1985
Återigen svåra urvalsproblem (Kaj Kindvall, I blame you!). Jag älskar filmen Amadeus och blir tokretad för att jag inte menar det alla andra menar med det ordet. Det vill säga österrikiske Johann (Hans) Hölzel, det vill säga Falco. Det känns som att the soundtrack of my klassfester är Bert-gossarna (Mariann records, alltså) The Pinks med Helena och jag.

Men jag fortsätter också på det lättsmälta synthspåret och gillar Howard Jones, särskilt Look Mama. Eurodiscogruppen Bad Boys Blue släpper Pretty Young Girl och rumänen Michael Cretu slår stort med Samurai. Han både gifter och jobbar med tyska Sandra och de släpper låten In the Heat of the Night. Eddie Murphy av alla människor spelar in en låt: Party All the Time. Samma år släpper faktiskt också Harold Faltermeyer Axel F från Beverly Hills Cop som hade premiär året innan.

Två album dominerar året. Modern Talking har jag två LP-skivor med när det är helt uppenbart att det skulle ha räckt med en singel. Det dröjer inte särskilt länge innan man inser att alla låtarna är grymt lika. Men denna enda låt med flera olika versioner är ändå popglad så det räcker. Detta år får den representeras av hiten Cheri Cheri Lady.

Och sedan the heart throb of them all, Morten Harket. Jag märker att jag vänder mig mot epitetet ”pojkband” på a-ha, för de var ju så mycket mer. Eller hur?! Videon till Take on Me är jäkligt läcker och låten är fortfarande briljant men från skivan Hunting High and Low (som förutom tidigare nämnda låt och titelspåret också har singeln The Sun Always Shines on TV) lyfter jag istället Living a Boy’s Adventure Tale.

1986
Många, många album i år.

Först vill jag framhålla svenska Shanghai och I full frihet, nästan enbart tack vare skivkonvolutet. Är det inte underbart, så säg? Stilen är väldigt synthig (tyckte jag då) och jag bjuder på inledningsspåret Flight 69. Ett annat svenskt band som till och med är mindre hårdrockiga än Shanghai är synthiga är förstås Europe med The Final Countdown. Titelspårets lättigenkännlighet talar för sig självt, vilket det inte gjorde när det begav sig och jag försökte fatta vad de sjöng om utan att ens veta vad låten hette. Själv gillade jag Rock the Night.

Mer riktig synth kommer från Depeche Mode och höjdarskivan Black Celebration. Favoriterna är inte titelspåret utan ödesmättade och längtande A Question of Lust och lagom tuffa Stripped. Jag har en kompis som älskar Pet Shop Boys, vilka kommer med debutalbumet Please. Det är späckat av klassiker, men även om världen älskar West End Girl har jag alltid föredragit rappheten i Opportunities.

När Alphaville släpper ett nytt album, Afternoons in Utopia, är det jag och inte min bror som skaffar det (han tog Europe istället, för att fortsatt avancera mot ännu tyngre grejor). Av någon anledning som jag absolut inte kan förklara känns alla låtar väldigt sci-fi men det är ett sound som fortfarande gör mig alldeles kvillerglad i bröstet. Svårt val på favorit, men det får nog bli pop-pigga Fantastic Dream och Universal Daddy. a-ha släpper albumet Scoundrel Days där jag bjuder på titelspåret och We’re Looking for the Whales.

Jag skulle kunna dra en drös med löshästar också men nöjer mig med Genesis och Land of Confusion, inte bara för att det är en bra låt utan för att videon med dockor från Spitting Image är ett tidsdokument som heter duga.

Trodde ni att vi skulle hoppa över Queen? De gör ett nytt soundtrack, den här gången till Highlander, med namnet A Kind of Magic. Filmens tema genomsyrar förstås skivan och för en gångs skull är det balladerna jag fastnar för: One Year of Love och Who Wants to Live Forever.

Spellistan hittar du här.

Annonser