1985
Återigen svåra urvalsproblem (Kaj Kindvall, I blame you!). Jag älskar filmen Amadeus och blir tokretad för att jag inte menar det alla andra menar med det ordet. Det vill säga österrikiske Johann (Hans) Hölzel, det vill säga Falco. Det känns som att the soundtrack of my klassfester är Bert-gossarna (Mariann records, alltså) The Pinks med Helena och jag.
Men jag fortsätter också på det lättsmälta synthspåret och gillar Howard Jones, särskilt Look Mama. Eurodiscogruppen Bad Boys Blue släpper Pretty Young Girl och rumänen Michael Cretu slår stort med Samurai. Han både gifter och jobbar med tyska Sandra och de släpper låten In the Heat of the Night. Eddie Murphy av alla människor spelar in en låt: Party All the Time. Samma år släpper faktiskt också Harold Faltermeyer Axel F från Beverly Hills Cop som hade premiär året innan.
Två album dominerar året. Modern Talking har jag två LP-skivor med när det är helt uppenbart att det skulle ha räckt med en singel. Det dröjer inte särskilt länge innan man inser att alla låtarna är grymt lika. Men denna enda låt med flera olika versioner är ändå popglad så det räcker. Detta år får den representeras av hiten Cheri Cheri Lady.
Och sedan the heart throb of them all, Morten Harket. Jag märker att jag vänder mig mot epitetet ”pojkband” på a-ha, för de var ju så mycket mer. Eller hur?! Videon till Take on Me är jäkligt läcker och låten är fortfarande briljant men från skivan Hunting High and Low (som förutom tidigare nämnda låt och titelspåret också har singeln The Sun Always Shines on TV) lyfter jag istället Living a Boy’s Adventure Tale.
1986
Många, många album i år.
Först vill jag framhålla svenska Shanghai och I full frihet, nästan enbart tack vare skivkonvolutet. Är det inte underbart, så säg? Stilen är väldigt synthig (tyckte jag då) och jag bjuder på inledningsspåret Flight 69. Ett annat svenskt band som till och med är mindre hårdrockiga än Shanghai är synthiga är förstås Europe med The Final Countdown. Titelspårets lättigenkännlighet talar för sig självt, vilket det inte gjorde när det begav sig och jag försökte fatta vad de sjöng om utan att ens veta vad låten hette. Själv gillade jag Rock the Night.
Mer riktig synth kommer från Depeche Mode och höjdarskivan Black Celebration. Favoriterna är inte titelspåret utan ödesmättade och längtande A Question of Lust och lagom tuffa Stripped. Jag har en kompis som älskar Pet Shop Boys, vilka kommer med debutalbumet Please. Det är späckat av klassiker, men även om världen älskar West End Girl har jag alltid föredragit rappheten i Opportunities.
När Alphaville släpper ett nytt album, Afternoons in Utopia, är det jag och inte min bror som skaffar det (han tog Europe istället, för att fortsatt avancera mot ännu tyngre grejor). Av någon anledning som jag absolut inte kan förklara känns alla låtar väldigt sci-fi men det är ett sound som fortfarande gör mig alldeles kvillerglad i bröstet. Svårt val på favorit, men det får nog bli pop-pigga Fantastic Dream och Universal Daddy. a-ha släpper albumet Scoundrel Days där jag bjuder på titelspåret och We’re Looking for the Whales.
Jag skulle kunna dra en drös med löshästar också men nöjer mig med Genesis och Land of Confusion, inte bara för att det är en bra låt utan för att videon med dockor från Spitting Image är ett tidsdokument som heter duga.
Trodde ni att vi skulle hoppa över Queen? De gör ett nytt soundtrack, den här gången till Highlander, med namnet A Kind of Magic. Filmens tema genomsyrar förstås skivan och för en gångs skull är det balladerna jag fastnar för: One Year of Love och Who Wants to Live Forever.
Spellistan hittar du här.
9 kommentarer
Comments feed for this article
23 augusti, 2012 den 03:20
Pladd
Rock Me Amadeus hittade definitivt en ny publik i och med Adventureland. Även om den inte direkt uppskattades av karaktärerna i filmen. Jag får väl säga att jag står på deras sida, även om den är smått hypnotisk.
24 augusti, 2012 den 05:51
Sofia
Låter lovande, en av de där filmerna som ligger mycket högt upp på AttSe-listan.
24 augusti, 2012 den 05:54
CJ Åkerberg
Det här året, 1985, skapas historia då kanske världshistoriens mest ytliga låt kommer upp sig på listorna. Power of Love med Huey Lewis and the News kanske inte säger så mycket för en del, men tänk Marty McFly och Back to the future så är det desto fler som får något drömmande i blicken.
Apropå ytligt; Bryan Adams Heaven dök upp här också. Tack vare Sofias total Tracksfascination blev jag indragen i detta och har något svagt minne om inspelad version av denna tillsammans Kindwalls smekande stämma före och efter. Sen förekom den garanterat på ett antal mellanstadiediscon…
Men 1985 är också året då skivan som kom att förändra mitt musiklyssnande i grunden släpptes. Iron Maidens Live after death var helt rätt på alla sätt. Lagom hård, med ett skräcktema och allt. Jag föll direkt och har inte lämnat det diket sen dess. Från den skivan kommer alltid introt ha en särskild plats i hjärtat. I det stadiet var det också lätt att ignorera att bandet ser ut som backup till Susanne Lannefeldt.
