ALIMu: 1989-1990

1989
Vi åker på semester till Frankrike och förutom höjdarfilmer på TV som Panique sur le green stiftar jag bekantskap med en jäkligt skum och rätt otäck musikvideo: The Cures Lullaby. Det är en bra sommar och en perfekt solvarm eftermiddag, inne i en söndagsövergiven stad, hör jag Neneh Cherrys Manchild strömma ut från ett öppet fönster.

Milli Vanilli fejklovar Girl, I’m Gonna Miss You medan Ratata återkommer med en betydligt bättre dumpad-låt, Glad att det är över. The Christians lovar mer äkta förlust i souliga Words. Ylandet det här året står mannen med den imponerande hockeyfrillan för, Michael Bolton undrar How Am I Supposed to Live Without You? Cher förnekar sig inte och rockar loss ordentligt genom att gränsla storkanonen på USS Missouri till tonerna av If I Could Turn Back Time.

Två låtar som faktiskt inte handlar om förlorad kärlek sysselsätter sig med betydligt allvarligare saker. Madonna gör sig med Like A Prayer ovän med hela Vatikanen (i alla fall genom videon) och Phil Collins påminner om att det är synd om hemlösa i Another Day in Paradise.

Svenske Jakob Hellman gör ett kort men extremt populärt inhopp i popvärlden med skivan …Och Stora Havet, som fortfarande håller. Han suktade i Hon Har Ett Sätt och lovade att han bara ska Vara Vänner. Jag vill gärna också framhålla inledningsspåret Tårarna.

Trodde ni att vi hade glömt Queen? De har dragit ned på takten och det är nu tre år sedan förra studioalbumet kom. Men 1989 är det alltså dags igen, The Miracle heter skivan för dagen. Inget av deras starkaste album för min del, men jag gillar ilskan i Scandal.

1990
Svenska The Creeps säger Ohh, I Like It medan Seal blir lite Crazy. Paula Abdul marknadsförs först som “Michael Jacksons koreograf” men fixar en helt egen karriär. Opposites Attract minns jag främst för videon. Man är aldrig immun mot tecknad film.

Vi dansar till en nigeriansksvensk tandläkare vid namn Alban Uzoma Nwapa men jag har i alla fall aldrig tagit mig förbi singlarna Hello Africa och No Coke. Fast skivan Hello Africa ska tydligen ha inneburit genombrottet för Denniz Pops. Vi gör också tappra försök att dansa till Depeche Modes Violator men tunggunget i Personal Jesus är inte riktigt av dansant kvalitet. En jäkligt bra låt är det icke desto mindre, i min bok bättre än Enjoy the Silence.

A-ha gör sitt nästan sista inhopp för min del med albumet East of the Sun, West of the Moon. Jag gillar särskilt den i sedvanlig ordning lite klagande Early Morning. Morten Harket blir med sin lilla hästsvans dessutom något av en Heath Ledger-look alike.

Inget från Queen direkt i år, men hur ska man kunna bortse från den gamla hiten Under Preassure när den återkommer i en så oförblommerad wannabeversion som Vanilla Ice och hans Ice Ice Baby. Han vill sååå gärna vara gansta och misslyckas så kapitalt att det närmar sig poesi.

Hela spellistan hittar du här.

16 reaktioner till “ALIMu: 1989-1990”

  1. Och 1989 då? Ser på topplistan att här börjar det riktiga konsumerande av musik på alla håll och kantera. Det ser ut att börja med ”då superstjärnan men nu ex-Idol-jury som super” Paula Abdul och Straight Up. Stilen på videon känns igen från en mängd videos från den här tiden. Vem var först? Bryr sig någon? Men dansa kunde hon.

    Right here waiting (Richard Marx) fick även en hård gosse som jag att få något varmt i blicken. Minns jag fel eller var inte den här cementerad på Trackslistan i 40 000 miljarder veckor?

