1979
Jag börjar i första klass men fortfarande är det ingen direkt populärmusik som jag kan påminna mig att jag lyssnar på. Kanske saknar jag fördelen av influerande äldre syskon? Däremot har jag suddiga minnen av en tramporgel och Din klara sol går åter upp men det kan vara hjärnspöken. Nå, Clash släpper i alla fall London Calling som för alltid kommer att frammana en inre bild av en smal finländare i jeansjacka som rockar loss järnet med en cigarett stadigt i näven. Fast det var några år senare och lite längre norrut.

Lite lagom dumcharmig är Escape av Rupert Holmes, låten vars riktiga titel antagligen ingen minns. Själv har jag svårt att inte samtidigt höra Homer Simpsons ljuva stämma: ”If you like Piña Colonics…” På samma sätt som det är svårt att inte se en hyperstel Terence Stamp i blågrön blomsterperuk varje gång jag hör Gloria Gaynors I Will Survive.

Över alla under, inget studioalbum från Queen i år. Då kan jag istället passa på att lyfta fram ett band och en musikstil som jag i princip var obekant med innan jag träffade min bättre hälft. Australiensiska AC/DC skapar en klassiker detta år, alla kategorier. Highway to Hell, ’nuff said.

1980
Nu börjar det hända saker och jag har hittat två låtar som jag faktiskt minns från vad som då måste vara sju-åttaårsåldern. Hemma fanns en skiva med coola Funkytown av Lipps Inc. Och någon annanstans måste jag ha tagit del av Freestyles tokpeppiga Vill ha dig. Fast jag gissar att jag inte tänkte särskilt mycket på vad den handlade om då, men så gick jag inte heller i “första ring”.

Ett annat svenskt band är Gyllene Tider. Jag lyssnade inte på dem i nuläget, men det känns svårt att bortse från klassikern Flickorna på TV2. Jag lyssnade inte heller på Noice men En kväll i tunnelbanan känns av någon anledning ändå nostalgisk.

Mer introducerad hårdrock. Ingen jättefavorit för min personliga del men då det är min käre makes bästalåt alla kategorier kan jag inte heller hoppa över Motörheads Ace of Spades, framsjungen av mannen med kanske rockvärldens största vårta. AC/DC släpper höjdaralbumet Back in Black, här representerat av inledningsspåret Hells Bells.

Queen tar igen förra året och kommer med två skivor. Ett score till underbara kultrullen Flash Gordon där man också kan höra ett av mina absoluta favoritcitat: ”Flash, Flash, I love you, but we only have fourteen hours to save the earth!” Och The Game som bland annat innehåller klassikern Another One Bites the Dust.

Spellistan hittar du här.