1995
Mer Nick Cave, den här gången med draghjälp från Kylie. Alla dansar tryckare till en låt som handlar om hur en kille slår ihjäl sin tjej med en sten. Betydligt mer lättsamma toner kommer från unga stjärnskottet Robyn som med barnramserepetition frågar Do You Really Want Me?
Tina Turner må vara till åren kommen men Bondlåten till Golden Eye är riktigt bra. Filmmusik kommer också från Michelle Pfeiffer som försöker göra skillnad för ungdomar på glid i Dangerous Minds, eller kanske snarare från Coolio med Gangsta’s Paradise.
Annars utmärks året av musik med band som jag inte lyssnat på varken förr eller senare. The Offspring är lite för hårda för min del men Self Esteem gillas ändå. Mer mjukhårda är Bad Religion med sin 21st Century. Britpop är inte heller riktigt min grej men Oasis Wonderwall gick ju bara inte att undkomma. Mjuka gitarrer från The Connells i 74-75 var väldigt trevliga, men av någon anledning gick jag inte vidare med bandet.
1996
Leila K, Sveriges egen Amy Winehouse, gjorde en kortvarig comeback med Electric men det ville sig aldrig riktigt. En mer stadigvarande comeback stod Gyllene Tider för, det här året skulle alla Gå & fiska på Återtåget ’96!
En hejdundrande debut kom från Storbritannien och fem tjejer. Spice Girls är ett bra exempel på hur åren flyger fram. Skulle jag gissa känns det nämligen som om de hör åttiotalet till eftersom det var så lääänge sedan Wannabe kom. Och så inser man att mitten av 90-talet faktiskt ligger 16 år bort. Nå, populära blev de i vilket fall som helst och när jag jobbade i London såg jag naturligtvis till att göra en avstickare in i den imponerande St Pancras Station där videon spelades in.
Filmkonnotationer kommer också genom Deep Blue Somethings Breakfast at Tiffany’s och ett annat one hit wonder i mitt liv blev Lemon Tree med Fool’s Garden.
Något som inte blev ett one hit wonder var däremot relationen med den man (Kille? Grabb? Påg? Sork? Homie?) som jag numera är lagligen vigd till. Det känns som om alla par borde ha en egen låt, men det har inte vi. Det närmaste vi kommer ”vår” musik är nog en konsert med Motörhead som jag inte ens var med på. Nina Persson och The Cardigans får vara stand in eftersom Lovefool i alla fall handlar om kärlek.
Spellistan hittar du här.
8 kommentarer
Comments feed for this article
31 augusti, 2012 den 12:21
Anders
Sork? Ja, varför inte?
31 augusti, 2012 den 04:52
Sofia
Du köper det? 😉
31 augusti, 2012 den 11:44
filmitch
Kanske lite klena år men Breakfast, Nick Cave och Wonderwall är alla låtar som man alltid kan lyssna på 🙂
31 augusti, 2012 den 12:27
Anders
Visst köper jag det, jag är stor djurvän!
1 september, 2012 den 07:56
Sofia
@Filmitch: Kanske får klassicificera de här åren med ”lättlyssnat” snarare än ”helgjutet”?
@Anders: No argument from me there.
1 september, 2012 den 03:21
CJ Åkerberg
Ok, var är vi… 1995? Som redan påpekat kom Murder Ballads där duetten med Kylie var den stora hiten, även för yours truly. Den här perioden var någorlunda musiktät för det var lumpentiden och då var TVn på logementet ställd på MTV för jämnen (ni vet, kanalen som brukade spela musik).
Så förutom ovan nämnda så var det Gangsta’s Paradise (Coolio, fast covern är som vanligt mer underhållande), Kiss from a rose (Seal), Prince Igor (Rapsody feat. Sissel Kyrkjebø) samt I got five on it (Luniz) som etsade sig fast. Tyvärr var det ett rätt magert utbud utanför mainstream-rapen vid den här tiden.
Sen var det viss hysteri kring one-hit wonder-låten Spaceman (Babylon Zoo), men den kom och gick så grymt fort att det är svårt att säga vad bestående intrycket var.
Men visst fanns det lite uppblandning. Sheryl Crow kom med All I Wanna Do, U2 gjorde Batmanmusik som förvisso inte följde filmen men som var riktigt svänging.
Och trots viss introduktion till t.ex. Front Line Assembly så var det här året som jag upptäckte industrimetal tack vare Fear Factory och deras Demanufacture.
1996 fortsatte lumpandet och med det också MTVs påverkan på musikminnena. Alanis Morissette bet sig fast hårt, så även (som viss motpol) partydängan California Love med 2Pac och Dr Dre. Sen började de loja indiebanden komma upp på musikhimlen. Ni vet, de som står på scen och ser ut som om de är för höga för att ens orka röra sig. Men bra musik var det, 1979 (Smashing Pumpkins är ett bra case in point.
Skulle man kunna påstå att 1996 var året då Metallica började sin resa nedåt (?)/åt sidan (?)? Nåväl, där råder väl delade åsikter men vi kan konstatera att Load kom och påbörjade en diskussion som fortfarande pågår. Dock är Until it sleeps en riktigt snygg video.
Men det var också detta år som rocken verkligen var ”in your face”, för det var nu som Marilyn Manson slog igenom med dunder och brak med Anti-christ Superstar. Superhiten The Beautiful People skapade både skola i musikvideovärlden (kompetent regisserad av Floria Sigismondi) och i musiksingelvärlden. Helt plötsligt kunde aggressiv metal med budskap sälja. Vad skulle den moraliska majoriteten göra nu? Pengar eller värderingar?!
1 september, 2012 den 10:57
Jojjenito
Apropå Leila K så har jag alltid gillat henne. Här är min favorit med henne. Ok, animeringen är väl sisådär:
2 september, 2012 den 06:06
Sofia
@CJ: Wierd Al är alltid underhållande men den där Sisselrapen var news to me. Och ser man på, du har kommit ihåg en av de få U2-låtar som jag minns! Fear Factory är väl inte riiiiktigt min typ av musik, men Alanis borde jag nästan ha haft med. ”Making teenagers depressed, it’s like shooting fish in a barrel”.
@Jojjenito: Haha, är det hon som har knådat leran? 😉