What the hell happened?! I vanliga fall är Anne Holt en av mina favoriter bland deckarförfattare, både böckerna om Hanne Wilhelmsen och Inger Johanne Vik är flyhänt skrivna och med bra upplägg. Men i det här fallet tycks den goda fru Holt ha tagit en minisemester och låtit autopiloten göra det mesta. Frukta inte är fortfarande en kompetent deckare, men jag vet ju att den skulle kunna vara så mycket mer.

Språket är inte lika uttrycksfullt som det brukar och ibland direkt slött: ”På vissa ställen var skriften så otydlig att den var svår att läsa” — duh… Om inte annat är det väl sådana meningar som en hyfsad redaktör borde slå ned på? Kopplingen mellan Inger Johannes synnerligen intressanta forskning om hatrelaterad brottslighet och händelseutvecklingen blir inte så tydlig som boken skulle ha tjänat på. Handlingen är dessutom alldeles för fragmenterad, Holt har spridit sig så tunt med ett flertal offer att inledningen är förvirrande med alla olika karaktärer, händelser och upptakter.

Det leder i sin tur att det tar allt för lång tid innan någon form av spänning kan börja byggas och författaren så småningom får direkt bråttom när alla trådar ska avslutas. Lösningen på det får bli två ganska omfattande berättande avsnitt för att man ska fatta vad som egentligen hänt och det luktar också lite slappt för min del. Gåtans upplösning är beroende av inte mindre än två eller möjligen tre sinsemellan rätt osannolika sammanträffanden och bokens prolog/epilog blir bara ett poänglöst feelgoodklibbigt bihang.

Jag vet inte om det beror på att jag har stiftat allt bättre bekanskap med Jo Nesbös Harry Hole, men helt plötsligt känns Anne Holt menlös. Jag kommer på mig själv med att saknar Harrys ruffighet och skitighet, hur enerverande han än är i all sin misantropi och alkisruelse. Och så är det det här med att Inger Johanne känner sig orolig, nervös, övervakad. Varför måste dessa deckar-kvinnor alltid vara så förbannat känsliga? Det är ständigt dessa aningar och känslor som de givetvis inte kan förmedla till sin omgivning eftersom ingen tror på dem men som i princip alltid visar sig vara Något.

Nej, fru Holt, bättring! Knyt näven i fickan, pannan mot kaklet, pressa och vilka ytterligare sportklyschor som helst, bara det får dig tillbaka i gammal god form. Inger Johanne är värd ett bättre öde än mediokera deckare.

Annonser