Här går det undan! Redan dags för nummer två i raden av filmspanarträffar i cyberrymden efter succén Guilty pleasure. Vilket dessutom, tillsammans med lördagens The Firm, får utgöra ett möjligen tacksamt emottaget avbrott i min ALIM-dragning. Imorgon är vi dock på banan igen med musikåren 93-94.

Temat för dagen är Knark (”Just Say No!”) — ett ämne med oändliga irrgångar och möjligheter. Är du nyfiken på att se vad de andra inblandade skrivit om hittar du länkarna längst ned i inlägget. Själv ägnade jag ett par sommartimmar med att se en installation inom den på 70-talet uppkomna subgenren ”stonerfilm”. Mycket nöje (jag hade det nämligen inte).

***

Inte nog med att man blir full av alkohol, man blir så dum också. För att parafrasera: Inte nog med att man blir hög av gräs, man gör så dumma filmer också.

Föga förvånande lider nämligen Pineapple Express av samma problem som djupsinniga rödtjutsdiskussioner klocka tre på morgonen – meningen med själva aktiviteten framgår bara för de närmast inblandade och påverkade. Att se Pineapple Express och själv inte vara påverkad av något starkare är chaite är som att spiknykter försöka inse djupsinnigheten i ovan nämnda rödtjutsdiskussion.

Trots att Dale Denton spenderar stora delar av sina dagar med att röka på och ringa in till olika radioprogram hinner han faktiskt också med att ha ett jobb. Och det är in the line of duty som stämningsdelgivningsman, som han bevittnar ett mord. Eftersom han inte har några kompisar (kanske svårt att klämma in sådana mellan alla jointar som måste rökas?) tar han tillflykt hos sin knarklangare Saul.

Men Sauls lägenhet är inte något särskilt tryggt gömställe. Dale slängde på mordplatsen nämligen ifrån sig en fimp med ett exklusivt gräs som han fått av Saul och den som utförde mordet är samme man som ytterst är ansvarig för att producera och leverera detta exklusiva gräs – Pineapple Express. En korrumperad polis gör det också omöjligt för Dale och Saul att söka hjälp den vägen. Ingen lätt situation att krångla sig ur, ens om man inte har för vana att röka på.

En film vars handling i princip går ut på att korkade karaktärer försätter sig själva och sin omgivning i omöjliga situationer är en svår balansakt. Det kan bli lagom dumroligt, som i Jay & Silent Bob Strikes Back. Det kan också bli plumpt och ganska o-roligt, som i Superbad. Förövrigt också en Judd Apatow-producerad film med manus av Seth Rogen och Evan Goldberg. Börjar vi ana ett mönster? Jag tror den intelligente läsaren vid det här laget har kunnat lista ut i vilken kategori jag är benägen att hamra ned Pineapple Express.

Särskilt plump är nu inte stonerkomedin, det ska erkännas, men den är som sagt var heller inte särskilt rolig. Det är inte ens så att jag sitter och suckar över alla idiotiska beslut som Dale och Saul fattar, så lite engagerad är jag i handlingen. Just handlingen är på nivån gymnasieprojekt, författad av ett gäng som själva kommit på hela eländet under en majadisig skrivsession. Exempelvis är den lilla inledande ”förfilmen” totalt poänglös, helt utan bäring för resten av filmen. Kanske var hela tanken att visning av filmen, istället för 3D-glasögon, skulle åtföljas av en humörsförhöjande liten joint? Det skulle nog behövas.

Det enda jag känner att jag blir lite upprörd över är att vi som publik förväntas svälja det faktum att Amber Heards totalheta high schoolelev skulle gänga sig med en sådan loser som Seth Rogens Dale (här kommer kanske gymnasieelevernas önskedrömmar in lite tydligare än annars). Relationen framställs inte ens som ett föräldrauppror från hennes sida. Och även om den vore det finns det ändå betydligt mer sannolika kandidater än en kille som verkar bo i sin bil. Typ 45-årige bikern med ett några misshandelsdomar under bältet och ett par-tre ungar med lika många kvinnor.

Jag har i olika sammanhang mer eller mindre ivrigt försvarat Seth Rogen, han är i alla fall oftast lite mysrolig och verkar vara en rätt trevlig prick. Eller får i alla fall spela trevliga prickar. Men om Pineapple Express är den första film man ser Rogen i, har jag full förståelse för om den föder en inbiten aversion mot skådespelaren. Mycket beröm gick också till James Franco och hans utspejsade Saul, komplett med randiga hippiebyxor och långt hår. Och visst, Franco är så ovant avslappnad i just den här rollen att det nästan så man undrar om han eventuellt blev lite väl ivrig i sina försök att efterlikna Saul. Tyvärr blir inte själva filmen särskilt mycket roligare av att James Franco för en gångs skull inte går omkring som om han hade en grindstolpe uppkörd där bak.

Det mest positiva man kan säga om Pineapple Express torde vara att den i all sin dumhet i alla fall torde kunna fungera som ett avskräckande exempel när det kommer till att röka mariujana. Eller kanske inte. Med tanke på att man sannolikt själv måste vara hög för att tycka att den är rolig.

Här är de andra bloggarna som med frustande iver kastat sig över knarktemat. Vilka hallucinatoriska upplevelser har de lyckats med?

Fiffis filmtajm
Filmitch
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Except Fear
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmparadiset
Flickorna
Flmr

Annonser