1981
Freestyle fortsätter med mjukerotikvibbarna i Fantasi men jag är nog fortfarande mer i åldern för Electric Banana Band. Lasse Åberg och Klasse Möllberg teamar med bland andra Janne Shaffer och släpper sin första skiva, Electric Banana Band. Bästa spåret är relaxade Ta lianen till kneget.
Hemma har vi en singel med indonesisk-nederländske Taco Ockerse som gör covers på gamla örhängen och jag lyssnar i princip sönder Puttin’ on the Ritz. Tills dess att jag lyssnar på den en gång när jag är fruktansvärt illamående och efter det har jag till och med fortfarande idag svårt att höra eländet.
På pappas jobb köper man in en freestyle (stor som en skokartong gissar jag) och bland annat ett kassettband med Hooked on Classics. Jag är bergtagen, kanske är det mina synthgener som börjar ge sig till känna? De skulle kunna få föda från både Human League, Soft Cell och Depeche Mode, men det ska dröja ett antal år innan jag börja lyssna på dem. Men särskilt Depeches debutalbum Speak and Spell innehåller flera bra låtar. Svårt att välja, men om någon håller en pistol mot skallen på mig får det bli Puppets och Tora! Tora! Tora!
1982
The Young Ones visas på brittisk TV med start detta år, men till Sverige kommer de inte förrän 1985 vad jag kan utröna. Men eftersom vi går på ursprungsår i den här inläggen är det alltså dags för brittiska Madness och Our House som spelas i programmet. Många, många år senare har Come on Eileen med Dexys Midnight Runners en prominent plats i den faktiskt ännu bättre brittiska TV-serien Spaced.
Electric Banana Band släpper odödliga singeln Banankontakt.
Två år tidigare hade den svenska gruppen bildats som (kanske i alla fall) tagit sitt namn från en korkad, tecknad hund. Den första singel från dem som jag tycker är riktigt bra är Doktor kärlek. Mitt bespottade Toto kommer med två (kanske allt för) välkända låtar: Rosanna och Africa. Och brittiska Tears for Fears släpper Mad World, tredje singeln från deras första album The Hurting. Något djupt budskap? Tror inte det: “Lyrically the song is pretty loose. It throws together a lot of different images to paint a picture without saying anything specific about the world”.
Wham! ska jag komma att lyssna mer på ett par år senare men redan nu kommer George Michael och…ehhhh…han den där andre killen (Andrew Ridgeley, heter han visst) med debutskivan Fantastic. Flera bra spår, exempelvis Wham Rap och Bad Boys.
Årets Queen heter Hot Space och blev måttligt framgångsrikt eftersom gruppen nu börjat experimentera en hel del med mer av ett discosound. Inga problem för min del dock, på skivan finns bland annat Under Preassure som ska återuppstå i en extremt vit version knappt tio år senare. David Bowie medverkade och skulle också göra ett bejublat framträdande med samma låt, tillsammans med Annie Lennox, på The Freddie Mercury Tribute Concert for AIDS Awareness som gick av stapel i april ’92.
But I digress. Under Preassure är en klassiker, men från Hot Space väljer jag istället att lyfta fram mer avslappnade Back Chat och Cool Cat. De kan också ge en hint till varför rockfansen var aningens besvikna.
Så har vi kommit till musik jag inte bara minns, utan dessutom har ägt (skivan köptes givetvis primärt för de extremt hippa vinthundsstatyerna). Tunisfransmannen Elli Robert Fitoussi är mer känd som F. R. David och hade egentligen bara en hit: Words. Nu kan vi börja snacka 80-talssynth. Men för min del är hela skivan förstås nostalgicharmig och därför kan jag inte låta bli att också bjuda på Pick Up the Phone.
Spellistan hittar du här.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Puttin on the Ritz tror jag att jag inte ens när den kom.
Puppets är ett bra val från debutalbumet – jag är också förtjust i Photographic och Dreaming of me.
Our House o Come on Eileen är toppenlåtar när man vill känna sig glad.
Under pressure hör nog till mina favoritlåtar med Queen novis som jag är 😉
Såg inte Michaels lite sliten ut på avslutningsfesten (OS)? Wham har jag aldrig gillat men GM solokarriär är desto intressantare.
Det är svårt att välja från Speak and Spell, det är en jäkligt bra skiva. Såg varken invigning eller avslutningsfest, men det känns som att det kanske är dags för GM att börja se lite sliten ut, han är ju ändå…50. Huh, trodde nog han skulle vara ännu äldre. Han har väl varit lite mer vågad som solo jämfört med Wham.
Jag kan för övrigt glädja dig med att Under Preassure återuppstår i en helt annan skepnad i ett senare inlägg. Gissa vilket?
-81 och vi ser, bokstavligt talat, att det finns skäl att fira. Celebration (Kool and the Gang) fick t.o.m. Al Gore att släppa loss. Och släppa loss var även något som Just the two of us (Grover Washington Jr.) lärde oss. Så ock covern i Austin Powers 2. Filmref. igen, so whatcha gonna do?!
