1975
Hemma finns mest klassisk musik, men lite populärmusik kan man med god vilja hitta bland Bach och Schubert. Sannolikt mest tack vare Hans Arnold är ABBA:s första Greatest Hits obönhörligt fascinerande. Skivan är förstås, som namnet antyder, packad med hits men min favorit är nog I Do, I Do, I Do.
I likhet med CCR är The Who för tidiga för att kunna platsa på just den här listan. Jag fuskar lite och använder Elton Johns version av Pinball Wizard som han gjorde för filmen Tommy.
Jag trodde att jag gillade Pink Floyd, men efter att ha testat lite genom Henkes föredömliga och betydligt grundligare genomgångar än vad som åstadkoms här är det bara att inse att jag egentligen inte är så förtjust i bandet. Utom skivan Wish You Were Here som kom detta år. Jag ska bespara er dryga 25 minuter av Shine On You Crazy Diamond och släpper istället fram förhållandevis korta Welcome to the Machine samt titelspåret.
Queen är pigga gossar och släpper det första av sina absoluta toppalbum, A Night at the Opera. Varenda låt är i princip en klassiker i sig, där hedersplatsen tas av Bohemian Rhapsody. Men trots dess monumentala kraft, hur kan man låta bli att inte älska bagatellen Lazing on a Sunday Afternoon, riviga I’m in Love with my Car eller gungiga You’re My Best Friend?
1976
James & Karin gör comeback med skivan Djurens brevlåda där vi hittar snarare en ramsa än en sång som passar så väl in på daghemmens sångstunder, Harrys hare. Hur ska jag göra för att komma över vägen blir mer eller mindre en landsplåga.
Ytterligare en mycket välbekant låt med en massa filmanknytningar är All By Myself av Eric Howard Carmen (som faktiskt kommer att återkomma i ett ännu tydligare filmsammanhang). Renee Zellweger lufttrummar vinlulligt med i pyamas under förtexterna till Bridget Jones’s Diary (fast då är det en cover av Jamie O’Neal). Och än en gång hittar vi bästa Nicole Kidman i To Die For när hon gör det självklara valet av begravningsmusik.
Lite annan rock än bara Queen måste vi väl också kunna klämma in. Anno 76 kan visa upp Thin Lizzy och The Boys Are Back in Town, inget band jag lyssnat jättemycket på men låten är tillräckligt välkänd för att kvala in. Har man en vid definition av begreppet ”rock” kan kanske även Chicago komma på tapeten. Här med mjukballaden If You Leave Me Now. Kanske inte så värst rockig, men välbekant så det räcker.
Årets Queen är ännu ett toppalbum med titel stulen från bröderna Marx, A Day at the Races. Kanske lite mer mjuka låtar än A Night at the Opera, men jag väljer ändå ösiga Tie Your Mother Down att flankera den lätt klagande och melankoliska Take My Breath Away.
Spellistan hittar du här.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Abbba spelade min syster till förbannelse och jag har nog aldrig riktigt fastnat för gruppen med undantag för låten Dancing Queen som är ett mästerverk.
If you leave me now är bra likaså The Boys….. Thin Lizzy har jag lyssnat på av o till och ett par tre låtar har fastnat.
Jag har inga problem med Abba men har väl aldrig lyssnat sönder dem heller. De blir bättre som soundtrack (med undantag för Mamma Mia! då;))
Titt som tätt blir jag överväldigad över hur förbannat bra Abba är, men sen tröttnar jag ganska snabbt på den finpolerade ytan. Dock – fantastisk popmusik utan tvekan.
Jag har inte lyssnat så mycket på Thin Lizzy, men Dancing ine Moonlight är en stabil dänga. The boys.. har jag lite svårt att förhålla mig till eftersom den förekommit i så många olika sammanhang.
@Pladd: Kanske Abba helt enkelt är _för_ bra 😉
1975 verkar vara något av ett ökenår på musikfronten. Visst, gamla hederliga (SÖNDERSPELADE) Kung-Fu Fighting plågade topplistorna. Användes dessutom rätt charmigt i I’m gonna git you sucka!. Men utöver det… njae.
