ALIMu: 1991-1992

1991
Jag slutar gymnasiet och flyttar norrut för att börja på universitet. En massa nya bekantskaper innebär förstås också lite ny musik. Det tidiga 90-talet är det grunge som gäller, men den enda skiva jag egentligen lyssnar in mig på är Nirvanas Nevermind. Smells Like Teen Spirit är helt ok men jag tycker bättre om Come As You Are.

Ynkans lite hårdrock blir det också. Jag upptäcker Metallica med samma album som alienerar deras riktiga fans, det svarta. Nothing Else Matters är balsam på en kärlekssårad själ men även Wherever I May Roam slår skönt.

Michael Jackson kommer med ytterligare ett klassikeralbum, Dangerous (who is this guy kidding?!). Nä, även om det råder delade pedofilmeningar om verkliga livet så har väl herr Jackson aldrig varit särskilt farlig rent musikmässigt. Dangerous tycker jag själv är lite småtråkigt men videon till Black or White, i alla fall inledningen, är åtminstone tillräckligt minnesvärd för att platsa här.

Bryan Adams låter Kevin Costner som Robin Hood lova storverk i Everything I Do men Michael Learns To Rock är i The Actor rädd att enbart kärlek inte är tillräckligt. R.E.M. spelar mandolin i Losing My Religion och projektet Enigma (där vi bland andra återser Michael Cretu) följer upp sin gregorianska hit Sadness (part I) från året innan med Mea Culpa (part II). Enya låter fansen flyta bort i Caribbean Blue. Hon är om inte annat lättlyssnad.

Inom landets gränser är det svårt att inte bli charmad av den totala over the top-attityden hos Army of Lovers och skivan Massive Luxury Overdose. Crucified är rolig, men bästa spåret är klart Obsession.

Årets Queen blir den sista för min del. Freddy Mercury dör i AIDS i november och sistaspåret på Inneuendo, The Show Must Go On, är ett skönt bombastiskt avslut på en karriär, helt i linje med Mercury själv. Skivan som sådan är nu betydligt mer pop är rock men fortfarande stabil och jag tycker särskilt om snabbfotade Ride the Wild Wind. De övriga i bandet joxade ihop ytterligare en skiva som kom ’95, Made in Heaven, utifrån redan inspelat material men den har aldrig fastnat.

1992
Ett par landsplågor drar genom Umeå (och övriga Sverige också förstås, därav namnet). Ace of Base var fortfarande utan naziststämpel och skulle komma att erövra världen med All That She Wants. Riktigt lika stort slog inte Stefan Andersson men nog fick vi höra Catch the Moon tills vi kräktes. Och amerikanska rockbandet Ugly Kid Joe lånar till sig framgång genom folkrocktonerna i covern till The Cat’s in the Cradle.

Återigen aningen av hårdrock, jag lyssnar en hel del på Headquake från svenska Sator som är ganska underhållande. I’d Rather Drink Than Talk är lagomt anarkistisk i sitt budskap medan folkiga I Wanna Go Home är lite mer lättlyssnad.

Finsk rockblues härnäst. Jag får en inspelning av Q. Stone från en kompis och gillar dem riktigt skarpt, kanske för att de påminner om musiken som följde med The Commitments från året innan? En föraning av min kommande faiblesse för sydstatsrock? En av de få låtarna från skivan som jag överhuvudtaget hittar igen på nätet är Let Me Die in My Rockin Chair, så den får det bli.

Mindre tunggung och mer pop från Genesis som med We Can’t Dance kommer med sitt första album på flera år. Inledningsspåret No Son of Mine blir populärt men jag ska som vanligt vara lite eljest och föredrar Jesus He Knows Me. Videon är dessutom rätt kul.

Spellistan hitar du här.

3 reaktioner till “ALIMu: 1991-1992”

  1. För den som minns en viss kalsongmodell anno 1991 var det kanske svårt att inse femton år senare att inse att karlsloken skulle vara Oscarsnominerad. I give you Mark ”Marky Mark” Wahlberg, Good Vibrations.

    Sen var det en kompis vars brorsa jobbade i skivaffär, en situation som resulterade i en mängd kopierade kassetband med singlar som väl var iaf någorlunda färska när de kom i min besittning. Denna listbubblare minns jag rätt tydligt, Things that makes you go hmmm….. (C+C Music Factory). I bästa ”Sin City”-stuk också.

    En låt i samma genre men sjukt mer irriterande var Groove is in the heart (Deee-Lite). Fortfarande lika irriterande… men hypnotiserande.

    Fortfarande vid den här tiden så var rap något färgglatt och inte så där jättetufft. Så Dream Warriors och deras (My definition of a) Bombastic Jazz style var helt i linje med hela hiphopstilen. Att vara i ett kallt garage och fixa med en nyinköpt moppe till detta var nog höjden av ungdomsliv. Kanske. Tror jag.

    När jag tittar på listan över 1992 ser jag Tears in heaven och minns hur jäkla absurdstor den var. MTV körde den på repeat och sålde miljarder med unplugged-skivor.

    Nere i omnämnda Frankrike tror jag att denna låt, I love your smile (Shanice), dök upp. Svårt att inte bli charmad av denna äppelkäcka tös med klämkäck refräng. Eller jag menar… Meh.

    För att återigen falla ned i hårdrocksträsket så var 1992 på något sätt första året som visade sig bli ett totalt milstolpsår. Det här året släppte Iron Maiden Fear of the dark och Pantera kom med Vulgar Display of Power, två skivor som lätt håller idag.

    Titelspåret från Maidens skiva är en bisarrt effektiv stadionsång och reptilsnabb i temposkiftet efter introt. Pantera satsar på urkraft från mörkaste södern i t.ex. Walk och gör groove metal till sin egen genre att dominera några år.

    Och det här året hade också den ultimata emo-före-emo-var-emo-balladen i Stay med Shakespear Sisters. Bra minnen till tryckare på Sommarland till denna, ‘nuff said. Sen ryktades det om att videon blev totalförbjuden i Tyskland för typ uppvigling mot griftefriden. Bara en sån sak…

  2. Come … har en grym inledning men grungen fastnade jag aldrig för.
    Black and white är bra men som sagt jag o Herr Jackson har aldrig hittat varandra.
    REM är ett bra band min favorit på den skivan är Belong
    Är lite svag för både Enya o Enigma. Egentligen ganska trist musik men lättlyssnat.
    Gillar Queens ”sista” skiva och avslutningsspåret är mycket bra. Minns än idag var jag befann mig när jag nåddes av Mercurys dödsbud. Även om det inte var något favoritband fann jag det trist då han var en intressant och kreativ personlighet.
    Ditt 1992 skiljer sig minst sagt ganska mycket åt från mina musikaliska upplevelser. Du nämner två stycken ”dags att lämna festen för här kan man för faen inte vistas” låtar: All that she wants samt Catch the moon 😉

  3. @CJ: Jag kände att det räckte med pojkband iom NKOTB. Men det är klart Marky har lyckats bra med sitt karriärskifte, det måste medges. Dee-Lite hade gått mig heeelt förbi, detsamma måste nog sägas om C+C. Inget jag sörjer känner jag vid lyssning. Just ja, Clapton. Han hade nog kunnat kvalificera om jag hade tänkt på honom men Shanice valdes aktivt bort. Lite för äppelkäckt, på gränsen till sockerklökning. Hårdrocksträsket höll jag mig rätt långt ifrån, men Shakespeares Sister var rätt underhållande vill jag minnas. Fast lite för gäll för en bra tryckare kan jag känna.

    @Filmitch: Måste erkänna att jag mest stiftat bekantskap med REM genom någon Greatest Hits-skiva, så så specifik kan jag inte vara. Lättlyssnat är inte fel, ibland är det skönt med avkoppling. Och så vill jag påpeka att jag aldrig sade att jag tyckte att varken All that she wants eller Catch the moon var bra… 😉 Men de gick inte att komma undan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: