1995
Mer Nick Cave, den här gången med draghjälp från Kylie. Alla dansar tryckare till en låt som handlar om hur en kille slår ihjäl sin tjej med en sten. Betydligt mer lättsamma toner kommer från unga stjärnskottet Robyn som med barnramserepetition frågar Do You Really Want Me?

Tina Turner må vara till åren kommen men Bondlåten till Golden Eye är riktigt bra. Filmmusik kommer också från Michelle Pfeiffer som försöker göra skillnad för ungdomar på glid i Dangerous Minds, eller kanske snarare från Coolio med Gangsta’s Paradise.

Annars utmärks året av musik med band som jag inte lyssnat på varken förr eller senare. The Offspring är lite för hårda för min del men Self Esteem gillas ändå. Mer mjukhårda är Bad Religion med sin 21st Century. Britpop är inte heller riktigt min grej men Oasis Wonderwall gick ju bara inte att undkomma. Mjuka gitarrer från The Connells i 74-75 var väldigt trevliga, men av någon anledning gick jag inte vidare med bandet.

1996
Leila K, Sveriges egen Amy Winehouse, gjorde en kortvarig comeback med Electric men det ville sig aldrig riktigt. En mer stadigvarande comeback stod Gyllene Tider för, det här året skulle alla Gå & fiska på Återtåget ’96!

En hejdundrande debut kom från Storbritannien och fem tjejer. Spice Girls är ett bra exempel på hur åren flyger fram. Skulle jag gissa känns det nämligen som om de hör åttiotalet till eftersom det var så lääänge sedan Wannabe kom. Och så inser man att mitten av 90-talet faktiskt ligger 16 år bort. Nå, populära blev de i vilket fall som helst och när jag jobbade i London såg jag naturligtvis till att göra en avstickare in i den imponerande St Pancras Station där videon spelades in.

Filmkonnotationer kommer också genom Deep Blue Somethings Breakfast at Tiffany’s och ett annat one hit wonder i mitt liv blev Lemon Tree med Fool’s Garden.

Något som inte blev ett one hit wonder var däremot relationen med den man (Kille? Grabb? Påg? Sork? Homie?) som jag numera är lagligen vigd till. Det känns som om alla par borde ha en egen låt, men det har inte vi. Det närmaste vi kommer ”vår” musik är nog en konsert med Motörhead som jag inte ens var med på. Nina Persson och The Cardigans får vara stand in eftersom Lovefool i alla fall handlar om kärlek.

Spellistan hittar du här.

Annonser