ALIMu: 1987-1988

1987
Jag åker inte på språkresa förrän nästa år, men två av låtarna som går på repeat på Bournemouths discon kommer redan i år. Klämkäcka Kylie Minogue har gjort succé i såpan Neighbours och gör samma succé med en cover på 60-talshiten The Loco-Motion. En kanske aningens mer barnförbjuden succé är bikini-Sabrina med Boys. Inte så komplicerat, hon siktar helt enkelt hårt på reptilhjärnan.

Den stora fighten står inte mellan Elvis och Tommy Steele eller Beatles och Rolling Stones, utan mellan städade gossarna Rick Astley och Glenn Medeiros. Nu vill jag knappt ens kännas vid att jag lyssnat med någon som helst behållning på vare sig Never Gonna Give You Up eller Nothing’s Gonna Change My Love For You.

Aussie-gänget Midnight Oil intar den norra hemisfären med Beds Are Burning från Diesel and Dust, men skivan bjuder på andra trevligheter, exempelvis Bullroarer (en sådan hörs också i inledningen). Pet Shop Boys släpper andra albumet Actually och låten för dagen är It’s a Sin. I sedvanlig ordning fördrar jag istället s-h-o-p-p-i-n-g i Shopping.

Madonna kommer med min favoritlåt från henne alla kategorier, La Isla Bonita. Samma inventarium som Madonna och Elton John är the King of Pop, Michael Jackson. 1987 är året för Bad (albumet, alltså) och det är imponerande att notera att i princip varenda låt på hela skivan är en klassiker för sig. Och hur kan man motstå den rivande ångesten i Dirty Diana?

En artist som slår på bred front först senare är Enya. The Celts håller sig dock närmare ett kulturellt ursprung än den fortsatta karriären. Albumet släpps på nytt när hon blivit mer etablerad och det är förstås då jag köper det. Jag tycker särskilt om det lugna rullandet i låten som hyllar den keltiska krigardrottningen Boadicea.

Årets löshäst är given eftersom årets film är given – Dirty Dancing. Eric Carmen återkommer med Hungry Eyes som är sååååå bra. Och Patrick är sååååå snygg!

1988
Jag åker som sagt på språkresa till England och börjar efter sommaren på gymnasiet. Förutom Kylie (som följer upp The Loco-Motion med I Should Be So Lucky), Sabrina, samt matsäckar i form av små chipspåsar, små chokladbitar och det vidrigaste av allt, bomullsfralla med corned beef, levererar minnet Robin Beck och First Time. Fast då i form av en Coca-Colareklam som rullade konstant på TV. Jag har aldrig slutat bli överraskad när första versen inte avslutas med ”Coca-Cola is it”. Fall i trans över en minut kompakt 80-tal.

På språkresan finns också en första pojkvän och han gör mig hooked på svenska bandet French Revolution som bara tycks ha kommit med ett enda album – Fantasia. The Light From Fantasia gick hyfsat på listorna vill jag minnas men Fantasia innehåller också likaledes fina låtar som This is Not the End och Moscow and Washington.

Depeche Mode producerar klassikern Music For the Masses där odiskutabla favoriten är Strangelove. A-has tredje skiva Stay on These Roads når väl kanske inte riktigt samma klassikerstatus men innehåller bland annat bandets Bond-bidrag The Living Daylights och balladen This Alone is Love.

Några löshästar kan vi väl klämma in också? Enya släpper lös magin i Orinocco Flow, pojkbanden börjar invadera och snällfarliga (de har ju motorcykeljackor och bandannas!) NKOTB (du vet att du är sjuttiotalist om du kan dechiffrera den akronymen) slår stort med tredje singeln You Got It (The Right Stuff). Bandet med det skumma namnet man aldrig kommer ihåg, Prefab Sprout, släpper softa Cars and Girls.

Sverige sticker upp lite också. Mauro Scocco plågar livet ur oss när han ylar efter Sarah (och jag, i landsortsexil, fattade aldrig vad det där ”seveneleven” som han sjöng om var) och den enda låt av Wilmer X som jag nämna, Teknikens under, blir framgångsrik. Låten som jag fortfarande lyssnar på med viss behållning är You’re Gonna Get It med Trance Dance.

Queen lyser med sin frånvaro men jag kan bara inte låta bli att ta med Barcelona, Freddy Mercurys låt som han fick i uppdrag att skriva till 1992 års olympiska spel i staden med samma namn. Duetten med stadiga sopranoperasångerskan Montserrat Caballé är så lysande surrealistisk att man inte bara kan låta bli att älska den. Komplett med självlysande taktpinne!

Spellistan hittar du här.

4 reaktioner till “ALIMu: 1987-1988”

  1. Nu är vi inne i hetluften som kallas för hair metal. 1987 kommer kanske den ultimata arean-skrålamedförfullhals-låten Livin’ on a prayer. Och säga vad man vill, men den är grymt effektiv inom sin genre.

    Mashup-fenomenet fortsatte inom hiphopen. När den blir så slår den genom lättare och så var faktumet med Beastie Boys. Licensed to ill var en blandad affär, där denna låt samt >No sleep to Brooklyn var de som satte sig. Sen blir jag bara paranoid av denna ”revisited”-video, komplett med ett ton av stjärnskott.

    Sen minns jag ett aktivt disco där I wanna dance with somebody ingick i undertecknads dansrepertoir. Inget jag är stolt över idag, men det får anses vara historia.

    1988 så kollapsade hair metalen av sin egen tyngd, mycket tack vare jättekalufserna i Poison (Talk dirty to me till exempel). Men det fanns väl vissa ursäkter här, även om de ter sig lite svaga i dagens ljus. Def Leppards Pour some sugar on me till hör en av dessa. Till denna låten upptäckte jag även kebabtallrikens existens.

    Å andra sidan, det är som mörkast före gryningen (vilket iofs är felaktigt men anyhoo). Samma år släpper Metallica … And Justice For All och intresset för metal blommar ut än mer. One får representera den skivan på bästa sätt.

    Å GU’ VA JA VA TJÄR I BILINDA KÅLAJL! Se här bara!

    Och apropå kvinnlig fägring… Vette tusan om jag inte hade vaknat till än, men jag förstod aldrig charmen med Samantha Fox och Touch me. Trots att hon stoltserade med boobsen mest hela tiden. Weird days. Men var det samma år som fajten med Sabrina var, hon med ”Boys Boys Boys” (och brösten)? Hur som, vet att ”in an act of defiance” skanderades det ”Girls Girls Girls” när denna låt spelades på någon mellanstadie-dans. Tungur knivur.

  2. Whitney, säger du? Och Belinda minsann… 😀 Whitney gick fetbort på de här listorna, men Belinda fanns med ett tag innan hon blev borttvingad av bättre grejor. Metallica får jag återkomma till, jag är ju helt enkelt inte lika tôff som du.

  3. Minogue är jag lite svag för, jag är ganska förtjust i vad som brukar kallas för tuggummipop. katie Perry är inte så pjåkig men det är 20 år in i framtiden.
    Min favorit från Actually är Kings cross mkt vacker.
    Jackson har jag aldrig fastnat för men jag kan begripa hans storhet.
    Music for the masses vilken platta! DM bästa om jag får välja.
    Prefab S är bra men lite småtråkiga i längden men de går alltid bra som bakgrundsmusik.

  4. @filmitch: Vad bra, den typen av pop får vi anledning att återkomma till. Actually är en höjdarskiva, svår att välja från. Detsamma med Music for the Masses, men jag tror att jag tycker ännu bättre om Black Celebration.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: