ALIMu: 1979-1980

1979
Jag börjar i första klass men fortfarande är det ingen direkt populärmusik som jag kan påminna mig att jag lyssnar på. Kanske saknar jag fördelen av influerande äldre syskon? Däremot har jag suddiga minnen av en tramporgel och Din klara sol går åter upp men det kan vara hjärnspöken. Nå, Clash släpper i alla fall London Calling som för alltid kommer att frammana en inre bild av en smal finländare i jeansjacka som rockar loss järnet med en cigarett stadigt i näven. Fast det var några år senare och lite längre norrut.

Lite lagom dumcharmig är Escape av Rupert Holmes, låten vars riktiga titel antagligen ingen minns. Själv har jag svårt att inte samtidigt höra Homer Simpsons ljuva stämma: ”If you like Piña Colonics…” På samma sätt som det är svårt att inte se en hyperstel Terence Stamp i blågrön blomsterperuk varje gång jag hör Gloria Gaynors I Will Survive.

Över alla under, inget studioalbum från Queen i år. Då kan jag istället passa på att lyfta fram ett band och en musikstil som jag i princip var obekant med innan jag träffade min bättre hälft. Australiensiska AC/DC skapar en klassiker detta år, alla kategorier. Highway to Hell, ’nuff said.

1980
Nu börjar det hända saker och jag har hittat två låtar som jag faktiskt minns från vad som då måste vara sju-åttaårsåldern. Hemma fanns en skiva med coola Funkytown av Lipps Inc. Och någon annanstans måste jag ha tagit del av Freestyles tokpeppiga Vill ha dig. Fast jag gissar att jag inte tänkte särskilt mycket på vad den handlade om då, men så gick jag inte heller i “första ring”.

Ett annat svenskt band är Gyllene Tider. Jag lyssnade inte på dem i nuläget, men det känns svårt att bortse från klassikern Flickorna på TV2. Jag lyssnade inte heller på Noice men En kväll i tunnelbanan känns av någon anledning ändå nostalgisk.

Mer introducerad hårdrock. Ingen jättefavorit för min personliga del men då det är min käre makes bästalåt alla kategorier kan jag inte heller hoppa över Motörheads Ace of Spades, framsjungen av mannen med kanske rockvärldens största vårta. AC/DC släpper höjdaralbumet Back in Black, här representerat av inledningsspåret Hells Bells.

Queen tar igen förra året och kommer med två skivor. Ett score till underbara kultrullen Flash Gordon där man också kan höra ett av mina absoluta favoritcitat: ”Flash, Flash, I love you, but we only have fourteen hours to save the earth!” Och The Game som bland annat innehåller klassikern Another One Bites the Dust.

Spellistan hittar du här.

8 reaktioner till “ALIMu: 1979-1980”

  1. I will survive – mkt bra låt 🙂 Minns att Sauk kallade den för en ”floorfiller” ett begrepp jag aldrig hört vare sig tidigare eller senare.

    Hårdrock är inte riktigt min starka sida men det beror nog mest på att jag hört för lite. Highway to hell har jag dock alltid gillat.

    Noice och Freestyle håller jag med om att det är nostalgi även om jag aldrig fastnade för banden. Gyllne Tider har jag aldrig gillat.

    Härlig replik från filmen som jag f.ö inte har sett.

    Antother one…. bra Queen låt. Jag har faktiskt sett Queenmusikalen i London så lite känner jag till om bandet.

  2. Åhå, då har du aldrig hört A*teens då? Jag är inte heller någon hårdrocksfanatiker, men ett och annat har man ju fått lov att snappa upp 😉 Trots att jag gillar Queen har jag aldrig vågat ge mig på musikalen, det kan aldrig bli som Freddie… Gå dig genast och titta på Flash Gordon!

  3. Per Gessle är det andra namnet jag varmt omfamnar. Har alltid gillat hans musikskapande. I princip allt han har gjort har jag på olika sätt uppskattat. Speciellt de tre första GT-plattorna. ”Fån Telefon” och ”Sista gången jag såg Annie” från den första är naiva, enkla dängor som jag aldrig tröttnar på. ”Ska vi älska..” kan dessutom vara en av de mest briljanta poplåtarna på svenska.

