1982
Jag vet att jag sett E.T. på bio, men frågan är om detta är året jag gjorde det. Oavsett vilket slår herr Spielberg till igen med en nästan lika tidlös, men något smörigare, klassiker.

Cameron Crowe debuterar i filmvärlden som manusförfattare till Fast Times at Ridgemont High men det är Phoebe Cates som skapar odödligt fantasimaterial när hon häver sig upp ur simbassängen i sin röda bikini. På den svenska sidan presenterar Hasse och Stellan traditionellt svensk, men bra, rural misär i Den enfaldige mördaren.

Ridley Scott följer upp Alien med Harrison Ford som androidjägare i Blade Runner och John Carpenter gör en lysande remake på en femtiotalsskräckis genom att hålla sig närmare den litterära förlagan i The Thing. Vill man ha mer upplysning än ren underhållning kan man med förtroende vända sig till herrar Attenborough och Kingsley när Sir Ben (i sin långfilmsdebutroll) porträtterar en mildsinnad indier i Gandhi.

Årets främsta prestation står dock, kanske lite oväntat, Mr. Stallone för, generöst uppbackad av Brian Dennehy och Richard Crenna. Det tog ett bra tag innan jag kom mig för att se First Blood i sin helhet, men när jag väl gjorde det blev jag tagen av vilken bra film den är.

Filmer som jag har kvar att se är bland andra An Officer and a Gentleman, Sophie’s Choice och Pink Floyd The Wall.

1983
Barbara Streisand är närvarande tack vare soundtracket till Yentl som min mamma lyssnar en hel del på. Själv undrar jag dock om jag ser filmen på bio, den känns mer som en senare videoupplevelse.

För min del blir det här ett av de första ungdomsfilmsåren i form av gängskildring med pretentioner i Rumble Fish, en film som jag såg i så pass gamla år att den aldrig kom att betyda särskilt mycket. Däremot kunde jag engagera mig helhjärtat i mödorna för Jennifer Beals (Flashdance) och Matthew Broderick (WarGames).

Star Wars-sagan avslutas lite väl gulligt i Return of the Jedi och Monty Python-gänget återvänder till episodfilm, fast inte lika framgångsrikt som i The Holy Grail, med The Meaning of Life. Låtarna i den senare filmen toppar dock lätt dem i den tidigare, en favorit är ”It’s Christmas in Heaven”.

Återigen måste jag dela förstaplatsen, den här gången mellan två komedier. Woody Allens Zelig är en sådan underbart välgjord liten mockumentär, en genre som jag gillar av hela mitt hjärta. Men Mel Brooks vinner på nostalgicharmen i To Be or Not To Be, även om han den här gången fått rejält med hjälp från Ernst Lubitsch (”What he did to Hamlet, we are now doing to Poland”).

Nostalgifria listan:
Scarface

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Local Hero och Risky Business.

1984
Oj, här blev det helt plötsligt många bra och minnesvärda filmer. Amadeus blir direkt en favorit, men hur kan den bli annat med en sådan inledning?! Eddie Murphy gör sig märkbar för första gången i Beverly Hills Cop och Ghostbusters är mer än bara en klämmig låt. Police Academy var hysteriskt rolig första gången man såg den, men har inte åldrats med några större portioner värdighet.

Ralph Macchio var 23 bast men passerade utan problem för 15 i Karate Kid. Han har dock inte mycket att sätta emot en dansande Kevin Bacon i Footloose eller en sjungande Val Kilmer i Top Secret!. Phoebe Cates återkom från Ridgemont High i Gremlins (vem minns däremot Zach Galligan?). Och på världsförbättrarfronten motade Patrick Swayze undan den ryska björnen i Red Dawn.

Christopher Guest gör sin mockumentärdebut med underbara This is Spinal Tap. Ska vi vara lite mer seriösa finns exempelvis Once upon a Time In America, Blood Simple och Stranger Than Paradise men ingen av dessa filmer har slagit an något hos mig.

Jag befinner en aning på gärdsgården när det gäller korandet av bästa film. Freddy Krüger kommer för alltid att vara Freddy Krüger och läskigast i världen i A Nightmare on Elm Street, men när allt kommer omkring är The Terminator en så mycket bättre film.

Filmer som jag har kvar att se är bland annat Paris Texas.

Annonser