The Firm (1993)

Dags för ett litet uppehåll i livstemat.

Ibland kan skillnader vara mer förenande än likheter. När Fiffi skrev om Grisham-thrillern The Client upptäckte vi att medan hon tyckte The Firm var den sämsta Grisham-filmatiseringen ansåg jag att det var den bästa. Två själar, samma tanke. Med andra ord: omtitt på schemat. Skulle vi kunna hålla fast vid våra respektive ståndpunkter, likt två tjuriga gubbar som aldrig kan sluta träta om huruvida den där frisparken var ok eller inte när de spelade fotboll som elvaåringar?

***

Det tog ett tag för Hollywood att upptäcka guldgruvan John Grisham, men när det väl hände skedde det inom loppet av fem ynka år. Advokaten från Mississippi som blev författare fick sin första bok, A Time To Kill, publicerad 1989 efter den sedvanliga refuseringsrundan. Knappt tio år senare, 1998, hade sju av hans dittills nio juridikthrillers alla filmatiserats och det ganska påkostat, inte minst vad gäller personella resurser i form av skådisar och regissörer. Och det som kickstartade det hela var boken om Mitchell McDeere, The Firm.

Som en av toppstudenterna vid Harvard Law School kan Mitch välja och vraka bland jobberbjudandena. Så vad är det som gör att han och frugan Abby faller för den förhållandevis lilla firman Bendini, Lambert & Locke? Placeringen i det konservativ… eh, trygga Memphis? Leasingbilen som kostar mer än framdäcket på deras gamla vrak? Huset de får låna snorbilligt till? Den generöst tilltagna lönen? Det faktum att firman framställer sig som en enda stor familj?

Grejen är bara den att alla familjer inte är lyckliga och Abby är den som avskräcks mest av den tajta atmosfären. Hon får veta att det i princip är hennes plikt att bli gravid fortare än kvickt, något som inte ingick i hennes och Mitch ursprungliga planering. Även Mitch börjar undra lite när två av firmans anställda dör i en spektakulär båtexplosion strax efter hans ankomst. Särskilt som skalliga FBI-agenter han inte känner börjar diskutera de döda advokaterna med honom.

Alla Grishams filmatiserade böcker har blivit mer eller mindre habila thrillers, men för min del intar The Firm utan att tveka den absolut toppositionen. Lite kan det förstås ha att göra med att filmen innehåller en Tom Cruise som ger allt, både skådespelar- och utseendemässigt. Men framförallt handlar det om att filmen i Sydney Pollacks kapabla händer blivit en klassisk nagelbitare.

Pollack har dessutom från Three Days of the Condor inte bara plockat med sig författaren David Rayfiel (en av tre manusmakare) utan också kompositören Dave Grusin som med sitt pulserande pianoscore skapar en rafflande sydstatsstämning.

När jag ser The Firm för femtielfte gången i ordningen kan jag definitivt hålla med om att Pollack planterar en hel del visuella kopplingar om vad som komma skall (oftast inom ett par minuter), vilka är så uppenbara att de knappast kan kallas för ledtrådar. De utgör snarare ledstänger. Grejen är att de här inte blir störande utan istället rasande effektiva, tack vare ett snyggt foto (filmen vet att utnyttja sydstatsmiljöerna) och en föredömlig klippning mellan handlingar och transportmedel av alla de slag. Scenen där torpeden i ett guldskimrande eftermiddagsljus försöker springa ifatt Mitch linbanevagn är rustad till tänderna med andlös spänning.

Castingen är i mina ögon felfri, med ett undantag. Tompa gör som sagt en bra roll som en allt mer pressad man, något som vi vid det här laget börjar känna igen. Han får flera tillfällen att kuta snabbare än en olympisk hinderlöpare, komplett med rock och portfölj. Gene Hackman gör sin mentor Avery Tolar uppfriskande anarkistisk, vilket egentligen bara är en täckmantel för karaktärens resignation, en resignation som mot slutet blir gripande tragisk. Holly Hunter spelar sin kaxiga combo av sekreterare och privatdetektiv med bravur och en renrakad Ed Harris har en för honom ovanligt osympatisk roll som kolerisk FBI-agent. Den svaga länken i castingkedjan måste tyvärr tillskrivas Jeanne Tripplehorn – hon är snygg men gör lika lite intryck som ett meningslöst kärleksintresse för en muterad postapokalyptisk sjöman.

Då är det ju tur att man kan trösta sig med mer välcastade och välbekanta nunor som pålitlige Wilford Brimley, Tobin Bell (kan en man med det utseendet vara något annat än torped eller möjligen seriemördare?), Dean Norris, David Strathairn och Gary Busey. Och som grädde på maffiamoset dyker Joe Viterelli och Paul Sorvino, båda mer italienska än ett lastbilsflak med permesanost.

Jag tror att det också är castingen som gör att man sväljer förändringarna jämfört med boken, vilka exempelvis gör både Mitch och Avery till betydligt mer sympatiska karaktärer. Jag hejar på Mitch (ok, jag hejar väl lite på Abby också) och tycker det känns skönt att han kommer på en lösning som låter honom ha både heder och hälsa i behåll. På samma sätt applåderar jag att att den cyniske Avery i slutänden gör det rätta. Så rätt som situationen tillåter i alla fall.

The Firm är en thriller i ordets bästa bemärkelse där filmen lyckas vara lika klurig och spännande som första gången jag såg den. Är Fiffi lika ståndaktig månne? Borde vara omöjligt med en sådan toppfilm.