1991
Jag slutar gymnasiet och flyttar norrut för att börja på universitet. En massa nya bekantskaper innebär förstås också lite ny musik. Det tidiga 90-talet är det grunge som gäller, men den enda skiva jag egentligen lyssnar in mig på är Nirvanas Nevermind. Smells Like Teen Spirit är helt ok men jag tycker bättre om Come As You Are.

Ynkans lite hårdrock blir det också. Jag upptäcker Metallica med samma album som alienerar deras riktiga fans, det svarta. Nothing Else Matters är balsam på en kärlekssårad själ men även Wherever I May Roam slår skönt.

Michael Jackson kommer med ytterligare ett klassikeralbum, Dangerous (who is this guy kidding?!). Nä, även om det råder delade pedofilmeningar om verkliga livet så har väl herr Jackson aldrig varit särskilt farlig rent musikmässigt. Dangerous tycker jag själv är lite småtråkigt men videon till Black or White, i alla fall inledningen, är åtminstone tillräckligt minnesvärd för att platsa här.

Bryan Adams låter Kevin Costner som Robin Hood lova storverk i Everything I Do men Michael Learns To Rock är i The Actor rädd att enbart kärlek inte är tillräckligt. R.E.M. spelar mandolin i Losing My Religion och projektet Enigma (där vi bland andra återser Michael Cretu) följer upp sin gregorianska hit Sadness (part I) från året innan med Mea Culpa (part II). Enya låter fansen flyta bort i Caribbean Blue. Hon är om inte annat lättlyssnad.

Inom landets gränser är det svårt att inte bli charmad av den totala over the top-attityden hos Army of Lovers och skivan Massive Luxury Overdose. Crucified är rolig, men bästa spåret är klart Obsession.

Årets Queen blir den sista för min del. Freddy Mercury dör i AIDS i november och sistaspåret på Inneuendo, The Show Must Go On, är ett skönt bombastiskt avslut på en karriär, helt i linje med Mercury själv. Skivan som sådan är nu betydligt mer pop är rock men fortfarande stabil och jag tycker särskilt om snabbfotade Ride the Wild Wind. De övriga i bandet joxade ihop ytterligare en skiva som kom ’95, Made in Heaven, utifrån redan inspelat material men den har aldrig fastnat.

1992
Ett par landsplågor drar genom Umeå (och övriga Sverige också förstås, därav namnet). Ace of Base var fortfarande utan naziststämpel och skulle komma att erövra världen med All That She Wants. Riktigt lika stort slog inte Stefan Andersson men nog fick vi höra Catch the Moon tills vi kräktes. Och amerikanska rockbandet Ugly Kid Joe lånar till sig framgång genom folkrocktonerna i covern till The Cat’s in the Cradle.

Återigen aningen av hårdrock, jag lyssnar en hel del på Headquake från svenska Sator som är ganska underhållande. I’d Rather Drink Than Talk är lagomt anarkistisk i sitt budskap medan folkiga I Wanna Go Home är lite mer lättlyssnad.

Finsk rockblues härnäst. Jag får en inspelning av Q. Stone från en kompis och gillar dem riktigt skarpt, kanske för att de påminner om musiken som följde med The Commitments från året innan? En föraning av min kommande faiblesse för sydstatsrock? En av de få låtarna från skivan som jag överhuvudtaget hittar igen på nätet är Let Me Die in My Rockin Chair, så den får det bli.

Mindre tunggung och mer pop från Genesis som med We Can’t Dance kommer med sitt första album på flera år. Inledningsspåret No Son of Mine blir populärt men jag ska som vanligt vara lite eljest och föredrar Jesus He Knows Me. Videon är dessutom rätt kul.

Spellistan hitar du här.