable Lightness of Being.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Så!
Nu har jag läst ifatt alla dina ALIm! (det är inte bra för hobbyintresset att vara iväg på jobbkonferens i ett par dagar..)
Mycket trevliga inslag under 80-talet! Kan faktiskt relatera tillnästan alla (och känna vissa gamla skämsnostalgivibbar också!). Bra förstaplatser måste tillstå!
Ett digert nedslag i 70- och 80-talet! Följer med glatt och stort intresse med in 90….. 🙂
Kul att du fortfarande är med och att vi tycks dela samma 80-tal! Ska bli spännande att se om det håller i sig. Ja, vad mycket mer man skulle hinna om man inte behövde jobba 🙂
Blood Simple finner jag som en mycket bättre film än Raising Arizona. Nu såg jag iofs ingen av filmerna på 80-talet, men i mina ögon är Blood Simple en av 80-talets bättre filmer medan Raising Arizona var smärtsam att se när jag såg den för något år sen.
@Movies-Noir: Det ska erkännas att det var ett tag sedan jag sist såg Arizona men jag har sett den flera gånger över åren och alltid tyckt om den. Blood Simple skulle eventuellt vinna på en omtitt, jag har bara sett den en gång och då blev den offer för alldeles för höga och fel förväntningar.
Raising Arizona hör till mina favoriter bland Coens filmer, är nog den jag sett flest gånger. Du nämner många bra filmer från -87 och jag håller med om de flesta men likt Steffo har jag skämkudden i beredskap 😉 Har du inte sett Planes trains…?
-88 Oj vad jag har svårt för de två första Die Hard filmerna- fantastisk action men jag klarar inte av den korkade dialogen. Jag blir irriterad. Fjantigt o pretto tycker frun och kör på pin kiv ett Die hard marathon för 54:e ggn. Gillade Midnight run bättre.
Heathers har jag aldrig riktigt fattat storheten i. Får hoppas att ngn gör en rejäl recension av den så jag kanske kan sälla mig till de upplystas skara 😉
@Filmitch: Raising Arizona är bra den med, var nog min första bekantskap med Coens. Jag har _försökt_ se Planes… men John Candy har aldrig varit någon favorit så jag har alltid varit lite förundrad över denna films popularitet.
Die Hard med fjantig dialog. Kan jag väl aldrig tänka mig 😉 Så mitt, Sara och Fiffis Slater-maraton övertygade dig alltså inte? 😉
1987: The Living Daylights såg jag också på bio. Minns att jag gillade filmen plus Ahas låt. Raising Arizona har jag sett och minns den som charmig men det var länge sen. Blood Simple = 5/5! The Princess Bride är inget för mig. Halvcharmig men inte mycket mer. Det är det där med parodifilmer som ofta inte funkar för mig.
1988: Fördelen med att följa upp en film som Pee-Wee’s Big Adventure är att det i alla fall inte kan bli sämre. Fast det säger jag utan att ha sett Beetlejuice. Heathers gillade jag inte speciellt när jag såg den för några år sen. Die Hard charmig (måste sluta använda det ordet) men behöver nog se om den. Två grymt bra anime från ’88, speciellt den sistnämnda: Akira och Eldflugornas grav.
@Jojjenito: Ja, jag har förstått att jag är ganska ensam om att _inte_ gilla Blood Simple. Har inte sett Pee-Wee men kan nästan garantera att Beetlejuice är bättre. Tack för tips på animé, jag tycker de är roliga men ser dem alldeles för sällan.