ALIMu: 1999-2000

1999
Nu är det länge sedan Rick Astley och Glenn Medeiros. Kombattanterna för året är istället Britney Spears med …Baby One More Time och Christina Aguilera med Genie In A Bottle. Britney lyckas till en början bättre med sina försök att både ha kakan kvar och äta upp den genom en präktig Lolitaimage medan Christina är något mer explicit. Historien har än så länge dock gett den senare en något värdigare karriär.

Året innan hade Geri Halliwell oväntat hoppat av Spice Girls och satsade istället på en solokarriär. Hon började med att göra upp med sin tidigare hårt drivna image i första singeln Look at Me.

I rutan hoppade ett gäng i apkostymer omkring och propagerade för naturprogram. The Bloodhound Gang var inget band jag fastnade för men texten i The Bad Touch är svår att inte gilla.

2000
Spice Girls-eran är definitivt över och jämsides med Geri Halliwell är det Melanie Chisholm som lyckas bäst med sin solokarriär. Bästa låten tycker jag är I Turn To You. Pojkbanden regerar dock fortfarande och N’Sync, som senare ska förlora Justin till en solokarriär, släpper den enda låt som jag egentligen uppmärksammat från dem, Bye Bye.

Robbie Williams gör gemensam sak med Kylie Minogue i populära Kids men satsar också solo med fina Supreme och rockigare (duh…) Rock DJ. Kanske inte en låt som ligger närmast tillhands för en strippshow, but there you have it. Tuffa singer-songwritern Anastacia Lyn Newkirk singeldebuterar med likaledes rockigare I’m Outta Love.

Underfundiga TV-serien Dead Like Me av kluriga Bryan Fuller ligger tre år framåt i tiden, men den låt som jag ska komma förknippa med serien kommer redan nu: svepande Boom Boom Ba med irländskafrikanska Métisse. Visuell koppling finns också till Wheatus Teenage Dirtbag, från filmen Loser där Jason Biggs får ligga med Mena Suvari istället för Alyson Hannigan.

En av de bästa träningslåtarna ever kommer utan tvekan från Finland av alla ställen: Freestyler av Boomfunk MC.

Hela spellistan hittar du här.

4 reaktioner till “ALIMu: 1999-2000”

  1. Nittioåtta avslutades med en oönskad slagdänga som haft alldeles för lång överlevnadsgrad. Och varför inte inleda 1999 med en likadan, All Star (Smash Mouth) hördes både i Mystery Men samt Shrek… vad jag kommer på direkt.

    En annan dänga som faktiskt fortfarande är riktigt lyssningsbar är Save Tonight (Eagle-Eye Cherry). Tack vare att OnOff (där jag extrajobbade under studietiden) körde MTV på konstant så tillhörde denna soundtracket för den tiden.

    I Sverige fick en man vid namn Peter Tägtgren sitt genombrott med sitt sidoprojekt Pain och End of the Line. En låt, och skiva, som än mer drog samman det som Rammstein startat och mer dansant musik à la E-Type.

    Och när vi pratar hård musik så ser jag att brittiska vampyronanisterna Cradle of Filth kommer med sin, troligtvis, största och mest tillgängliga hit med From the Cradle to Enslave. Tack vare en Lovecraft-inspirerad video fylld med nakenhet så fick den mer speltid än vad man kan vänta sig av proto-black metal. Dessutom var detta år som grabbarna i masker dök upp, Slipknots första ”riktiga” skiva är numera sönderspelad… men håller ihop fortfarande. Wait and bleed är väl ett av de mer tillgängliga spåren därifrån. Dessutom snygg video, animerad och allt.

    Årsskiftet då planen skulle regna från himlen kom och gick utan något större direkt hände. För egen del på musikfronten fortsatte intaget att färgas rätt rejält av fortsatt arbete på OnOff med deras MTV-vurmande. Under den här tiden så var det framför allt Real Slim Shady (Eminem), I disappear (Metallica) och Music (Madonna).

    Sen dök de skojfriska pojkarna i Blink 182 med dunder och brak med All the Small Things som är minst lika glättig som musiken de parodierar, men fullkomligt habil fortfarande.

    För egen del fortsatte fokuseringen på metal/rock-sidan, mycket tack vare Marilyn Mansons tokförbannade (tack vare anklagelserna efter Columbine-skotten) Holy Wood. Singeln Fight Song är fortfarande kapabel att ge gåshud. Och när Manson var på turné för denna skiva hade han sällskap av Disturbed som med sin Sickness skapade sin egen nisch.

  2. Huh, Pain har jag inte kommit i kontakt med tidigare, men det var ju rätt sympatiskt. Blink 182 kvalificerade sig nästan, All the Small Things är trallvänlig. Marilyn är lyssningsbar, men inget som jag fastnar för (bortsett från när han använder soundet till covers förstås).

  3. Oj förutom Williams o Freestyler var det inte så mkt att hämta det här året om jag får se till min smak. Men å andra sidan är Williams skiva mycket mycket bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: