1993
Jag lyssnade inte särskilt mycket på Duran Duran när det begav sig på 80-talet förutom Bondlåten A View To a Kill, men jag fastnar stenhårt för Ordinary World. Pet Shop Boys dyker upp igen och lovar guld och gröna skogar i Go West och Sting sjunger om detsamma i Fields of Gold. R.E.M. är mer pessimistiska i Everybody Hurts medan Haddaway undrar, säkert för första gången i världshistorien, What is Love.

Civilekonomen Bo Johan Renck, mer musikerkänd som Stakka Bo, teamar med Eskilstunatjejen och stabila körsångerskan Nana Hedin i Here We Go Again. 2 Unlimited håller vad bandnamnet lovar med No Limit.

Bara två album att uppmärksamma i år eftersom jag mer och mer börjar lyssna på äldre musik som producerades långt innan 1972. Songs of Faith and Devotion är den sista Depeche-skivan jag aktivt lyssnar på och den faller ärligt talat inte i så god jord, jag har tappat dem. Men I Feel You är ändå riktigt skön.

Och så gör Midnight Oil comeback (i mitt liv i alla fall) med Earth and Sun and Moon. Senare köper jag skivan mellan den här och Diesel and Dust, Blue Sky Mining, men den är inte lika bra. My Country har ett bra pianosound men även rappa Drums of Heaven är trevlig.

1994
Nu börjar det handla om nästan enbart enstaka låtar, med undantag för Nick Caves Let Love In. Hela skivan är riktigt fin, men kanske för att man har hört den oftast tycker jag bäst om Red Right Hand.

Annars poppar Elton John upp igen med sannolikt den Disneymusik som blivit allra mest framgångsrik på en generell musikmarknad. Vi får tillrättalagd ekologi i Circle of Life.

Nana Hedin återkommer, med E-Type den här gången, där de lovar att de gör vad som helst för att få det de vill ha i Set the World on Fire. Seal gör mjukisballad i Kiss From a Rose medan Nordman tycks försöka tvätta torshammare rena från vit makt-stämpeln och göra en Åsa Jinder genom att utnyttja nyckelharpa i Vandraren.

På den mer punkiga sidan hittar vi både The Cranberries Zombie och Green Days Basket Case.

Spellistan hittar du här.

Annonser