1985
Hela tre filmer jag minns från biobesök. The Black Couldron som inte är någon särskilt bra Disney och som dessutom gav mig helt fel förväntningar när jag väl tog mig an Lloyd Alexanders Prydain-cykel. Sällskapsresan II – Snowroller var (då) till och med roligare än originalet eftersom jag hade mer erfarenhet av skidorter (Vemdalsskalet rules!) än charterresor. Det var på den tiden när man fortfarande tyckte att koleriska fadersfigurer var höjden av komedi. Och jag och min mamma går och ser The Color Purple. Minns att jag grät på slutet men att jag redan då tyckte det var lite småskämmigt och försökte låtsas som ingenting när ljusen i salongen tändes.

80-talets mitt bjuder på många bra filmer i olika genrer varav de flesta håller för flera omtittar: Out of Africa, Back to the Future, Breakfast Club och Mask.

Samma år bjuder dessutom på underhållande filmer av en lite annan kvalitet och där kanske inte alla håller för lika många omtittar: The Goonies, Re-Animator, Fright Night, Red Sonja, Phenomena och Weird Science.

En svår utmanare till årets bästa film är Terry Gilliams övervakningsdystopiska Brazil om drömmaren Sam Lowry. En av de bästa beskrivningarna av en mardrömsbyråkrati som går att finna.

Högsta pallplats knips dock av en man som dessutom själv gjort en byråkratifilm men med en helt annan stämning. För mig markerar 1985 året för Akira Kurosawas sista kraftansträngning och vilken effort det är! Ran är inte bara jämsides med tio år yngre  Richard III en av de absolut bästa Shakespeareadaptionerna utan också underbart vacker och full av en stämning som nästan slår Brazil i hopplöshet. Utan tvekan årets bästa film.

Nostalgifria listan:
Witness
A Room With a View
My Beautiful Laundrette

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Pale Rider, Prizzies Honor, Mitt liv som hund och Shoah.

1986
Jag ser Clockwise på bio men har svårt för den hysteriska John Cleese, Fawlty Towers har exempelvis aldrig heller varit någon större favorit. Däremot var det en högtidsstund när jag och min bror fick lov att hyra en moviebox och jag såg Highlander för första gången – så maffigt! Christopher Lambert var precis lagom sliten, Sean Connery precis lagom elegant och Clancy Brown precis lagom läskig (”Hi. I’m Candy. Of course you are…”). Ett soundtrack signerat Brian May och Queen svider inte det heller.

Det är inte den film jag ser först med ”the muscles from brussels” men när jag väl har upptäckt the awesomeness hos Jean-Claude van Damme ser jag naturligtvis till att snoka mig bakåt till No Retreat, No Surrender. För min del hade tönten Jason Stilwell kunnat få snorstryk av Ivan varenda gång.

Iron Jim Cameron återuppfinner Alienkonceptet med en av 80-talets bästa actionfilmer och skapar dessutom en av världens stora vattendelare: av eller på för Pt. Hudson? Christian Slater gör en av sina första långfilmsroller i Der Name der Rose (ja, det är enligt IMDb originaltiteln) där man klokt nog fokuserar på mysteriet och inte Umberto Ecos ändlösa ordbajseri.

Jag ser filmen några år senare men det går ju heller inte att hoppa över Tompa och Top Gun – allt är ju så coolt! Flygscenerna, gnabbet, uniformerna, volleybollscenen, Tom Skerritt och två sekunder med en Tim Robbins som ser ut att vara 12 bast i slutet. Och redan då var jag verkligen som åsnan mellan två väldigt intressanta hötappar avseende Tompa och Val.

Ingen riktigt lika klar vinnare för 1986 som för tidigare år kan jag känna, men ska man gå på kvalitet och inte bara på känsla (för då vinner förstås JCVD) handlar det om en Michael Rooker med otäckt död blick i Henry: Portrait of a Serial Killer. En film som jag kunnat ta del av tack vare utmärkta Filmstudion i Umeå.

Nostalgifria listan:
Platoon
Stand By Me
Blue Velvet
Manhunter

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Jean de Florette, Offret, Hannah and Her Sisters, Varjoja paratiisissa (Skuggor i Paradiset. Bekännelse: jag har aldrig sett en Aki Kaurismäki-film och det känns som om jag verkligen borde det. Men det är lika suget som en rotfyllning), Salvador och The Hitcher.

Annonser