Fascinerande att Queendyrkande i inlägget missar att Another one bites the dust (Queen) låg på listorna detta år. Denna version kanske inte låg på listorna men… öh… A for effort.
Ytterligare en skam är denna miss. Klicka för att se vilken, ni kommer inte att bli besvikna. WHOOPA!
1982. Räcker kanske med att säga att det kommer en skiva med Run to the hills, The number of the beast samt Hallowed be thy name detta år. Rätt maffig milstolpe inom hårdrocken får man säga. Istället för originalet blir det länkat till Hallowed-covern med Machine Head. Habilt.
Men 80-talet, här görs det mycket plastiga saker och det kan vi inte ignorera. Who can it be now? (Men at work),
Sen finns det väl sånt som egentligen är lite lättvikt men vem kan argumentera mot Kids in America (Kim Wild) och Don’t Stop Believing (Journey). Den förstnämnda kom jag ihåg syrrans bästis storebrorsa hade på singel. Bara en sån sak.
Åsså användes Journey bra i Scrubs också. Referens. Ftw!
@CJ: Grejen är albumet The Game kom 1980, så Another One Bites the Dust fick höra det till. Ahh, Weird Al och polkatakt — soothes the pain…
Jag tror att Devo är lite mer speciell för dig än för mig, om vi säger så 😉 You must whippet!
Haha, vilka låtar har _inte_ använts i Scrubs? De här inläggen hade kunna bli en Scrubskavalkad. Men det var starkt att få in en Segerstavägen-referens — kudos!
1981-1982 ett möcke bra inlägg!
1981: Fantasi är en nostalgi-klassiker men det var värst vilken ryckig version du hittat. Originalet är nog bättre ändå.
Åh, Puttin on the Ritz. Nu släpps jag ner ännu djupare i nostalgiska käånslor. Detta sammanfaller med mina första år som kapten för min musiklyssning. Det gick något program på P3 som jag lyssnade på, hette väl Poporama kommer inte ihåg. Snart slänger du väl in Aneka och hennes Japanese boy,?? Vilka minnen! Hur kunde jag glömma den på min egna lista? Det luktar nygräddade winerbröd!
Ne, du SKÄMTAR! Jag valde att göra min pryo (prao?) i nian på Expert i Skövde, de sålde på den tiden skivor (vinyler!). Efter de två veckorna plockandes varor i lagret och sånt fick jag välja en skiva som ”betalning”. Av någon outgrundlig anledning valde jag just denna skiva! Hooked on classics. CRAZY!
Don’t you want me och Tainted love är med på ALLA festblandningar jag gör nu för tiden.
Tidiga Depeche är riktigt nice, det är de. Men jag måste också erkänna att jag inte höll på dem kontemporärt, då var det mer symfonrock och sånt, allt annat än synth i alla fall. Fast jag gillade Yello lite grand.
1982:
Madness. Nä, tråkiga. De var iofs förband till Bowie på Ullevi sommaren 1983, min första konsertupplevelse. Madness spelade så högt att jag fick ont i njurarna.
Toto är kliniskt rena från ”härlighet”, de är för tråkiga och slätstrukna för det, men de har två otroligt bra låtar: Rosanna och Africa. Där Africa är deras bästa. Lyssnade alldeles för mycket på den när jag växte upp. Kan se pojkrummet nu, minnena väller in.
Ratata hoppas jag att du kommer återbesöka i senare inlägg. Dr Kärlek, mest en kul grej. Bra? äh
Mad world gick mig förbi ända tills den dök upp i DD 2001. Grymt bra i den sättningen.
Var är Young guns?
Extremt vit version?? Fattar inget. Förklara.
Under pressure bra men uttjatad.
Avslutar med ännu en nostalgiexplosion: Words, sommarloven med Lottie, Ulrika, Sveko och Marika. Första fyllan, festerna och allt det andra…
Saknar Simple Minds!
@Henke: Du skämtar inte med dina kommentarer — ambitiöst! Det ska erkännas att jag inte lade ned några enoma mängder tid på att hitta de optimala versionerna på Spotify om jag inte kunde lokalisera originalalbumen med en viss snabbhet. Enligt kunskapens moder Wikipedia ersattes Poporama 1984 med Tracks, så det låter rimligt. Jag behöver ju inte slänga in Aneka, det klarade du så bra åt mig 😉 Winerbröd? Lyssnande ni på radio på kondis?
Haha, ännu fler kopplingar: jag hade en kompis som pryade på samma Expert ett antal år senare. Tack vare henne visste jag vad CD betydde när frågan dök upp på det årets nutidsorientering.
Njurskadevolym… Det är en prestation i sig. Ratata återkommer och så även Mad World, det _är_ en bra cover. Young Guns fick stryka på foten, jag måste helt enkelt välja och den vita versionen kommer att få sin förklaring, just you wait…
Haha, klasskompisen och grannen Uffe gjorde sin pryo på ett bageri och han kom hem varje dag med en påse full av fortfarande varma godsaker… Suck, det började redan då…
@Henke: Låter som två veckor i himmelriket. Men det kanske Expert också var?
Negatory. Inte så himmelrikligt.