2008
Med mindre lyssnande på radio och mer på Spotify blir det generellt sett färre nyupptäckter, i alla fall till dess att jag kommer i kontakt med folk som rekommenderar specifika band och låtar. Men ibland funkar Spotifyrouletten som den ska och i sökandet efter Frank Sinatras version av ljuvligt avspända Polka Dots and Moonbeams ramlar jag över skivan The Cost of Living, av för Internet näst intill okända The Tell-Tale Hearts. I alla fall kan de sökträffsmässigt inte konkurrera med Edgar Allan Poe och hans novell med nästan samma namn. Inledande Polka Dots var vad som gjorde att de fastnade på radarn.

Två nya kvinnliga artister dyker upp under året. Stefani Joanne Angelina Germanotta blir mer känd som Lady Gaga och är inledningsvis bara lite uppseendeväckande. Hennes andra singel, Poker Face, är lagom påträngande. Californiska Katy Perry har en bakgrund i gospelmusik (föräldrarna tycks ha varit någon form av predikanter), vilket inte hindrar att hon försöker på lite experimenterande i I Kissed A Girl.

Coldplay dyker upp igen med Viva la vida och så gillar jag Andreas Kleerups samarbete med Titiyo som resulterar i lätt sorgsna Longing for Lullabies.

2009-2011
Nu börjar det bli riktigt tunnsått, så jag slår helt enkelt ihop de allra sista åren. September håvar in mig igen med Party In My Head. Stannar vi kvar inom Sveriges gränser finns också möjlighet att nämna Mando Diao med Dance With Somebody och Johnossis What’s the Point. I den lätt hjärndöda, men lättlyssnande, hörnan kan vi notera Popular med Eric Saade.

Och återigen hittar jag ny musik via reklamfilmer, den här gången är det Heineken som lockar med The Asteroids Galaxy Tour och deras The Golden Age. En skön upptemporytm bjuder för mig fullkomligt okände Chris Brown, och likaledes fullkomligt okände DJ Benny Benassi, på i Beautiful People.

Belle & Sebastian känner jag till namnet igen från bland annat High Fidelity och förstår därmed att det här handlar om riktig, Seriös, musik. Men förutom fina I Want the World To Stop vill det sig inte. Owl City har jag aldrig hört talas om förut, men jag gör gemensam sak med resten av världen och gillar smågulliga Fireflies.

Hela spellistan hittar du här.

***

Tja, det var väl som det hela, det. Som synes blir mitt samtida musiklyssnande mer och mer slumpartat vartefter åren fortskrider för att nästan helt balla ur under 00-talets sista år. Morgondagen innebär starten på ett nytt egovältrande, den här gången i filmens tecken. Det är upp till er om ni uppfattar detta som ett löfte eller ett hot…