1972
Lite smått och gott från födelseåret får räcka. Folkrockbandet America släpper låten A Horse with No Name som ska komma tillbaka i flera olika coverversioner. David Bowie är en artist jag ska komma att lyssna en del på under senare år, men redan detta år kommer Starman.
Jag kan väl inte påminna mig att jag någonsin egentligen aktivt lyssnat på Gilbert O’Sullivans myspysiga prozaclugna pianoklink, men just Alone Again var med i en reklamfilm med ett par fina golden retrivers vill jag minnas (Youtube minns den däremot inte) och det var nog därför låten fastnade.
Elton John är en sådan där artist som alltid funnits mer eller mindre med i kulisserna och som då och då kliver fram för att sno åt sig av rampljuset. 1972 släppte han Rocket Man som har gått i arv till en massa folk. Kate Bush gjorde till exempel en cover ’91. Den får ni leta upp själva, men jag har inte hjärta att förvägra er William Shatners odödliga version. Referenser till låten förekommer också bland annat i The Big Bang Theory och Family Guy (där man givetvis inte försitter ett sådant guldtillfälle att driva med Shatner).
1973
Ja, det blir ju lite tunnsått de här första åren. Från året har jag valt att plocka upp Sweet och deras The Ballroom Blitz eftersom även det är en sådan där låt som förekommer både här och där. Fler covers än vad som kan räknas på handens bägge fingrar har spelats in, exempelvis av Tia Carrere i Wayne’s World.
I slutet av 60-talet bildas bandet Smile med bland andra Brian May och Roger Taylor. De kompletteras med en kille vid namn Farrokh Bulsara (han var född i Zanzibar av parsiska föräldrar), smeknamnad till det mer brittiska Freddie. Smile byter namn, in kommer basisten John Deacon och Queen är ett faktum.
Eftersom Queen är ett av de band som har funnits med mig länge kommer de att återkomma. Ofta. Deras första skiva heter kort och gott Queen och kommer detta år. Stilen är knappast någon tung rock, utan har influenser från både glam och psykedelica. Gruppen känner sig lite för och skivan är inte någon jättefavorit för min del men den pulserade gitarren i Keep Yourself Alive är en mycket bra uppstart och Jesus är skönt tung.
1974
Och ser man på, redan ett år senare kommer nästa album. Två till och med. Fantasin sprudlade när de kom på namnet Queen II. Här har de spottat upp sig så pass att det är svårt för mig att välja ett favoritspår. Det orkestrala draget hos bandet märks tydligt i Ogre Battle och bara för att visa på den musikaliska spännvidden slänger jag in Funny How Love Is också. Nästa skiva, Sheer Heart Attack är inte lika stark, men innehåller klassikern Killer Queen.
Även Elton John återkommer med Don’t Let the Sun Go Down on Me, ännu en av hans ivrigast återskapade låtar. Men min favorit från det här året är från klassiska skivan Goodbye, Yellow Brick Road; den kanske lite mindre kända Bennie and the Jets. Den får vara med 1974 eftersom den släpptes som singel då, trots att albumet kom året innan.
Jag har upptäckt på senare år att jag är svag för klassisk sydstatsrock. Men mina absoluta favoriter, Creedence Clearwater Revival, är lite för tidiga för att jag ska kunna klämma in dem här. Alltså får stilen istället representeras av Lynyrd Skynyrds klassiska Sweet Home Alabama. Upplockad i oräkneliga soundtracks, bland annat dansar Nicole Kidman för Joaquin Phoenix till den i regnet med en synnerligen kort klänning på sig i To Die For. Vissa har hävdat att det är filmens mest minnesvärda scen. Den får också tjäna som definitionen av ironi för Steve Buscemi i Con Air.
Jag är nog fortfarande för liten för att lyssna på dem just nu, men en av de få riktiga barnlåtarna som jag hittat och som funkar tidsmässigt kommer från proggarna James Hollingworth och Karin Liungman (nä, inte Ljungman). Älgarna demonstrerar av James & Karin är en klassiker, både vad gäller stil och innehåll. Go, samvetsgrant 70-tal!
Spellistan hittar du här.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Se där spännande lista med ett par tre låtar jag verkligen gillar:
Queen är stabila men de har jag mest hört genom en stängd dörr då det är min dotters favoritband.
Elton John har jag lite svårt för men låten Benny & The Jets är riktigt bra.
Sweet Home Alabama går inte att motstå om det inte är Kid Rock (urk) som samplat den.
Shatner musikaliska resa känner jag till tack vare Marcus som samlar på märklig musik.
Älgarna demonstrerar en klassiker från det proggiga 70-talet jag var som bekant en mer Krakel-Spektakel man men då är jag nga år äldre 😉
Bowie gillar jag fram tills Lets dance skivan men han har blivit intressantare igen på äldre dar.
Ser fram mot fortsättningen. 🙂
Genast sätter du ner foten och visar att du och jag skulle ”queua” olika låtar vid en sammankomst. Även om jag gillar A Man with No Name och Bowie (mestadels i alla fall), klarar jag mig helst utan både Queen och CCR. Dock ska det sägas att båda grupperna har låtar som är lyssningsbara.
Ska bli kul att se vilka vägar musikresan tar härifrån.
Kul, kul. Elton, Sweet, Queen och CCR. Vilken blandning. Jag ser en röd tråd!
Kommer dock inte kunna lyssna eller titta på länkarna förrän efter jobbet samt efter jag lagat min kraschade dator hemma… 😦
@filmitch: Just det, du har nämnt din dotters synnerligen förfinade musiksmak. Bra uppfostrat om inte annat! 😀 Jag upplever Bennie som en lite annorlunda Elton, kanske det är det som är grejen? Kid Rock känner jag egentligen inte till, därmed heller inte någon eventuell version av SHA. Du har en obskyr bror… Bowie är ingen jättefavorit, men han finns ju alltid där. Vad bra att jag inte redan skrämt bort dig.
@Pladd: Åhå, ett nytt verb i mitt vokabulär. Det tackar vi för. Nej, jag har haft en känsla av att dina och min musiksmak inte är så kompatibel, men kanske jag kan överraska och bjuda på något smakligare framöver. Fast det blir ju en del Queen förstås 😉
@Henke: Tack, tack. Du får gärna dela med dig av den insikten 😉 Aj fasen, en kraschad dator skulle man kunna klara sig utan. Hoppas du kan lappa ihop den utan att allt för mycket går förlorat.
Japp ang. Elton så stämmer den iaktagelsen. Benny skiljer sig från mkt av det jag hört av karln.
För egen del så var jag inte ens en tveksam, andefattig gnista i faderns öga vid den här tiden. Men likväl så kan man konstatera att Deliverance hade premiär med sin berömda (tandlösa) banjoduell.
Och om man ska ta musik från Sofias födelseår så får Al Greens Let’s stay together (som gjordes odödlig i Pulp Fiction) och Johnny Nash I can see clearly now (som förekommer IPRECISVARENDAJÄKLAFEELGOODFILMTAKEYOURPICK!) representera den perioden, utöver det Sofia nämnt.
1973. Det räcker så… Don’t worry, mama. It won’t get weird.
Och 1974 såg kanske den film som bara vars blotta existens gjorde mig sugen på allt vad genren hade att erbjuda. Dock får jag tillstå att jag inte så där jätteofta lyssnar på den musiken direkt. Däremot så ser jag att Tubular Bells låg på listorna 1974. Först långt senare, efter att jag upptäckte Oldfield, som jag förstod att detta låg till grund för soundtracket till Exorcisten.
Sen hade vi ju svenska framgångar ”over there”, men återigen var det väl inget som definierade min lyssningsupplevelse. Däremot var det ett ”OMG moment” (som kidsen säger) när jag hörde låten första gången, i tio-tolvårsåldern. Gapflabb och sen inse att det här verkligen var på allvar. Men sen var den med i Reservoir Dogs åsså var den istället megacool. Tack, Quentin.
(Och låten jag pratar om är Hooked on a feeling naturligtvis)
@CJ: Oj, man får tacka för en detaljerad kommentar 😀 Keep those thoughts — filmerna kommer som sagt när musiken väl är avklarad. Damn, det var ju flera sköna låtar som jag hade missat: Al Green, Marvin och Mike Oldfield. Japp, svensk musikindustri borde skicka en muffinskorg till Quentin.
Ok, nu är vi igång.
1972: mycket, mycket svårt att bara välja en låt från Ziggy Stardust! Jag hade mycket sällan valt just Starman, men men, när jag lyssnar på den är den ju världens bästa låt! Obegripligt. Jag går på grusvägen ut mot mammabadet, snart möter jag Sveko, Lottie, Ulrika och de andra….
1973: Tias version är klart bättre. Jag hoppas att jag inte hade med Ballroom blitz i min ALIMu. Den är föööör trist…
Jag har aldrig fastnat för Queen, även om jag tycker att Freddie var en hyvens snubbe. Och de har ju gjort några klassikers, helt klart.
1974: Queen som symfonirockare? Jag hamnade i säng med helt andra symfonrockare som Pink Floyd, Genesis och senare Marillion.
Ajaj, Elton John. Lyssnar du på honom fortfarande eller är detta bara en reflektion på tidigare synder?
Sweet home Alabama är skön, ett bra val. En kul trivia är ju att Lynard Skynard skrev låten som ett försvarstal för sitt älskade Alabama efter att Neil släppt låten Alabama på skivan Harvest 1972.
Två suveräna filmklipp! Steve B i Con Air är svår att toppa, men Nicöle är superläcker i To die for…
Sista låten, ”fortfarande för liten…” Fortfarande i år? Jo kanske det. Fan va glad jag är att 70-talet är över och aldrig kommer tillbaka…
@Henke: Välkommen in i matchen — det blev en segdragen krasch. Men du tar igen det med råge måste jag säga — gillas 😀
Nä, jag kan väl inte påstå att Ballroom Blitz spinner loss dagarna i ända på stereon hemma, det är mest bara en välbekant låt. Och Tias version har inget att göra med vem det är som framför den? 😉
Och i det sällskapet som du nämner är Queens symfoniska kvaliteter inte så märkvärdiga, det kan jag hålla med om.
Nej, jag kan inte påstå att Elton är någon jag aktivt lyssnar på, men han finns med. Kanske mest för att min mamma gillade honom väldigt mycket.
Själv återupplever jag just nu 70-talet with a vengeance genom Torbjörn Flygts Underdog, faktiskt mycket underhållande, Hög igenkänningsfaktor.