Den här godingen (med den extremt androgyna sångaren) upptäckte jag långt senare tack vare… Nightmare On Elm Street tror jag. På VHSn fanns en trailer för vadnufilmenhette där denna låt var med. Komplett med en elaking som väser ”Shogun… of Harlem”.
Pet Shop Boys kommer, som sagt, med West End Girls 1986 och till skillnad från Sofia så är det väl denna jag förknippar dem med detta år. Vet inte, men det kan ha att göra med det något melankoliska sound i låten och viss depp i det hela.
Sledgehammer var den dyraste videon (vill jag minnas) när det begav sig, vilket nästan garanterade speltid även på DDR-SVT. Och den var ju lagom flippad för att väcka intresset hos en tioåring. Det är den enda låten som jag förknippar med Peter Gabriel, helgerån kanske för äldre läsare.
Undrar om inte Sleeping Bag (ZZ Top) också var Tracks fel. hur som helst så tilltalade den lagom farliga låten mig. Men aldrig mer än just denna låt, sen blev det Iron Maiden och annat tôfft!
Och apropå tôfft, 1986 började rap/hiphop komma igång på allvar i Sverige. Och Walk this way med Run DMC och Aeorsmith är väl ett så gott exempel som något på detta.
25 augusti, 2012 den 12:46
Sofia
@CJ: Där ser man, jag hade ingen aning om att du hade en soft spot för Maiden. Och även jag kan räcka upp handen på Sledgehammer som främsta Peter Gabriel-koppling, videon var ju så spejsad att den bara inte gick att ignorera. Tja, kanske det är ZZ Top jag ska tacka för gillande av CCR?
26 augusti, 2012 den 11:14
filmitch
Känner till i stort sett alla låtarna på din lista då min s.k discoera inleddes vid den här tiden. Har både hört och dansat till många av låtarna men speciellt bra, oh nej.
Däremot A-ha, PSB o DM är band som håller än. Stripped var den låt som gjorde att jag fastnade för DM.
PSB debutskiva är ganska helgjuten och innehar egentligen inga dåliga låtar.
Who Wants to Live Forever är mkt fin. Highlander var en het film när det begav sig. Men när jag såg om den sist kan jag svära på att jag såg både en o två kalkoner som flaxade i rutan 😉
Adventureland ska du kolla in mkt trevlig film.
http://filmitch.wordpress.com/2011/01/08/adventureland-2009-usa/
26 augusti, 2012 den 04:14
Sofia
Haha, Modern Talking och Shanghai är kanske musik som passar bäst när de får söka skydd i 80-talet 😀 Queen kan vara lite ojämna, men i det här fallet tror jag att de visar sig betydligt hållbarare än filmen.
16 september, 2012 den 02:07
Henke
1985: The year of Kayleigh, Lavender, Heart of Lothian, Blind curve, Childhood’s end och White feather!
Retad för filmen Amadeus? Ouch, tufft. Du skulle retat dem tillbaka med att Falco är en Antonio Banderas-wannabe! (Försöka går ju alltid.)
Sandra är i alla fall bättre än Cretun.
Axel F är fortfarande catchy. Det är något konstigt med benen igen…
Du har nog rätt om A-ha, de var mer. Såg du tv-programmet om låten Take on me?? Deras klart bästa låt. Hur vet jag det? För att den är 80-talets bästa låt! (Nåja, en av de bästa i alla fall).
1986:
Shanghai. LOL. Vad går de på för diet??
Tänk vilken skillnad 25 år gör. Depeche känns fortfarande relevanta. Shangai? Not so much.
Alphaville sci-fi? Mycket möjligt. Man ska kanske ta och ta sig en titt på deras back catalogue, de har nåt.
Du hamrar på med Queen. Du försöker bryta ner din läsekrets till underkastelse. Och det lyckas. Who wants to live forever är mäktig. Queen har några grymma låtar, även om jag kanske inte sträcker mig till total ödmjukelse, än.
Vad var Phil Collins starkaste sida? Skådespeleriet (se Miami Vice), trummandet, eller ledsångare och bandledare i post-Gabriel-Genesis? Land of confusion spelade jag och Plymen till förbannelse i alla fall hemma i Skövde. Hej hopp, tidshopp tillbaka till Prins Oscar på Rådhusgatan!
16 september, 2012 den 02:53
Sofia
@Henke: Haha. hade jag haft synska krafter nog för att förutse en slickad Antonio Banderas borde jag ha haft betydligt tyngre grejor att retas med 😀 Ja, det känns i alla fall inte som att a-ha var ett så extremt nischat pojkband av den typen som började poppa upp lite senare. Exempelvis var ju de andra två bandmedlemmarna ganska intetsägande bredvid Morten.
Vi kan nog enas om att vissa åldras med mer värdighet än andra. Åhå, börjar jag få med dig på både Alphaville _och_ Queen. Eeeeexcellent (while making a tent with my fingers). Phil will come again, var så säker. Prins Oscar, var det det där stället som låg mitt emot kyrkan? I så fall var det där vi åt alla skolluncher bestående av pommes och ketchup när man hade råd.
16 september, 2012 den 02:55
Henke
Låg mitt emot kyrkan. Japp. Finns inte längre. Det var ett café på övervåningen och en hamburgeria på bottenvåningen tror jag. Minnet falnat.