Pineapple Express (2008)

Här går det undan! Redan dags för nummer två i raden av filmspanarträffar i cyberrymden efter succén Guilty pleasure. Vilket dessutom, tillsammans med lördagens The Firm, får utgöra ett möjligen tacksamt emottaget avbrott i min ALIM-dragning. Imorgon är vi dock på banan igen med musikåren 93-94.

Temat för dagen är Knark (”Just Say No!”) — ett ämne med oändliga irrgångar och möjligheter. Är du nyfiken på att se vad de andra inblandade skrivit om hittar du länkarna längst ned i inlägget. Själv ägnade jag ett par sommartimmar med att se en installation inom den på 70-talet uppkomna subgenren ”stonerfilm”. Mycket nöje (jag hade det nämligen inte).

***

Inte nog med att man blir full av alkohol, man blir så dum också. För att parafrasera: Inte nog med att man blir hög av gräs, man gör så dumma filmer också.

Föga förvånande lider nämligen Pineapple Express av samma problem som djupsinniga rödtjutsdiskussioner klocka tre på morgonen – meningen med själva aktiviteten framgår bara för de närmast inblandade och påverkade. Att se Pineapple Express och själv inte vara påverkad av något starkare är chaite är som att spiknykter försöka inse djupsinnigheten i ovan nämnda rödtjutsdiskussion.

Trots att Dale Denton spenderar stora delar av sina dagar med att röka på och ringa in till olika radioprogram hinner han faktiskt också med att ha ett jobb. Och det är in the line of duty som stämningsdelgivningsman, som han bevittnar ett mord. Eftersom han inte har några kompisar (kanske svårt att klämma in sådana mellan alla jointar som måste rökas?) tar han tillflykt hos sin knarklangare Saul.

Men Sauls lägenhet är inte något särskilt tryggt gömställe. Dale slängde på mordplatsen nämligen ifrån sig en fimp med ett exklusivt gräs som han fått av Saul och den som utförde mordet är samme man som ytterst är ansvarig för att producera och leverera detta exklusiva gräs – Pineapple Express. En korrumperad polis gör det också omöjligt för Dale och Saul att söka hjälp den vägen. Ingen lätt situation att krångla sig ur, ens om man inte har för vana att röka på.

En film vars handling i princip går ut på att korkade karaktärer försätter sig själva och sin omgivning i omöjliga situationer är en svår balansakt. Det kan bli lagom dumroligt, som i Jay & Silent Bob Strikes Back. Det kan också bli plumpt och ganska o-roligt, som i Superbad. Förövrigt också en Judd Apatow-producerad film med manus av Seth Rogen och Evan Goldberg. Börjar vi ana ett mönster? Jag tror den intelligente läsaren vid det här laget har kunnat lista ut i vilken kategori jag är benägen att hamra ned Pineapple Express.

Särskilt plump är nu inte stonerkomedin, det ska erkännas, men den är som sagt var heller inte särskilt rolig. Det är inte ens så att jag sitter och suckar över alla idiotiska beslut som Dale och Saul fattar, så lite engagerad är jag i handlingen. Just handlingen är på nivån gymnasieprojekt, författad av ett gäng som själva kommit på hela eländet under en majadisig skrivsession. Exempelvis är den lilla inledande ”förfilmen” totalt poänglös, helt utan bäring för resten av filmen. Kanske var hela tanken att visning av filmen, istället för 3D-glasögon, skulle åtföljas av en humörsförhöjande liten joint? Det skulle nog behövas.

Det enda jag känner att jag blir lite upprörd över är att vi som publik förväntas svälja det faktum att Amber Heards totalheta high schoolelev skulle gänga sig med en sådan loser som Seth Rogens Dale (här kommer kanske gymnasieelevernas önskedrömmar in lite tydligare än annars). Relationen framställs inte ens som ett föräldrauppror från hennes sida. Och även om den vore det finns det ändå betydligt mer sannolika kandidater än en kille som verkar bo i sin bil. Typ 45-årige bikern med ett några misshandelsdomar under bältet och ett par-tre ungar med lika många kvinnor.

Jag har i olika sammanhang mer eller mindre ivrigt försvarat Seth Rogen, han är i alla fall oftast lite mysrolig och verkar vara en rätt trevlig prick. Eller får i alla fall spela trevliga prickar. Men om Pineapple Express är den första film man ser Rogen i, har jag full förståelse för om den föder en inbiten aversion mot skådespelaren. Mycket beröm gick också till James Franco och hans utspejsade Saul, komplett med randiga hippiebyxor och långt hår. Och visst, Franco är så ovant avslappnad i just den här rollen att det nästan så man undrar om han eventuellt blev lite väl ivrig i sina försök att efterlikna Saul. Tyvärr blir inte själva filmen särskilt mycket roligare av att James Franco för en gångs skull inte går omkring som om han hade en grindstolpe uppkörd där bak.

Det mest positiva man kan säga om Pineapple Express torde vara att den i all sin dumhet i alla fall torde kunna fungera som ett avskräckande exempel när det kommer till att röka mariujana. Eller kanske inte. Med tanke på att man sannolikt själv måste vara hög för att tycka att den är rolig.

