Bill Cunningham New York (2010)

Vi gör en liten paus i filmlistandet för en filmspanaraktivitet.

***

Det sägs att skönhet ligger i betraktarens öga. När betraktaren heter Bill Cunningham tycks möjligheterna till skönhetskickar vara närmast obegränsade. Den 83-årige modefotografen har skapat sig en ointaglig position inom sin värld genom att inte bara plåta utmärglade modeller som draperats i haute coture, utan verkliga människor, kända likväl som okända.

Grejen är att det för Bill inte spelar någon roll vilka hans fotoobjekt är, bara vad de har på sig. Tack vare ett öga och sinne för stil som ingetdera tycks ha förlorat något av sin skärpa scannas Bills bildsidor i New York Times ivrigt av de som vill veta runt vilken krök modevärlden kommer att svänga runt härnäst.

Ju mer jag funderar på dokumentären Bill Cunningham New York och dess huvudperson, desto tydligare framträder tre nyckelord.

Ödmjukhet
Mannen som varje vecka kan samla ihop decimetertjocka buntar med inbjudningar till New Yorks alla tänkbara galor och events vilka han tackar nej till (bunten med de han accepterar är betydligt tunnare) tycks nästintill naivitetens gräns vägra att inse sin egen betydelse i och påverkan på modevärlden. Vid sin egen franska orderutmärkelse för viktiga bidrag till kulturen (andra mottagare är bland andra Jeanne Moreau och Van Morrison) är festobjektet själv mer upptagen med att fota de andra gästerna än att prata med alla gratulanter.

Och vore det inte för att jag efter knappa 90 minuter upplever att jag ändå fått någon slags känsla för vad denne man vill stå för, skulle jag säga att det bara är en fasad. Ett uttryck för falsk blygsamhet, ett sätt att rättfärdiga för sig själv och världen det han gör. Vilket i praktiken är att ta kort på personer utan deras tillstånd (men inom lagens ramar förutsätter jag) för att sedan publicera dem. Men eftersom det inte tycks finns något i Bill som ens är i närheten av att antyda ett sådant manipulativt sinne, är jag faktiskt böjd att tro honom.

Bill säger själv att han inte vill kalla sig för fotograf. Och visst, det här är ingen man som dagarna i ända lubbar omkring med tjugo kilo kamerautrustning i strategiskt placerade väskor. Han har inget penisförlängarobjektiv som anländer tjugo minuter innan han själv gör det. Under alla sina verksamma år tycka han ha klarat sig alldeles utmärkt med en eller möjligen ett par systemkameror och objektiv.

Samtidigt är det helt uppenbart att han har en fotografs inställning till världen, han ser den nästan uteslutande genom sin kameralins och vill fånga detaljer, linjer och vinklar för att sedan presentera dem för en allt mer beundrande omvärld. Kanske är hans avståndstagande ett sätt att göra sig själv ännu mer obemärkt, kanske handlar det om en markering att fotograferingen för Bill inte är ett yrke, det är hela hans liv?

Integritet
Men som sagt, bara för att Bill ibland framstår som ödmjuk intill självutplåning ska man inte göra misstaget att tro att han är en harmlös mysfarbror som inte har en aning om inom vilka kretsar han rör sig. Bill må framstå som ovetande om den styrka som publiceringen av hans bilder besitter, men han är definitivt inte ovetande om den knivskarpa konkurrensen som råder mellan alla de som vill synas.

Däremot har han har gjort sitt bästa för att distansera sig även från detta. Han tycks sätta en otidsenlig ära i att vara hederlig och mysfabrorstatusen förstärks av att han aldrig tycks ha använt sina bilder för att göra ned folk. Lever man med en kamera på magen lika länge som Bill ute på New Yorks gator lär man ha fångat både en och två kändisar i mindre fördelaktiga positioner. Men Bill lever för att hissa, inte för att dissa, och det är sannolikt denna antites till en paparazzoattityd som gör honom så omtyckt.

Trots att han kan bevista flera galainvigningar och premiärer på en enda kväll än jag kommer att göra i hela mitt liv har han gjort det till ett credo att aldrig ta emot vare sig vått eller torrt vid tillställningarna. Han vill inte stå i skuld till någon eller något utom sitt behov av vackra eller uppseendeväckande klädesplagg. Och som nämndes ovan, för honom är det fullkomligt ointressant vem som bär dessa klädesplagg. En trist klänning är en trist klänning, oavsett om den sedan råkar sitta på Catherine Deneuve.

Samma strikthet intar han i synen på dessa klädesplagg. Att mode skulle vara något uteslutande frivolt, flärd som noga räknat inte behövs är något han bestämt tillbakavisar. Han ser kläder som en hjälp för människor att möta omvärlden, en ”rustning” som man antingen kan gömma sig bakom eller framhäva sig själv med. Desto intressantare att han själv då inte tycks ha behov av vare sig flärd eller rustning, ständigt klädd som han är i sin närmast uniformslika blå jacka.

Han har heller inga problem att deklarera sina personliga åsikter inom modevärlden som sådan. Allt för tydliga influenser (läs: plagiat) blir obönhörligt avslöjade utifrån Bills arkivlika minne. I ett tal uppmanar han branschen att aldrig förlora sitt raison d’être: klädesplaggen. På synnerligen haltande franskengelska framhåller han betydelsen av skärningarna, linjerna, designen, allt det som skiljer mode från det man själv totade ihop på syslöjden.

Fokus
Av det ovanstående har det förhoppningsvis framgått att Bill Cunningham är en man med förmåga till ett avundsvärt fokus. Fokus på att hitta den avgörande detaljen, den rätta vinkeln som visar upp plagg och bärare från sin mest fördelaktiga sida, magin som uppstår i ett par strategiskt placerade fjädrar eller lite bjärt färgad fuskpäls.

Det är en förmåga som fått och får Bill att försaka mycket annat: han bor i ett gytter av arkivskåp fyllda med negativ, en förestående flytt är inte mer än ett distraktionsmoment från fotograferandet, mat är bränsle för att han ska orka ta fler bilder och romantiska relationer har det aldrig blivit några. Men samtidigt som fotografen unnar sig så otroligt lite lekamligen, unnar han sig att leva totalt uppslukad av sin passion.

Detta mer eller mindre asketiska liv smälter för mig ihop med hans integritet och dess munklika tendenser får en extra dimension av det faktum att han framstår som en hängiven katolik. I likhet med Thoureau (men betydligt mer omedvetet verkar det som) har han skalat bort allt som inte har direkt koppling till att ta nästa bild, att se nästa plagg.

Jag undrar om det är detta fokus, denna förmåga till att de facto leva totalt i nuet, som gör att Bill har lyckats behålla sitt öga för detaljer och sin unika känsla för stil (det är i alla fall vad alla kännarna hävdar att han har). När han står där med kameran i näven är det som sagt nästa bild som betyder något; detaljerna och inte helheten. Inte ifall han kommit ihåg att betala räkningarna, vad han ska äta till middag eller för all del vem han för tillfället konverserar med.

***

Det kanske låter som om Bill Cunningham lever ett tragiskt liv. Vissa skulle säkert tycka det, renons som det är på kroppsliga njutningar. Därmed inte sagt att Bill inte älskar. Väl vetande att dokumentärer inte levererar någon Sanning säger Bill själv att han lever ett lyckligt liv. Och jag tror att det beror på hans djupa kärlek till skönheten.

Bill Cunningham är en man som lever ett liv där han ständigt är omgiven av skönhet. Och inte bara det, han har dessutom förmågan att uppfatta den, lägga  den i dagern och visa upp den för omvärlden. Och för det är han en man värd att avundas, inte att beklaga.

***

Detta var som synes månadens Filmspanarfilm. Visst måste du väl kolla in vad de andra tyckte om Bill Cunningham och hans fotograferande?

Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Jojjenito