Astronomen och ufologen J. Allen Hynek formulerade 1972 tre olika nivåer av UFO-observationer. Observationen av ett UFO (som definitionsmässigt faktiskt inte behöver vara av utomjordiskt ursprung, det räcker ju med att det är ”oidentifierat”), observation och någon form av effekt på levande eller död materia från detta UFO och, till sist, observation av ”occupants” i eller utanför UFO:t.

Fem år senare blev Hyneks skala allmängods genom Spielbergs Close Encounters…, vid vilken astronomen också var konsult.

Men för de riktigt hårdnackade UFO-fansen räcker förstås inte ynkans tre nivåer, vilka dessutom bara bygger på observationer. Nej, ned i grytan och rör om ordentligt gör man med de senare pålagda fyra nivåerna, där den sjunde handlar om kosmisk kopulation i syfte att skapa hybrider.

Ingen större tankemöda behövs därför kanske för att förstå vad dagens film handlar om. Den fjärde nivån av UFO-kontakt handlar om de så populära bortförandena och det är vad som tycks hända i den lilla Alaskastaden Nome.

Fast i början står detta inte helt klart för psykologen Abbey Tyler, hon har fullt upp med att hantera sorgen efter maken Will som blev mördad på ett mycket mystiskt sätt i sin säng medan Abbey låg bredvid. Om hon bara kunde komma ihåg hur mördarens ansikte sett ut… Dessutom har dottern Ashley drabbats av någon form av hysterisk blindhet efter pappans död medan sonen Ronnie ständigt hamnar i konflikter med sin mamma.

Men Abbey fortsätter också sitt arbete med hypnoterapi där flera olika patienter börjar berätta samma saker. De vaknar mitt i natten, tror sig se en uggla och blir sedan fullkomligt vettskrämda. Men när hypnosen är bruten kan ingen av dem minnas att något sådant skulle ha hänt. Saker och ting ställs på sin spets när patienten Tommy Fisher efter att ha krävt Abbeys närvaro skjuter sin familj och därefter begår självmord.

Stadens sheriff August vill bara få ordning i Nome och tycker att Abbeys allt mer vilda påståenden mest ställer till besvär. Kollegan Dr. Abel Campos inser förvisso att det patienterna säger under hypnos är märkligt men har ändå svårt för att ta till sig Abbeys förklaring till fenomenet och dess eventuella koppling till henne själv. Samtidigt hittar Abbey bland den avlidne makens papper en bok om det forntida Sumerien, en kultur som enligt vissa (inte minst Erich är en kär gammal vän) är fullkomligt nedlusad med hänvisningar till rymdskepp och utomjordiska resenärer.

Äras den som äras bör. Jag ska villigt erkänna att jag faktiskt trodde att The Fourth Kind var ett ganska smaklöst sätt att försöka exploatera en mer eller mindre förvirrad kvinnas förklaring till mer eller mindre märkliga händelser. Först efteråt fattar jag att det är en renodlad mockumentär som valt att till viss del gå recovered footage-vägen.

Men med det i backspegeln blir det förstås också mer begripligt att filmen faktiskt lyckats attrahera så pass imponerande B-listnamn som Milla Jovovich, Elias Koteas och Will Patton. Plus den lite mer befängda vändningen när sumererna börjar blanda sig i leken.

Tyvärr gör skådespelarnas fullt acceptabla prestationer ingen större skillnad för slutresultatet. Eftersom man försöker blanda ”dramatisering” och ”verklighet” får vi brottas med två Abbey Tyler, dels Milla, dels Charlotte Milchard som ska vara den ”riktiga” Abbey. Särskilt inledningsvis blir det ganska förvirrande när man ska försöka hålla ordning på en inspelad intervju från 2002 med Charlotte som berättar om något som utspelade sig 2000 och som dramatiseras av Milla.

Dessutom har man inte velat att publiken ska glömma bort att detta är en berättelse som ska baseras på ”verkliga” händelser och därför valt att ibland splitta bilden för att kunna inkorporera dramatisering å en a sidan och ”actual archival footage” på exempelvis hypnoterapisessioner å den andra. Istället för att skapa ytterligare spänning blir det hela mer rörigt än något annat.

Några helt ok jumpscares finns mitt i alltihop, men de föll platt eftersom jag såg filmen i flera sittningar och inte så ombonat och intensivt som gryniga recovered footage-filmer tjänar på.

The Fourth Kind utstrålar klara Twin Peaks/X-files-vibbar vilket inte är så konstigt eftersom den till viss del spelades in i British Columbia. Jag är benägen att tro att detta var en medveten strategi från filmskaparnas sida, att utnyttja en redan etablerad atmosfär, eftersom det verkliga Nome ligger utslängd på den plattaste av platta Alaskatundror, precis vid Berings hav.

Så i ett avseende får man väl säga att filmens lyckades med sitt uppsåt – jag blev lurad av den. Tyvärr blev det också det enda den lyckades med.