Visst, Lady Marmelade dök upp och fick en helt annan innebörd i den sorgligt okända Jacob’s Ladder och den berömda dansscenen däri. I övrigt tror jag inte låten använts någonstans värt att nämna. Ingen. Stans.
Annars är 1975 året då kanske världens bästa film släpps. Jaws har så många spaltkilometrar av text knutet till sig så jag låter det helt stå i all sin prakt här. Och tipsa om denna trailer som sätter filmen i ett totalt annat ljus. Must love Jaws!
1976, året för min födelse blev klart mer funky på film- och musikfronten. Utan någon inbördes ordning noterar jag att följande musik (som etsat sig fast hos oss alla tack vare popkulturens cykliska beteende) kom: Play that funky music (Wild Cherry), Love Rollercoaster (ursprungligen Ohio men som gjorts i en riktigt funkig version av RHCP), That’s the Way (I Like It) (K.C. and The Sunshine Band, säkert tack vare Quentin som denna är cool igen… Och Austin P), If you leave me now (Chicago, men versionen i Shaun of the dead är så mycket mer tillfredsställande). Slutligen får vi inte glömma årets viktigaste låt med Afternoon Delight (Starland Vocal Band). En låt som kanske passar sig bäst att sjunga med en nära, yngre släkting. På en julfest…
Annars visade Sverige framfötterna i Europa med Harpos Moviestar. Fast känns mer som om den större på 90-talet.
Slutligen, det här året kommer en av 70-talets stora hits i form av The Omen. Goldsmiths musik till filmen har verkligen blivit stilbildande och har använts överallt. Kanske med störst effekt som intromusik till Machine Heads liveshower.
… Fast å andra sidan bleknar allt detta i skenet från musikgiganten från denna tid, James Last. Hör bara! Non-stop dance party, helt enkelt.
Not: allt detta bör nu ses som tillägg till Sofias postning, då matchningarna blir mer frekventa.
@CJ: Du skämtar inte med dina kommentarer, du. Kul! Men du envisas med filmerna. Jag får helt enkelt tvinga dig att skriva om alla kommentarerna en gång till när vi kommer till filmervända med andra ord…
That’s the Way skulle jag mycket väl ha kunnat ha med på min lista också, detsamma gäller Lady Marmelade. Den ska dock återkomma, men du får väl underlåta att notera det då 😉 Hemstickad väst på Harpo — that guy does not kid around. Herregud, James Last! I blame our parents.
Jag är det yngre syskonet, jag agerar som fri radikal. Följer inga regler. Breaking the law!
@CJ: Du har ju alltid varit lite rebellisk av dig… Fast med mig som närmsta jämförelseobjekt är det inte särskilt svårt att framstå som rebellisk 😉
1975: Ahhh, Abba fanns i mina föräldrars skivsamling också tillsammans med Beatles, Simon & Garfunkel och Manhattan Transfer. Jag hade nästan glömt denna Abba-låt. Det är ju för tusan värsta dansbandsmusiken! Hysteriskt.
Vi må tycka olika mycket om Pinkan (tack för omnämnandet) men vi tycker tydligen lika om vilken skiva som är bäst. WYWH! Och Shine on ligger på topp 2 alla dagar i veckan från deras allt för snålt tilltagna produktion.
Svar: jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte. Kan det vara något med astrologi?
1976: James & Karin? Jag har nog aldrig hört dem. De verkar vara uppfostrande…
Eric Camen – kan han vara bror till Michael Kamen? Pinkans kompis och arrangör på The Wall-skivan? Nehe, kanske inte, men låten känner man ju igen!
Nicöle!
Den där Chicago-låten är otroligt svårt att värja sig mot…. Oooohhoooo
@Henke: Jösses, du skämtade inte när du sade att du skulle ta det från början — heders! Astrologi, my ass! Det är klart man gillar dem 😉
Du har alltså lyckats växa upp i under 70-talet Sverige och missat James & Karin? Det är nästan något av en bedrift… Släktskapet blir kanske ännu mindre sannolikt om man betänker att han heter Eric Carmen 😉 Trodde nog att Nicole skulle slå an en nerv.