    Ingen jättehit i Sverige tror jag, men upptäckte Funky Cold Medina på språkresa till Bournemouth. Snedfrillor och neonfärger så långt ögat såg.

    Mer rock detta år som gick från knallhårt till mjukisrock med åren men likväl; Poison (Alice Cooper), Welcome to the jungle och Paradise City (Guns n’ Roses) och Tyles guppande höfter i Love in an elevator.

    1990 blir året då hårdrocken blir knallhård och lite mer ”mean” än Metallica. Slayer släpper sin Seasons in the abyss och titelspåret är fortfarande episkt. Inget säger metal som att stå inne i en pyramid och lira.

    Sen fanns det än mer hiphop på himlen, I got the power (Snap), Ice Ice Baby (Vanilla Ice) och U Can’t Touch This var några av det årets storheter… Även om den första kanske är den enda som kommer ut med hedern i behåll. Men visst, Vanilla Ice gav väl Jim Carrey en skjuts i karriären och Hammer visade att haremsbrallor alltid är rätt.

    Och i Sverige var svensktoppen fylld av Tomas Ledin och Anders Glenmark. Huga!

  2. Så du var en Richard Marx-kille du? 😉 Bournemouth för dig också? Det var mer än jag minns. Visst hänger FCM ihop med Simon Pegg? Och visst kommer man ihåg mjukisrocken från CPU:s föreningslokal, särskilt Guns n’ Roses. Valen mellan MC Hammer och Vanilla Ice var stenhårt, men vita rappare är alltid roligare…

  3. Har för mig att Marx kunde (bort)förklaras med viss kärlekskrankhet vid den tiden. Oh, the follies of youth!

    Japp, Bournemouth hade väl blivit grundligt prövad av föregående släkting så det ansågs tillräckligt säkert för yours truly att besöka. Vilket också stämde, väldigt harmlös och skyddad stad.

    Njae, Funky Cool Medina tror jag inte är Pegg-relaterat.
    http://en.wikipedia.org/wiki/Funky_Cold_Medina#In_popular_culture

    Mjukisrock tror jag var före min tid på CPU, när jag kom in hade nörderiet sjunkigt ned till min nivå med Vangelis och John Williams på högsta volym. Fast med vissa instick med Jarre, naturligtvis.

    Vita rappare är alltid roligare, särskilt när man tittar på hiphopkulturen från ett svenne-perspektiv:

  4. Jag hade kunnat svära på att FCM förekom i Shaun. Kan det ha varit Grand Funk Railroad istället? Jag bara hugger namn hej vilt ur luften nu…

  5. Cure – yes men det var nu jag började tappa intresset för gruppen.
    Tänker inte starta en Enjoy the silence debatt Jag konstaterar att smaken är olika.
    Vanilla ice ger mig obehagliga rysningar brrrrrr.

  6. Jag såg Jakob Hellman live på Liseberg tidigare under sommaren. En mycket trevlig spelning på en liten scen med förhållandevis stor publik. Han verkade glad och körde många av de gamla klassikerna. Tårarna är nog också min favorit och lyckligtvis även spelningens bästa låt.

  7. @Filmitch: Inte Speak and Spell då? Själv tappade jag dem i höjd med Songs of Faith…

    @Pladd: Han kör hårt fortfarande, alltså? Kul att höra och att en så pass gammal skiva som inte fått någon uppföljare fått en publik.

  8. @CJ: Vet inte riktigt vad jag tänker på, det är nog låten de rockar loss till natten innan de hittar snabbkassetjejen i trädgården.

  9. Speak and spell är naturligtvis bra men den kom lite sådär i efterhand när jag började samla på mig deras skivkatalog bakåt.

  10. @CJ: Jag tyckte allt att min tidigare referens var ganska precis, men den kräver förstås att man kommer ihåg vilken låt som spelas i vilken scen. Spelar dock kanske inte så stor roll, för det är ingen låt som jag tyckte särskilt mycket om. Min och herrar Wright/Peggs musiksmak stämmer inte så bra överens.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: