2003
Min enda möjlighet till att framhäva en riktig jag-mötte-Lassie-situation i musikaliska sammanhang måste så klart utnyttjas. På mellanstadiet är det till stora delar en ny grupp som möts och för ett kort tag går jag i samma klass som Andreas Lundstedt. Vi är till och med ett litet gäng som han försöker lära att dansa innan han för alltid förvinner till bigger ’n better things.

Det blev bland annat Alcazar som nu, drygt tjugo år senare, släpper singeln Not a Sinner Nor a Saint. Vi stannar kvar i svenskheten tack vare Robyn och Don’t Stop the Music. Samt Da Buzz eurodiscotoner i Alive. Vi klamrar oss kvar i Norden genom finska The Rasmus In the Shadows. Mindre disco och mer pop.

Året får avslutas med en grupp som kör en rätt egen stil (eller ja, de har raidat Thomas Di Levas kaftangarderob) vilken bland annat ger den framträdanden i TV-serien Scrubs och på soundtracket till Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag har inte lyssnat in mig så väldigt mycket på The Polyphonic Spree men gillar i alla fall Light and Day.

2004
Genom första säsongen av utmärkta dokusåpan So You Think You Can Dance upptäcker jag skotska singer-songwritern KT Tunstall. De kvinnliga deltagarna hatar henne antagligen eftersom man spelar hennes fina Suddenly I See varje gång någon av dem åker ut. Inledningsspåret Other Side of the World på skivan Eye to the Telescope är fundersamt melankolisk som sig bör från varje singer-songwriter med självaktning, men också Black Horse and the Cherry Tree har en fin stuns.

Rammstein följer upp Mutter med albumet Reise, Reise. Av någon anledning bestämmer de sig för att hacka på USA, vilket i och för sig ger upphov till en bra låt, America, och en rätt kul video. Möjligen skulle man även i Keine Lust kunna tolka in USA-kritik, eftersom gossarna väljer att framföra videon i tjockiskostymer. Trots att jag gillar dem tappar jag efter Reise, Reise av någon anledning kollen på Rammstein.

Melody Club kommer i sin tur med sitt andra album Face the Music och 80-talsstuket håller i sig. Antagligen är det därför jag gillar dem. Både lätt hetsiga Take Me Away och längtansfulla Wildhearts är mycket bra.

Vi låter året hålla sig kvar i Sverige. Varför jag stannar vid Christian Walz och hans Wonderchild kan jag inte förklara, men jag gör det i alla fall. Lika lite kan jag förklara existensberättigandet hos Eric Prydz och Call on Me men både soundet och videon är lätt hypnotiskt. Och korkat. Vad jag kan påminna mig såg Susanne Lanefelt aldrig ut sådär på söndagsmorgnarna.

2005
Madonna dyker tillfälligtvis upp igen med taktfasta Hung Up, antagligen för att den lånat takter från en gammal ABBA-favorit – Gimme! Gimme! Gimme!

Annars är Sverige förtrollat av iranskfödda Laleh. Jag lyssnar, men plockar inte upp så mycket mer än hitsinglarna Invisible och Live Tomorrow. De är å andra sidan väldigt bra. Fem år yngre Darin vann inte Idol 2004 men gråter nu för tiden säkerligen inte floder över det. Första singeln Money for Nothing är trallvänlig.

Och så måste det vara något särskilt mellan mig och en viss Alexander Bengt Magnus Bard. Hur ska jag annars kunna förklara att jag kommer på mig själv med att digga med i ytterligare ett av hans ärligt talat rätt plastiga projekt? Den här gången är det Bodies Without Organs som snärjer mig med förföriska synthtoner i Sixteen Tons of Hardware.

Hela spellistan hittar du här.

Annonser