ALIMu: 1997-1998

1997
Robyn släpper Show Me Love som också blir titeln på nästa års filmsuccé Fucking Åmål när den går på export. Era gör gemensam sak med Enigma och satsar på det gregorianska soundet i Ameno. Gwen Stefani hoppar runt i prickig klänning med No Doubt till tonerna av Don’t Speak och Neneh Cherrys brorsa Eagle-Eye släpper Save Tonight. Betydligt mindre akustiskt är Alexander Bards nya projekt Vacuum och låten I Breathe.

På både uteställen och träningsfaciliteter hör man ungefär samma låtar. Dansanta Backstreet Boys försäkrade att de var tillbaka, med albumet Backstreet’s Back, trots att de aldrig försvunnit. Inledningsspåret Everybody slog med medföljande video hårt på skräcktrumman. Från Danmark kom gladpop i sin allra roligaste bemärkelse tack vare Aqua. Som vanligt med den här typen av musik låter allt ungefär likadant, så vi kan väl lika gärna köra på mest kända singeln Barbie Girl. Videon är dessutom rätt underhållande. Och belgiska Paradisio hade sin one hit wonder med Bailando.

1998
Antalet hela album är fortfarande mycket lågt, rent av ickeexisterande. Halvt om halvt kan man kanske räkna Modern Talking som gör en något oväntad comeback inför en publik som är för ung för att fatta att bandet gör olika versioner av en och samma låt. Den här gången varierar vi oss och plockar upp Brother Louie.

Redan 1997 hade jag noterat Robbie Williams, som det här året kommer med Bondinspirerade Millennium och ösiga Let Me Entertain You. Även Ricky Martin hade stuckit upp sprayfrillan tidigare år men ’98 kom hans i mitt tycke bästa låt, La Copa de la Vida, trots att jag som vanligt inte kunde bry mig mindre om det den skulle ackompanjera – fotbolls-VM.

Överallt i London spelas Lene Marlins Unforgivable Sinner och jag blir lite så där småfånigt stolt eftersom hon ju ändå nästan är svensk. Ännu stoltare blir man då förstås över Meja och framgångarna med All ’Bout the Money eller varför inte The Cradigans och deras My Favourite Game? Samma stad (London, alltså) bistår också med What Can I Do med The Corrs som inte är det minsta nordiska.

Trots att jag stiftar bekantskap med den via bilreklam är Bittersweet Symphony med The Verve en skön låt. Och i alla sin pumpande enkelhet är eurodansanta Superhero med Daze bra att träna till.

Hela spellistan hittar du här.

4 reaktioner till “ALIMu: 1997-1998”

  1. Robin Williams är en favorit hos mig eller ja åtminstone hans fyra fem första plattor.
    Bittersweet S är en pampig låt men en ganska underhållande video 🙂
    Corrs kan jag aldrig riktigt lyssna på seriöst efter att Brent haft sin monolog om dem i The Office 😉 Men låten är bra.

  2. Jamen visst är Robbie ganska tilltalande ibland? Aha, den Office-referensen har jag missat. Inte så konstigt eftersom jag aldrig kunnat se ett helt avsnitt 😉

  3. Och 1997 innehöll kanske den djupaste av hitar. Jag pratar naturligtvis om Hansons och Mmmmbop!. I och med att lumpen var slut slapp jag att utsättas för denna alltför hårt, men tack vare Denis Leary utbrott kring detta fenomen var den inpräntad.

    Och om vi pratar om intetsägande låtar så är väl Tubthumping (Chumbawamba) högt upp på den listan. Funkade att skaka till på kåren, men det var ingenting som direkt lämnade ett bestående intryck. Å andra sidan har den satt sig, för både Simpsons och Scrubs (som jag kommer på på rak arm) nyttjar sig av denna.

    På den tyngre sidan så kom svenska entombed med sin långtitlade To ride, to shoot straight and to always speak the truth. Machine Head släppte skivan The More Things Change och därifrån kommer kanske deras bästa live-spår, Ten Ton Hammer. Mången nackar har försvunnit till denna, min inräknad.

    Ska man tro listsammanställningen för 1998 var det ett år där högtalarna dröp av honung och mysipyshet. Case in point: Truly Madly Deeply (Savage Garden), My Heart Will Go On (Celine Dion) och I don’t wanna miss a thing (Aerosmith). Och de två sistnämnda förekommer i filmer som var… rätt framgångsrika får vi väl lov att tillstå. Vilket gav dem frikort att spelas än mer på MTV och i andra kanale.

    Men återigen fanns det lite saker som väger upp detta. -98 kommer Marilyn Manson med sin uppföljare till Antichrist…, Mechanical Animals. Mer glamrock och mindre shock rock sammanfattar skivan väl. Personligen så är Coma White låten som sammanfattar det hela mer än väl. Och fler skivor som håller än idag är Power Trip (Monster Magnet). Ösigt med ett klassiskt rocksound som är frukstansvärt medryckande. Space Lord är ett riktigt bra exempel. Och nu-metalen fortsatte att frodas när Korn släpper Follow the leader och bevisade att det gick att toppa försäljningslistorna med hård musik igen. Freak on a leash, med design av Todd McFarlane bl.a., är en riktigt snygg affär… och rätt tôff!

    Sen är min fråga; hur länge till kommer One Week (Barenaked Ladies) användas i alla möjliga jäkla sammanhang?

  4. @CJ: Hanson är djävulens påfund, vilket bevisas av deras oemotståndliga gladpoppighet. Tubthumping hade kanske kunnat platsa, om jag bara vetat vad låter egentligen hette 😉 Däremot är den honungsglacerade myspysigheten strikt förbjuden. Så One Week spelas ofta? You could have fooled me…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.