    Så, nu fick jag ur mig lite Gessle-love.

    För övrigt: vilket briljant citat! Jag har faktiskt inte heller sett filmen.

  4. @Pladd: Åhå Gessle minsann. Han har nog aldrig fastnat men det är heller inte total aversion från min sida. Välvillig tolerans, kanske 😉 Samma order går härmed ut även till dig, mao.

  5. Jaha, då var vi inne på slutet av 70- och purfärska 80-talet alltså… Vad hände då, för egen del som ens går att relatera till (utan filmer, tydligen)?

    För 1979 finns det ju en shitload med låtar som man nickar igenkännande och bah ”jaaaaa just det!”, för att sen snabb inse att det var ju på något dansgolv under 90-talet man egentligen hörde dessa. Som Le Freak (Chic), den dödliga plågan YMCA och dess uppföljare In the navy med det otvungna gänget The Village People. Och discot slutade ju inte direkt när We are family (Sister Sledge) kom. Vore intressant att se vad de dragit in i reklampengar på den sången.

    Men sen börjar det dyka upp riktig musik också… Som I was made for loving you, baby (Kiss) och Sultans of swing (Dire Straits). En personlig, nyfunnen favorit detta är Jane (Jefferson Starship). Låten används perfekt som intro till den sorgligt underskattade och hilariösa Wet, Hot, American Summer. Ha, filmreferens (so suck it!).

    Och 1980… Ja vad ska man säga? Vi kan börja med att Breaking the law (Judas Priest) släpps och för evigt ligger till grund för mäns dröm om att bli gitarrhjältar aldrig riktigt dör ut. Sen dök det upp något annat halvdant brittiskt band och släppte Running Free. Undras vad det blev av dom.

    Gary Numan ser till att boxa in sig på listan genom att pubertaltalsjunga sig genom Cars. Personligen gillar jag covern han gjorde med Fear Factory… men i ärlighetens namn så är det bara lite tyngre gitarrer och en äldre Numan.

  6. @CJ: Ja, det var ju inte så mycket disco hemma direkt, men låtarna har ju visat sig hållbara nog även för oss nykomlingar. Dire Straits är tyvärr lite småtråkiga tycker jag, men Jefferson Starship var riktigt trevliga, har aldrig lyssnat särskilt aktivt på dem.

    Maiden — avancerad klippning i det inslaget…

    Attans, ännu en gång hittar du något som jag borde ha haft med i Gary Neuman.

  7. 1979: Haha, smal finländare med cigarett säger du? Mera! Mera! Det är sådana historier man vill ha. Låtar som gillas pga någon obskyr personlig referens kan aldrig fråntas en…

    Jag har en bekännelse… Jag har aldrig gillat och kommer nog aldrig gilla London Calling. Huliganskräp!

    AC/DC är i alla fall en klassiker. Simpelt utav bara fan men 100% rock’n’roll.

    1980: Lipps Inc skjuter jag raskt åt sidan, men sedan kommer du med tre svenska klassikers. Freestyle lärde oss att sveva fram istället för att sväva fram! Men hade Freestyle eller Gyllene Tider mest barnförbjudna texter? Noice första skiva är suverän än idag, nostalgi eller ej. De mindre kända låtarna är till och med bättre än de kändaste!

    Jag såg Flash Gordon för länge, länge sedan. Tyckte nog att den var riktigt risig, men jag har en känsla av att jag skulle kunna gilla den skarpt idag… Som komedi menar jag.

  8. @Henke: Jag har fått intrycket att London Calling allmänt anses lite för mainstream för att vara riktigt godkänd. Och jag har alldeles för dålig koll på Gyllene Tiders tidiga produktion för att kunna fälla ett avgörande i den barnförbjudna debatten. Men Flash Gordon tror jag säkert att du skulle finna alldeles utmärkt underhållande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: