1972
Lite smått och gott från födelseåret får räcka. Folkrockbandet America släpper låten A Horse with No Name som ska komma tillbaka i flera olika coverversioner. David Bowie är en artist jag ska komma att lyssna en del på under senare år, men redan detta år kommer Starman.

Jag kan väl inte påminna mig att jag någonsin egentligen aktivt lyssnat på Gilbert O’Sullivans myspysiga prozaclugna pianoklink, men just Alone Again var med i en reklamfilm med ett par fina golden retrivers vill jag minnas (Youtube minns den däremot inte) och det var nog därför låten fastnade.

Elton John är en sådan där artist som alltid funnits mer eller mindre med i kulisserna och som då och då kliver fram för att sno åt sig av rampljuset. 1972 släppte han Rocket Man som har gått i arv till en massa folk. Kate Bush gjorde till exempel en cover ’91. Den får ni leta upp själva, men jag har inte hjärta att förvägra er William Shatners odödliga version. Referenser till låten förekommer också bland annat i The Big Bang Theory och Family Guy (där man givetvis inte försitter ett sådant guldtillfälle att driva med Shatner).

1973
Ja, det blir ju lite tunnsått de här första åren. Från året har jag valt att plocka upp Sweet och deras The Ballroom Blitz eftersom även det är en sådan där låt som förekommer både här och där. Fler covers än vad som kan räknas på handens bägge fingrar har spelats in, exempelvis av Tia Carrere i Wayne’s World.

I slutet av 60-talet bildas bandet Smile med bland andra Brian May och Roger Taylor. De kompletteras med en kille vid namn Farrokh Bulsara (han var född i Zanzibar av parsiska föräldrar), smeknamnad till det mer brittiska Freddie. Smile byter namn, in kommer basisten John Deacon och Queen är ett faktum.

Eftersom Queen är ett av de band som har funnits med mig länge kommer de att återkomma. Ofta. Deras första skiva heter kort och gott Queen och kommer detta år. Stilen är knappast någon tung rock, utan har influenser från både glam och psykedelica. Gruppen känner sig lite för och skivan är inte någon jättefavorit för min del men den pulserade gitarren i Keep Yourself Alive är en mycket bra uppstart och Jesus är skönt tung.

1974
Och ser man på, redan ett år senare kommer nästa album. Två till och med. Fantasin sprudlade när de kom på namnet Queen II. Här har de spottat upp sig så pass att det är svårt för mig att välja ett favoritspår. Det orkestrala draget hos bandet märks tydligt i Ogre Battle och bara för att visa på den musikaliska spännvidden slänger jag in Funny How Love Is också. Nästa skiva, Sheer Heart Attack är inte lika stark, men innehåller klassikern Killer Queen.

Även Elton John återkommer med Don’t Let the Sun Go Down on Me, ännu en av hans ivrigast återskapade låtar. Men min favorit från det här året är från klassiska skivan Goodbye, Yellow Brick Road; den kanske lite mindre kända Bennie and the Jets. Den får vara med 1974 eftersom den släpptes som singel då, trots att albumet kom året innan.

Jag har upptäckt på senare år att jag är svag för klassisk sydstatsrock. Men mina absoluta favoriter, Creedence Clearwater Revival, är lite för tidiga för att jag ska kunna klämma in dem här. Alltså får stilen istället representeras av Lynyrd Skynyrds klassiska Sweet Home Alabama. Upplockad i oräkneliga soundtracks, bland annat dansar Nicole Kidman för Joaquin Phoenix till den i regnet med en synnerligen kort klänning på sig i To Die For. Vissa har hävdat att det är filmens mest minnesvärda scen. Den får också tjäna som definitionen av ironi för Steve Buscemi i Con Air.

Jag är nog fortfarande för liten för att lyssna på dem just nu, men en av de få riktiga barnlåtarna som jag hittat och som funkar tidsmässigt kommer från proggarna James Hollingworth och Karin Liungman (nä, inte Ljungman). Älgarna demonstrerar av James & Karin är en klassiker, både vad gäller stil och innehåll. Go, samvetsgrant 70-tal!

Spellistan hittar du här.