1983
Hejsan, hoppsan, det måste vara TV:s fel att det helt plötsligt finns en drös låtar som jag vet att jag lyssnade på när det begav sig. Några av dem skulle jag kunna ta gift på att de hänger ihop med Cia Berg och finfina programmet Bagen, men det skulle ha primär först nästa år. Inte helt osannolikt att låtarna kom ett år tidigare dock. Här återfinner vi bland annat Nik Kershaws I Won’t Let the Sun Go Down on Me, Thompson Twins med Hold Me Now, Break My Stride med Matthew Wilder och Ultravox Dancing With Tears In My Eyes. Den senare låten borde man väl inte ha gillat eftersom den åtföljdes av typ världens läskigaste video (om man levde på 80-talet i alla fall). På den klart ostiga sidan finns (tyvärr) också tydliga minnen av Mats Rådberg och Rankarna med Du kan alltid lita på pojkarna över 35.
Också det enda året när jag med säkerhet vet att jag tittade på melodifestivalen som hade vett nog att hålla sig till en (1!) utsändning. Alla schlagerkunniga vet förstås att Carola var årets vinnare även om jag gillade hennes cover på Mickey mycket bättre än Främling. Och i festivalen skulle min röst ha gått till Style (före detta Freestyle) med Dover-Calais.
Elton John kommer med en av sina bästa låtar, I’m Still Standing. I likhet med honom är förstås Madonna Louise Ciccone en sådana där artist som ”alltid” funnits med, även om man inte aktivt lyssnat på henne. Jag gjorde det inte för tillfället, men året bjuder bland annat på hennes Holiday.
1984
Uj, nu börjar det faktiskt bli riktigt svårt att välja bland the awesomeness of the 80’s. Ska vi klara av schlagern först? Herreys vinner hela konkarongen med Diggi-loo diggi-ley samt det felfria, städade yttre som bara mormoner kan uppnå. Och så de gyllene stövlarna, icke att förglömma. Jag har klasskompisar (det är femte klass vi snackar om) som är övertygade om att det är fullt möjligt för dem att gifta sig med Louis, det skiljer ju bara åtta år!
I svenskheten får vi heller inte glömma Ratata som det här året ger ut både klassikern Jackie och min favorit I dina ögon. Och inte var man för gammal att sjunga med i Electric Banan Bands Zwampen: ”Det finns hopp för min kropp i en mullig sopp”.
I julklapp får jag Wham! Make it Big och min bror Alphavilles Forever Young. Jag tror att mina föräldrar fick hjälp i skivbutiken… Medan jag absolut gillar min skiva tycker jag givetvis att brorsans skiva är bättre. Men Make it Big gjorde verkligen Michael och Andrew stora med Wake Me Up Before You Go Go, Freedom och Careless Whisper. Jag vill gärna lyfta fram spåret Everything She Wants istället.
Alphaville blev lika stora med titelspåret och Sounds Like a Melody. Min favorit är dock pulserande inledningen A Victory of Love. Jag kan fortfarande gräma mig lite över att jag faktiskt inte haft bara en, utan två, chanser att se dem live och hoppat över bägge två. You snooze, you loose.
Chicago gör succé med You’re the Inspiration men jag tycker den är lite väl sliskig och fördrar Stay the Night. Aningens slisk kan också återfinnas i I Want To Know What Love Is av Foreigner. Bob Geldof försöker rädda världen med Do They Know It’s Christmas (kanske inte största problemet när man svälter…). Duran Duran kommer med vilda (duh…) Wild Boys och Opus förebådar 2000-talets mindfullnessdekret “här och nu” i Live is Life.
Trots att året redan är rätt fullknökat kan jag bara inte hoppa över TV-klassikern Miami Vice. Seriens exekutiva producent Michael Mann var redan ett välkänt namn i branschen, men den kom att innebära ett genombrott för den tjeckfödde kompositören Jan Hammer. Jag ger er högoktanig nostalgi i Crockett’s Theme samt Tubbs and Valerie.
Årets Queen är albumet som gör att jag upptäcker gruppen till att börja med. Så på det sättet är det trevligt att jag även har vett att uppskatta deras tidigare stil, för det här är inte jätterockigt. Jag tror att The Works är albumet som gör gruppen en mer mainstreamframgång och en anledning till det är sannolikt den Metropolisinspirerade musikvideon till Radio Ga Ga. I Want To Break Free är en underbar låt men hela gänget i Monty Python-liknande kvinnoutstyrslar gjorde kanske inte lika mycket för en lättillgänglig image (eller Mr. Mercury i fläckig kroppsstrumpa heller för den delen). Men Freddy verkar gilla både sin dammsugare och lilla kjol.
Hela spellistan hittar du här.
Rörliga bilder och tryckta ord 
1983 kröntes av stalker-hitten Every breath you take (The Police). Men min relation är inte till låten per se, däremot till sekvensen med det läbbiga trollet i Cat’s Eye, där trollet blir köttfärs till denna låt. Aw, the memories.
Vill också minnas att Sofia var hård på Flashdance… What a feeling (Irene Cara), eller om det var bästisen på gatan. Hur som, nog hördes den ofta i omgivningen. Att det var en film om svetsningens historia visste jag föga.
Michael Jackson slog igenom detta år, och inte så jäkla nådigt heller. Fem hits på Billboardlistan talar sitt tydliga språk. Faktum är att skivan är ju riktigt bra och Beat it håller än. Och det gör parodin också.
Sen dyker det upp en massa låtar som förekommer i filmer från denna tid men också senare (Hungry like the wolf, Up where we belong, Do you really want to hurt me).
1984 kom Jump (Van Halen) och den minns jag som så råtuff tack vare det feta synthintrot. Åsså är de tokroliga i videon. Oh, David Lee Roth. Behave!
I’m so excited väcker svaga minnen av alldeles för mycket parfym och halvdåliga high school-filmer. Fråga mig inte i vilken kontext. Denna plastighet för mig osökt in på Karma Chameleon (Culture Club). På den tiden som inte MTV fanns på kartan så var det stort att se denna på SVT då det begav sig. Hade svårt att se rättvisan i lynchmobben mot den kreativa kortspelaren dock.
Men tuffast det här året var ändå Ghostbusters (Ray Parker Jr.). Jag hade singeln men döm om min förvåning när syrran slinker iväg på filmen på bio medan jag får nöja mig med afrikanska sagor med stillbilder på SVT (… for sake of argument). Först långt senare som denna oförrätt justerades, men då var skadan redan skedd. Vengance shall be mine!
(och naturligtvis missar jag kanske min generations viktigaste låt, alla kategorier: We’re not gonna take it. Fick den knallröda singeln av mormor i födelsedagspresent. Skönt att en 80-årig tant går och köper sig en hårdrockssingel med köttben på omslaget.
Möjligen att den följs av I wanna rock. Men den singeln fick jag aldrig, således bär den inte samma tyngd.)
Japp, men jag tänker nog mer på James Woods än trollet i samband med den låten.
Det var nog Krillan med Flashdance, men Giorgio Moroder är aldrig fel.
Ja, en massa låtar fick faktiskt stryka på foten, det hade lätt kunnat börja bli tretimmarsspellistor under de här åren. Ghostbusters hade kanske kunnat få vara med, bara för bioupplevelsen… Men du får mig att skämmas, Twisted Sister borde ha fått vara med för din skull, Dee Snider med sina filade hörntänder och allt (det var i alla fall vad KP påstod)
Själv så gillar jag Järegårds version av Dover Calis bättre 😉
Första Queen låten jag fastnade för var Radio Ga Ga men då var jag också inne i min mest intensiva period då det skulle plippa o ploppa till varje pris. Videon är otroligt snygg.
Live is life är en riktig hatlåt hos mig. Åhhhh den är så hemsk.
Wild boys var ganska bra när det begav sig men är mer förtjust i RIO skivan.
@filmitch: Ja, samma Queen-intro här som sagt och då man inte heller kände till Metropolis var videon hur cool som helst. Opus är väl en sådan där vattendelare, men jag kan inte låta bli att gilla den låten.
Cia Berg var min hemliga kändisförälskelse när jag var ung, så du börjar hela inlägget på en positiv not (pun intended).
Ultravox var jag inne på ett tag, men även med dem var det bara de tidiga skivorna som höll, sen blev det lite för mjäkigt. Videon hade jag faktiskt aldrig sett tidigare trots min Cia Berg-crush.
Carolas Hey Mickey är noir!
Mannen med de stora glasögonen, Sir Elton. Han gjorde verkligen en hel drös jättebra låtar. Har aldrig sett mig som ett Elton-fan, men attans. I’m still standing! Jag håller antagligen på att bli gammal…:-(
Nämen se där. Där är ju Madonna med också. Som när Police kom fram i spellistan häromsistens så höjs pulsen från intresserad till kan inte sitta stilla, måste rusa lite omkring i lägenheten.
Du bara öser in låtar som strömmat genom luften genom hela livet. Herreys? Var det de där religiösa killarna i färgglada koftor i Mello?
Åhhh, andra höjdaren i listan so far.. Ratata. Men hade hellre hört att du lyft upp Natt efter natt. Fasen missade jag denna också i min lista??
Wow, du måste vara ett stort Alphaville-fan om du väljer en mer okänd låt över Forever young och Big in Japan. De låtarna står ut för mig som vanlig casual listener.
Du gillar Live is life ganska mycket eller?? 😉
Låtarna från Miami Vice är mycket väl inlagda in detta 80-talsinlägg. Man blir ju bara så sugen på att se om serien. Det var nog den och Machahans som var de två första riktiga favoritserierna och av dem tror jag nog att Miami Vice stått sig bäst mot tidens tand..
Hoppas att du får med Don Johnsons singel Heartbeat i senare inlägg:
Radio-ga-ga och I want to break free var min ingång till Queen också. Jag tyckte att Freddie såg lite äcklig ut, nåt med garnityret. Jag blev lite skrämd också tror jag.
@Henke: Det var väl ganska många som hade en liten crush på Cia? Haha, you cannot withstand the Elton-magic. Nä, magi är kanske att ta i men ett par ok låtar har gubben i alla fall. Tänkte väl att du skulle lystra till både Police och Madonna. Jag är verkligen ingen Ratata-kännare, din låt var i princip ny för mig. Däremot har jag lyssnat ganska intensivt på Alphaville i omgångar och vet vad jag gillar.
Don Johnson fick tyvärr allt för mycket konkurrens av övriga 80-talet, men visst fanns han med på listan. Och det är nog inte ovanligt att bli lite skrämd av Freddie och hans garnityr. Det…står ut 😉