ALIMo: 1980-1981

Det börjar bli lite filmer varje år och det går inte att skriva om alla. Därför införs härmed ”Nostalgifria listan” när så krävs eftersom mina årsbästa ibland är långtifrån nostalgifria, vilket kanske redan visat sig på 70-talet. Max fem-sex filmer får plats på denna lista och den består främst av filmer som är odiskutabelt bra (enligt min mening i alla fall och det här är min lista), men som jag av olika anledningar inte lyfter i texterna.

***

1980
Här får jag åter möjlighet att med tacksamhet tänka på min kompis med den sci-fi-intresserade fadern. Det kan ha varit detta år, men mer sannolikt minst något år senare som han tar med oss på en double feature på bio. Först Star Wars, en kort paus och sedan The Empire Strikes Back. Sannolikt är en viss ovana vid film anledningen till att det tagit mig väldigt länge att komma över besvikelsen över slutet. För någon som inte ens är tonåring blir det oavslutat och alldeles för sorgligt, särskilt om man jämför med Star Wars.

I Sverige muttrar alla ”Jag kan flyga. Jag är inte rädd” och i USA kommer en så kallad komedi, Caddyshack, vilken enligt min mening fått en helt obegriplig kultstatus. Den är inte rolig! Det är däremot Airplane!, som har så många klassiska repliker att den är en svår utmanare för årets bästa film (”Joey, have you ever been in a… in a Turkish prison?”).

På den skönt ostiga sidan av årtalet hittar vi både snällerotikpirr i The Blue Lagoon, universumsherravälde i Flash Gordon med underbart score signerat Queen samt rejält med fluglarver (förstås) i Lucio Fulcis Paura nella città dei morti viventi (City of the Living Dead).

Och herrar King, Kubrick och Nicholson får ursäkta, men årets bästa film är inte The Shining utan Friday the 13th. Enbart av nostalgiska skäl förstås, jag såg den en luciafredag på Filmstudion i Umeå och sällan har jag haft så roligt på en filmvisning. Hela publiken (hörsalen i samhällsvetarhuset är fullsatt) jublar vid repliker som ”You’re doomed! You’re all doomed!”.

Nostalgifria listan:
Fame
The Elephant Man
Kagemusha

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Raging Bull (som jag enligt gamla anteckningar faktiskt ska ha sett men som jag inte minns ett jota av, kanske fastnar den bättre andra gången gillt?) och Cannibal Holocaust.

1981
Jag får tacka mina föräldrar för att de har den goda smaken att ta med familjen på bio för att se Varning för Jönssonligan men nogsamt undvika Göta kanal. Gösta Ekman slår Loffe Carlsson varje gång. Fast hade jag sett Loffe Carlsson på bio hade jag kanske föredragit honom istället? Oh, the horror!

Året producerar dock fler charmiga filmer än erkända kvalitetsklassiker för min del. Undantaget torde vara Chariots of Fire. Sam Raimi med kompisar gör en riktigt underhållande B-skräckis med The Evil Dead och introducerar därmed Bruce Lorne Campbell för en större publik. John Landis har en lite större budget och därmed råd att anförskaffa Rick Baker till An American Werewolf in London. I rollistan hittar vi såväl Frank Oz som Rik Mayall. Och Lucio Fulci kan inte bärga sig utan klämmer in de två sista delarna till The Gates of Hell-trilogin: E tu vivrai nel terrore! L’aldilà (The Beyond) och Quella villa accanto al cimitero (The House by the Cemetery).

Mel Gibson jagar bensin och skurkar med skumma frisyrer samt en massa piercing i The Road Warrior. Kurt Russell jagar i sin tur en väska och försöker komma undan skurkar med skumma frisyrer samt en massa piercing i Escape from New York. Och Divine jagar det perfekta förortslivet i Polyester.

Nog för att ovanstående filmer alla är underhållande men årets bästafilm är det ändå ingen större tveksamhet om. En ung Harrison Ford som kan andas under vattnet, en tuff Karen Allen, nazister, ett uråldrigt mysterium och en massa ormar gör Raiders of the Lost Ark till en tidlös äventyrsklassiker.

Nostalgifria listan:
Time Bandits

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Das Boot, Gallipoli och The French Liutenant’s Woman.