1989
Vi åker på semester till Frankrike och förutom höjdarfilmer på TV som Panique sur le green stiftar jag bekantskap med en jäkligt skum och rätt otäck musikvideo: The Cures Lullaby. Det är en bra sommar och en perfekt solvarm eftermiddag, inne i en söndagsövergiven stad, hör jag Neneh Cherrys Manchild strömma ut från ett öppet fönster.

Milli Vanilli fejklovar Girl, I’m Gonna Miss You medan Ratata återkommer med en betydligt bättre dumpad-låt, Glad att det är över. The Christians lovar mer äkta förlust i souliga Words. Ylandet det här året står mannen med den imponerande hockeyfrillan för, Michael Bolton undrar How Am I Supposed to Live Without You? Cher förnekar sig inte och rockar loss ordentligt genom att gränsla storkanonen på USS Missouri till tonerna av If I Could Turn Back Time.

Två låtar som faktiskt inte handlar om förlorad kärlek sysselsätter sig med betydligt allvarligare saker. Madonna gör sig med Like A Prayer ovän med hela Vatikanen (i alla fall genom videon) och Phil Collins påminner om att det är synd om hemlösa i Another Day in Paradise.

Svenske Jakob Hellman gör ett kort men extremt populärt inhopp i popvärlden med skivan …Och Stora Havet, som fortfarande håller. Han suktade i Hon Har Ett Sätt och lovade att han bara ska Vara Vänner. Jag vill gärna också framhålla inledningsspåret Tårarna.

Trodde ni att vi hade glömt Queen? De har dragit ned på takten och det är nu tre år sedan förra studioalbumet kom. Men 1989 är det alltså dags igen, The Miracle heter skivan för dagen. Inget av deras starkaste album för min del, men jag gillar ilskan i Scandal.

1990
Svenska The Creeps säger Ohh, I Like It medan Seal blir lite Crazy. Paula Abdul marknadsförs först som “Michael Jacksons koreograf” men fixar en helt egen karriär. Opposites Attract minns jag främst för videon. Man är aldrig immun mot tecknad film.

Vi dansar till en nigeriansksvensk tandläkare vid namn Alban Uzoma Nwapa men jag har i alla fall aldrig tagit mig förbi singlarna Hello Africa och No Coke. Fast skivan Hello Africa ska tydligen ha inneburit genombrottet för Denniz Pops. Vi gör också tappra försök att dansa till Depeche Modes Violator men tunggunget i Personal Jesus är inte riktigt av dansant kvalitet. En jäkligt bra låt är det icke desto mindre, i min bok bättre än Enjoy the Silence.

A-ha gör sitt nästan sista inhopp för min del med albumet East of the Sun, West of the Moon. Jag gillar särskilt den i sedvanlig ordning lite klagande Early Morning. Morten Harket blir med sin lilla hästsvans dessutom något av en Heath Ledger-look alike.

Inget från Queen direkt i år, men hur ska man kunna bortse från den gamla hiten Under Preassure när den återkommer i en så oförblommerad wannabeversion som Vanilla Ice och hans Ice Ice Baby. Han vill sååå gärna vara gansta och misslyckas så kapitalt att det närmar sig poesi.

Hela spellistan hittar du här.

Annonser