2001
Året tycks vara som gjort för covers. Helt rätt queeriga Marilyn Manson repriserar Soft Cells Tainted Love och gör den bara lite lite tyngre. Singer-songwritern Gary Jules gör en otroligt fin och nästan sövande lugn version av Tear for Fears Mad World.

Lite mer fart blir det när man medelst högeffektivitetsdefibrillator försöker återuppväcka burleskmodet genom Moulin Rouge och Lady Marmelade. I gänget ingår Pink som samma år kommer med den egna Get the Party Started.

Jag har ingen särskild relation till vare sig Beyoncé eller Destiny’s Child, men när de gör en Gloria Gaynor det är svårt att inte uppmärksamma alla runda skeppsbrutna rumpor i Survivor.

Ytterligare en Spice Girl försöker sig på en egen karriär, men det går väl så där för Emma Bunton och hennes What Took You So Long. Geri gör ytterligare en kraftansträngning och visar om inte annat upp en närmast sjukligt vältränad kropp i Scream If You Wanna Go Faster. Mer framgångsrik blir hon dock med ytterligare en cover, It’s Raining Men.

Redan 1994 bildades ett industrimetalband där endast en av medlemmarna har ett för musikstilen passande smeknamn – Christoph ”Doom” Schneider. Jag upptäcker Rammstein dock först detta år genom skivan Mutter som innehåller väldigt många bra låtar. Bland annat Mein Hertz Brennt som tyvärr samlar på sig toktaskiga vibbar när den inleder Lilja 4-Ever. Jag föredrar ett tyngre Rammstein framför ett snabbt och kan nästan inte få nog av Ich Will. Även Sonne är mycket trevlig.

2002
Ok, nu börjar det bättra på sig på albumfronten. A-ha släppte faktiskt en skiva år 2000 också, men det är Lifelines som med sitt titelspår får upp dem ovanför min horisont igen. Lite klagande är de fortfarande dock. Robbie Williams gör en (nästan) uteslutande coverplatta, Swing When You’re Winning, för att komplettera sin Sing When You’re Winning. Skivan innehåller bland annat flera duetter, där Williams tolkning av Cole Porters Well, Did You Evah! med Jon Lovitz är väldigt underhållande.

Två band som jag upptäcker senare men som kommer med sina album nu är The Coral och Melody Club. The Coral tar sig, utöver skivan The Coral, aldrig vidare för min del men här finns framförallt väldigt gladpeppiga Dreaming of You. Svenska Melody Club debuterar i sin tur med ett klart 80-talsinspirerat sound med Music Machine. Hitsingeln heter Electric men ännu bättre är Play Me In Stereo.

Etablerade band som jag av någon anledning aldrig fastnar för, men som just det här året levererar låtar som ändå fångar min uppmärksamhet är Coldplay och Kent. Introt till Coldplays Clocks är helt underbart och Kent är generellt svåra att undvika. De är inte dåliga, men vi klickar av någon anledning inte. Jag är mainstream och väljer Kärleken väntar från Vapen & Ammunition.

Och så är vi tillbaka i löshästfållan. Lagom klämkäcka och ofarliga A*Teens har skuddat ABBA-stoftet från fötterna och spelar in lättlyssnade Floorfiller. Debuterande The Sounds (inte särskilt klämkäcka, men däremot lika svenska) kommer med andra singeln Living in America. Belgiska Kate Ryan sjunger namnet till trots på franska i Désenchantée. Och två ryskor försöker mjölka de lesbiska vibbarna, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att t.A.T.u. och All the Things She Said är klart lyssningsbar.

Hela spellistan hittar du här.

Annonser