ALIMo: 1972-1974

So, here we are. Again. Vi dyker väl rakt in i filmerna, ingen poäng att gå som katten kring het fyrtioårsgröt.

***

1972
Egentligen kanske jag inte skulle börja detta år, född i september har jag ju missat mer än halva filmåret. Nå, det var knappast aktuellt att kasta sig in på biograferna i brådrasket i alla fall. Men när jag börjar leta inser jag att det tycks vara få filmer från 1972 som jag faktiskt sett.

Ok, nu har jag inte rotat jättedjupt i IMDb, men hittar ändå bara fyra filmer anno 1972: Deliverance, The Godfather, Le charme discret de la bourgeoisie och The Last House on the Left. En rejäl blandning med andra ord. Borgarklassen fann jag faktiskt oväntat charmig när jag väl kom mig för att se den men The Godfather har aldrig fastnat hos mig. Jag har alltid tyckt att boken av Mario Puzo varit så mycket bättre. Och eftersom det sista huset till vänster är ganska klumpigt gjord är årets bästa film inte särskilt svår att utse. ”I bet you can squeal like a pig.”

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Everything you would like to know about sex… och Solaris.

1973
Här var det några fler, inga jättemängder men klassiker i sina olika genrer får man nog ändå säga. Ett par skäckisar (The Exorcist och The Wicker Man), en sci-fi (Soylent Green), en western (High Plains Drifter), en komedi (The Sting) och en Disney (Robin Hood).

Soylent Green var oväntat bra, även om man fick vänta länge på Det Stora Avslöjandet. ”Soylent Green is people!”. The Sting såg jag första gången för länge sedan på TV och den håller för flera omtittar. Fast de första gångerna fattade jag aldrig riktigt vad som egentligen händer när Loretta blir skjuten.

Robin Hood är en sådan standard att jag nästan kan alla de svenska replikerna utantill och då inte bara från och med ”Hon är säker, gamla Bettan”. Av skräckisarna har jag, i likhet med The Godfather, aldrig riktigt fastnat för The Exorcist eftersom jag även där läste boken först. Däremot var The Wicker Man en mycket positiv överraskning, med en skönt surreslistisk stämning och Christopher Lee i klänning. Klart årets bästa film.

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Badlands, Papillon och Serpico.

1974
Det tar sig, nu måste jag använda alla fingrar för att få med filmerna jag sett från detta år. Chinatown är skön i sin neo-noirkänsla medan Death Wish alltid kommer att vara hämndfilmernas hämndfilm. Hela två katastrofrullar detta år, men Paul Newman (The Towering Inferno) slår Charlton Heston (Earthquake) enligt min mening.

Peter Weir får ur sig den rätt bisarra The Cars That Ate Paris som jag förstås såg först efter hans mer kända alster. Jag kan lugnt säga att jag inte förstod särskilt mycket av den. Av skräckfilmerna är det inte mycket att snacka om: The Texas Chainsaw Massacre är svårslagen med sin fräschör men både Black Christmas och Madhouse är trevliga små filmer.

Den första film som jag kommer ihåg att jag ser på bio kommer från detta år, men jag vet inte riktigt när biobesöket kan ha varit för jag får inte ihop det med årtalen. Kanske ’78 eller ’79? Nå, jag och min pappa går i alla fall och ser The Rescuers (Bernard och Bianca). Nu var det länge sedan jag såg den senast och minns mest bara karaktärerna, inte exakt vad som händer.

Årets bästa film kommer dock från en judisk komiker som därmed har frisedel att dra hur många judeskämt han vill. I Blazing Saddles skämtas det emellertid ganska friskt om mer än judar och vad jag kan påminna mig är det en av de första filmer som vi såg hela familjen på TV (någon jul) och som alla skrattade (nästan) lika mycket till.

Min lillebror tyckte förstås att bönpruttscenen var hans livs komiska höjdpunkt under många år. Även om jag inte är lika trakterad av just den scenen, har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har sett den här underbara filmen som alltid levererar: ”A wed wose. How womantic.” Extra krydda i form av att kunna alla repliker utantill kommer av att ljudspåret på ett kassettband under många år följde oss och livade upp bilsemestrar. Samma år kom också Young Frankenstein men den har jag av någon anledning aldrig tyckt varit lika rolig, kanske för att jag helt enkelt såg den senare.

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Dark Star, The Parallax View och The Conversation.

14 reaktioner till “ALIMo: 1972-1974”

  1. Finfin start på den här genomgången!
    Här kan man dessutom räkna in ett otal titlar som man själv tagit del av under både uppväxtåren och i vuxenlivet. Bra representanter du valt! 🙂

  2. Oj, så du gillade Mario Puzos förlaga till Gudfadern mer än själva filmen? För vad jag oftast hör är hur pulpig och dåligt skriven Puzos böcker är jämfört med filmerna, som ju ska ha gjort skildringen mer episk och klassisk.

    Jag var tvärtom för liten när jag såg Det våras för Sheriffen (som jag kallar den) för att verkligen gilla den fullt ut (det gör däremot min farsa!) men Young Frankenstein såg jag som lite äldre och den tycker jag är hysteriskt rolig!

    The Texas Chain Saw Massacre håller jag helt med om, och The Wicker Man också. 🙂

  3. 1972: Såg Deliverance när jag var lite och oförmögen att uppskatta bra film. Men å andra sidan är jag inte så svag för 70-talets filmer allt som oftast. Gudfadern överlägset bästa film från detta år. Woody everything… skrev jag om för inte så länge sedan och det är en samling short stories som dessutom är väldigt ojämna, kan inte konkurrera ut riktiga filmer…

  4. 1973: Lite kul att du benämner The sting som en komedi. Det är den kanske, men först och främst är den väl en heist/crime-film?

    Robin Hood är såklart monumental, speciellt scenerna som man ser varje år.

    Jag tror bestämt att du glömde spoiler-markera det du skriver om Soylent green. Det kan ju finnas någon kvar som inte sett filmen, eller?

    Badlands kan jag rekommendera. Malick’s filmer bör man väl ha sett, allihopa?

    1974: Är ambitionen verkligen att skriva om alla filmer du sett från alla år? Jag hoppas att du omvandlar din inlägg till topp-listor i så fall. Listor är kul.

    Stark rekommendation att se The Conversation och sedan Enemy of the state (1998) som en ”double feature”.

  5. Jag har en bit kvar tills jag kommer till den härliga 70-talet (åtminstone i filmens värld). Du tar med många godingar, men som du även nämner har du ett stort antal filmer kvar att se, många som är med på mina topplistor.

    Och jag håller förresten också Young Frankenstein som bättre än Blazing Saddles.

    Kan du tänka dig att jag faktiskt inte sett Motorsågsmassakern. Vet inte riktigt varför. Däremot såg jag remaken av någon anledning, haha. Kommer nog se Motorsågsmassakern under året, känns dags för det.

  6. @Steffo: Kul att du tycker det! Men jag skämtar inte när jag skriver att det är tunnsått, det här är inte så mycket val som vad jag kunnat komma på som står till buds.

    @Except Fear: Tja, nu är det några år sedan jag läste den sist och jag har bara läst den i översättning men boken är för min del en typisk bladvändare och jag vet inte om jag skulle vilja påstå att filmen rent kvalitetsmässigt skulle stå så högt över förlagan. Jag upplever att Young Frankenstein generellt är mer populär än Blazing Saddles, fast inte i min värld då 😉

    @Henke: Nä, Woody är väl mer en sådan där titel som man fastnat för, oavsett kvaliteten på filmen. Jomen, när jag pratar med the heist meister är ju The Sting givetvis en heistfilm. På det sättet är det ju extra välgjord efetrsom den lyckas vara både spännande och väldigt rolig på en och samma gång. Haha, jag trodde att tom de som inte sett Soylent Green hade kommit i kontakt med det berömda spoilercitatet. Har du missat att hela bloggen är spoilermarkerad i vänsterspalten? 😉

    Snart kommer det att snarare bli urval, alla filmer skulle nog inte bli görliga. Och i det här fallet undviker jag faktiskt de hierarkiska listorna, det blev roligare att skriva om filmerna i text- (eller i alla fall uppräknings-)form istället. Enemy… har jag faktiskt sett, bara en anledning till att jag blivit så nyfiken på The Conversation.

    @Movies-Noir: Ang Mel Brooks, se svar ovan 😉 Ja, TCM är faktiskt en klassiker som håller. Fast det är klart, är man ingen större fan av skräckfilmer kan den bpmba ändå.

  7. Jag är ett fan av skräckfilmer. Eller verkar det som jag inte är det ? 😉 Just Motorsågsmassakern såg jag aldrig som ung och trodde av någon anledning att det var en riktig B-film, svensk sådan, haha. Sen har det inte blivit av på äldre dar, men som sagt, det ska det bli ändring på.

  8. @Movies-Noir: Jag har nog inte hunnit bilda mig någon uppfattning om dina skräckfilmspreferenser. Haha, du är alltså ung nog att ha missat videovåldsdebatten? För där blev det ju rätt tydligt att TCM _inte_ var en svensk B-film.

  9. Ja, jag är för ung 😉 Grejen är ju den att jag oftast föredrar gamla skräckfilmer så jag ser inte så många eller så ger jag de nya dåligt betyg, för det mesta.

  10. @Movies-Noir: ”Gamla” skräckfilmer 80-tal eller ”gamla” skräckfilmer 50-tal? Jag upplever att det finns en hel del genres som är rätt tidsspecifika när det gäller jusr skräckfilm.

  11. Här kommer jag sent omsider med en o annan kommentar.
    1972: Gudfadern bok vs film? Gillar nog båda lika mycket.
    Sista färden bör jag se om innan jag uttalar mig det var många år sedan sist.
    Borgarklassen har jag hört talas om men inte sett.
    Last house har jag bara sett nyinspelningen av och den var bra, speciellt om man som jag gillar hämndgenren. Mitt val var som bekant Gudfadern.
    1973:Robin Hood vinner här, ett ganska svagt filmår åtminstone då det rör sig om de filmer jag sett. Soylent green har jag inte sett men känner till tvisten. Wicker man är en av Marcus favoriter och den är underhållande. Ngn dag ska jag se den numera famösa nyinspelningen med Cage – det lär vara en upplevelse.
    1974:Tackar för tipset om Madhouse. TCM kommer snart på en blogg nära dig. Gillar Young frankenstein bäst Blazing saddles är sisådär. Mitt val detta år blev Gudfadern II. Weirs film ligger på lut när jag tar mig tid.

  12. @filmitch: Gör absolut inget, bättre sent än aldrig som du vet. Ja, jag tror att jag är en av de få som gjort det här och som _inte_ har Marlon som bästa film ’72…

    Nyinspelningen av TWM kan inte på någon fläck rekommenderas, den var inte ens så dålig att den blev bra. Bara tråkig, slätstruken och en sämre kopia av originalet. Åh, TCM tillåter jag mig att se fram emot 😀

  13. 1972: Deliverance är riktigt bra och värd sin plats men jag tokgillar Gudfadern också (eh, i alla fall när jag såg den för tio år sen). Solaris = Zzzzzolaris (fast ändå sevärd).
    1973: Har inte sett The Wicker Man. Har svårt att tänka mig att den ska platsa på min lista. Badlands = Badlandzzzzzz.
    1974: Har inte sett Blazing Saddles men The Conversation och The Parallax View är riktigt bra med Samtalet som den bättre.

  14. @Jojjenito: Ja, det är det jag är lite orolig för när det gäller Solaris. Känns som om man måste vara lite på g för att den ska fastna. Avfärda inte The Wicker Man innan du sett den, det misstaget höll jag på att göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: