1982
Jag vet att jag sett E.T. på bio, men frågan är om detta är året jag gjorde det. Oavsett vilket slår herr Spielberg till igen med en nästan lika tidlös, men något smörigare, klassiker.
Cameron Crowe debuterar i filmvärlden som manusförfattare till Fast Times at Ridgemont High men det är Phoebe Cates som skapar odödligt fantasimaterial när hon häver sig upp ur simbassängen i sin röda bikini. På den svenska sidan presenterar Hasse och Stellan traditionellt svensk, men bra, rural misär i Den enfaldige mördaren.
Ridley Scott följer upp Alien med Harrison Ford som androidjägare i Blade Runner och John Carpenter gör en lysande remake på en femtiotalsskräckis genom att hålla sig närmare den litterära förlagan i The Thing. Vill man ha mer upplysning än ren underhållning kan man med förtroende vända sig till herrar Attenborough och Kingsley när Sir Ben (i sin långfilmsdebutroll) porträtterar en mildsinnad indier i Gandhi.
Årets främsta prestation står dock, kanske lite oväntat, Mr. Stallone för, generöst uppbackad av Brian Dennehy och Richard Crenna. Det tog ett bra tag innan jag kom mig för att se First Blood i sin helhet, men när jag väl gjorde det blev jag tagen av vilken bra film den är.
Filmer som jag har kvar att se är bland andra An Officer and a Gentleman, Sophie’s Choice och Pink Floyd The Wall.
1983
Barbara Streisand är närvarande tack vare soundtracket till Yentl som min mamma lyssnar en hel del på. Själv undrar jag dock om jag ser filmen på bio, den känns mer som en senare videoupplevelse.
För min del blir det här ett av de första ungdomsfilmsåren i form av gängskildring med pretentioner i Rumble Fish, en film som jag såg i så pass gamla år att den aldrig kom att betyda särskilt mycket. Däremot kunde jag engagera mig helhjärtat i mödorna för Jennifer Beals (Flashdance) och Matthew Broderick (WarGames).
Star Wars-sagan avslutas lite väl gulligt i Return of the Jedi och Monty Python-gänget återvänder till episodfilm, fast inte lika framgångsrikt som i The Holy Grail, med The Meaning of Life. Låtarna i den senare filmen toppar dock lätt dem i den tidigare, en favorit är ”It’s Christmas in Heaven”.
Återigen måste jag dela förstaplatsen, den här gången mellan två komedier. Woody Allens Zelig är en sådan underbart välgjord liten mockumentär, en genre som jag gillar av hela mitt hjärta. Men Mel Brooks vinner på nostalgicharmen i To Be or Not To Be, även om han den här gången fått rejält med hjälp från Ernst Lubitsch (”What he did to Hamlet, we are now doing to Poland”).
Nostalgifria listan:
Scarface
Filmer som jag har kvar att se är bland andra Local Hero och Risky Business.
1984
Oj, här blev det helt plötsligt många bra och minnesvärda filmer. Amadeus blir direkt en favorit, men hur kan den bli annat med en sådan inledning?! Eddie Murphy gör sig märkbar för första gången i Beverly Hills Cop och Ghostbusters är mer än bara en klämmig låt. Police Academy var hysteriskt rolig första gången man såg den, men har inte åldrats med några större portioner värdighet.
Ralph Macchio var 23 bast men passerade utan problem för 15 i Karate Kid. Han har dock inte mycket att sätta emot en dansande Kevin Bacon i Footloose eller en sjungande Val Kilmer i Top Secret!. Phoebe Cates återkom från Ridgemont High i Gremlins (vem minns däremot Zach Galligan?). Och på världsförbättrarfronten motade Patrick Swayze undan den ryska björnen i Red Dawn.
Christopher Guest gör sin mockumentärdebut med underbara This is Spinal Tap. Ska vi vara lite mer seriösa finns exempelvis Once upon a Time In America, Blood Simple och Stranger Than Paradise men ingen av dessa filmer har slagit an något hos mig.
Jag befinner en aning på gärdsgården när det gäller korandet av bästa film. Freddy Kueger kommer för alltid att vara Freddy Krueger och läskigast i världen i A Nightmare on Elm Street, men när allt kommer omkring är The Terminator en så mycket bättre film.
Filmer som jag har kvar att se är bland annat Paris Texas.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Det blev en Rambomåndag! Wihuiiii! 🙂 🙂
Just for you… Nä allvarligt, utnämningen är helt välförtjänt.
Terminator, kul och lite oväntat. Men den hamnar högt även hos mig så småningom 😉 1984 var ett mycekt starkt år.
Zelig såg jag aldrig som mer än helt ok. Brooks-komedin har jag dock inte sett, inte heller originalet som jag är mer sugen på.
Har inte sett E.T. och tveksamt om det är någin idé att göra det nu. Skulle nog bara hata den, haha.
Av de du nämner att du har kvar att se så är Paris, Texas den klart bästa.
@Movies-Noir: Av Allens produktion är väl kanske inte Zelig den bästa, men av det som jag hade att välja på just 1983 var det inte mycket snack om saken. Och Lubitsch i all ära, men för min del är remaken faktiskt bättre. Haha, E.T. _är_ lite smörig, samtidigt är det fortfarande klassisk Spielberg. Dvs ganska bra.
ET har jag bara sett en gång och mnjae det är för många stråkar i min smak.
Enfaldige mördaren mycket bra men det alltid visas texad. Vad säger Stellan?
Bladerunner mkt mkt bra likaså First blood.
Oj glömde 83/84.
Håller med om Meaning of life men musiken är fantastisk 🙂 War games håller än!
Ja Amadeus detta sorgebarn till film. Jag blir galen på Hulce/Amadeus att inte Saleri ströp karn vid första anblicken är en gåta. Filhistoriens jobbigaste skratt? Filmen är fin och underbar musik synd bara att den handlar om Formans version av Mozart 😉
Finns ett gäng filmer som jdu nämner ag än inte sett. Bla Spinal tap!
@Filmitch: När det gäller ET kanske det kan hänga på åldersskillnaden mellan oss? Jag såg den nog i ”rätt” ålder. Och jag har faktiskt inte sett pjäsen som filmen bygger på, så har svårt att veta hur mycket som är just Forman, men hur som helst är Amadeus en svår konkurrent till Arnie. Kul om jag kan ge lite inspiration — Spinal Tap är underbar!
1982: Såg E.T. på bio och det var biomagi. Minns att alla, ALLA, såg den på bio. Jag har faktiskt en osedd dvd med Gandhi liggande en meter från mig just nu.
1983: Zelig är trevlig men att det skulle vara årets bästa (delad iofs). Hmm, måste finnas bättre, frågan är vilken. 😉 To Be or Not Be är det en Det våras-film?
1984: Yes, Terminator är grym. Var helt fascinerad av den trots att jag bara hade sett några korta klipp på nån filmprogram på tv.
@Jojjenito: Årsbästa handlar förstås mycket om tyck och smak, men jag har upptäckt att vissa år är så pass svaga att filmer som egentligen inte är top notch ändå kan klättra ganska högt. Därmed inte sag att Zelig tillhör den kategorin… To Be or Not To Be är Det våras för Hitler om man vill ha den hädiska titeln 😉
Hmm, nu tror jag du har fel. Ska väl vara Det våras för Hamlet. Det våras för Hitler var väl den svenska titeln på The Producers. Och sen fortsatte man på det spåret, och jag har för mig att Brooks själv gillade idén. Hitler, Hamlet vem kan hålla isär grabbarna?! 😉
@Jojjenito: Damn, där gick det lite väl snabbt, du har naturligtvis helt rätt! Till mitt försvar är ju bägge i alla fall med i filmen 😉