Här är de andra bloggarna som med frustande iver kastat sig över knarktemat. Vilka hallucinatoriska upplevelser har de lyckats med?

Fiffis filmtajm
Filmitch
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Except Fear
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmparadiset
Flickorna
Flmr

16 reaktioner till “Pineapple Express (2008)”

  1. Ouch, där ryker piskan så hårt att det till och med sympatisvider lite i min stjärt… Jag har sett filmen och fann den svag men inte fullt så svag som du säger. Skulle nog givit den en tvåa om jag varit i betygsättarfasen av mitt liv. Kommer dock inte ihåg denna Amber Heard, så jag var kanske inte helt uppmärksam. Totalhet, sa du? Hmmm.

    Jag såg PE tämligen nykter tror jag. En film som jag såg, om inte hög så i alla fall väldigt berusad, första gången jag såg den är filmen Fight Club. Det var en mycket egendomlig upplevelse…

  2. Jag tänkte skriva om den här som min del i temat, men jag hann inte se den. Är inte så missnöjd över det.

    Gillar inte stonerfilmer generellt sett, men eftersom jag också gillar Rogen låg mina förhoppningar i att han kanske skulle kunna rädda den här. Tydligen inte.

  3. Å herreguuuuuud så dålig film.
    Den är fan dålig på alla sätt en film kan vara dålig på. Rogen. Franco. Totalt humorbefriad. Vill kräkas lite känner jag.

  4. @Henke; Du kanske var så upptagen av Francos uppenbarelse att Heard försvann i sammanhanget? 😉 Wow, en berusad Fight Club. Det låter…svårbeskrivet.

    @Pladd: Det är ingen film man önskar någon, men det är klart att det hade varit kul att se hur du hade uppfattat den när vi sett den helt oberoende av varandra.

    @Fiffi: Ja, jag testade denna trots att jag visste att det var ett hatobjekt för din del. Hoppades att det bara skulle vara Rogens fel, till ingen som helst nytta.

  5. När jag såg vilken film du valt rös jag till för denna film orkade jag aldrig se klart stängde nog av efter en sisådär 40 minuter. Makalöst dålig.

  6. Brukar James Franco gå omkring med en grindstolpe därbak? Jag har visst missat något. Jag är ganska förtjust i honom, älskade honom i 127 timmar t ex. Seth Rogan… tja… sisådär. Han var väl i o f okish i 50/50 och Take this Waltz. Så jag kanske inte ska säga något.

    Hursomhelst blev jag grundligt avskräckt av din recension så jag lär knappast söka upp den här filmen frivilligt.

  7. Faan…och jag som gillart lite sådär skämmigt…Det är något tokroligt över hela filmskapelsen…(jag kanske var hög på något!!) 😉

  8. @Jessica: Jag har ju inte sett 127 Hours, men generellt tycker jag han brukar kunna vara ganska stel. Inte nödvändigtvis dålig, men stel.

    @Steffo: Eller också är det jag som är humorbefriad — det går att se det från båda hållen 😉

  9. ”Tyvärr blir inte själva filmen särskilt mycket roligare av att James Franco för en gångs skull inte går omkring som om han hade en grindstolpe uppkörd där bak.”

    Haha, jaa, nu när du säger det så. Han brukar vara avslappnad i sina filmroller, men på något sätt ”ansträngt” avslappnad. 🙂 Men jag gillar honom – mest i Milk, men också i den här och 127 hours.

    Finns ännu fler roller han är bra i, men hans mest spännande film är ju kommande ”Spring Breakers”, av Harmony Korine och halva Disney-tween-eliten i casten. 😀 Den ser ut att bli utflippat intressant – förhoppningsvis med svärta i sig och inte en massa charmerier!

    Jag kan inte säga att jag gillade Pineapple Express när jag såg den, men är ändå förvånad över att alla här sågar ner den till sågspån ändå. Den hade ju en rejäl hype kring sig efter att den kom, men det brukar ju inte alltid fungera i längden.

    Stoner-genren är inte heller direkt någon stamgenre för mig. Har sett ”Harold and Kumar”-filmerna någon enstaka gång och jag kan inte direkt må dåligt över att jag verkar vara den enda i kompiskretsen som inte ser briljansen i deras humor…

  10. @Except Fear: Jag tycker inte illa om Franco, men han känns sällan särskilt spännande. Får Disney-tween-eliten enligt sina kontrakt ta på sig något med den minsta svärta i? 😉

  11. ”rödtjutsdiskussioner”

    Jag försökte köra den metoden för att uppskatta min stonerfilm (Half Baked) men nej det funkade inte. Men nån gång kanske jag hittar en stonerfilm som jag gillar.

  12. @Jojjenito: Egentligen är nog inte rödvin optimalt, däremot har jag noterat att en väl avvägd ale ger en förlåtande inställning till många filmer…

  13. @Sofia: Enligt de första rapporterna från Venedig verkar Disney-tween-eliten definitivt provocera i Spring Breakers, men tyvärr ser det ut som om filmen inte riktigt har svärtan jag efterlyste. Dock en snackis och man vet ju aldrig. Ser fram emot att dissekera/såga/hylla filmen när jag sett den. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: