Det tidigare så pretentionslösa paret Boffin, Nikodemus och Henrietta, finner sig plötsligt mycket förmögna och vet inte riktigt vad de ska göra av alla sina pengar. Extra knepigt känns det eftersom de ärvt alltihop från Mr. Boffins tidigare arbetsgivare, John Harmon, utifrån ett rätt skumt formulerat testamente.

Harmon testamenterade nämligen sin förmögenhet (som han tjänat ihop på skräp) först och främst till sin son, John Harmon Jr. men bara på villkor att han gifter sig med Miss Bella Wilfer. Vad Miss Bella Wilfer står i denna giftemålspraxis efterfrågas inte. Men det villkoret blir aldrig mer än ett hypotetiskt förhållande eftersom John Harmon d.y., snart efter att ha återkommit till London från fjärran land, fiskas upp som en dränkt råtta ur Themsen.

De som stod näst på tur var alltså Noddy och hans fruga och de känner att de på något sätt måste göra alla sina pengar rättvisa. Så de hyr in den enbente Silas Wegg att läsa Det romerska rikets uppgång och fall för dem för att de ska bli lite smartare och köper samtidigt ett stort och fint hus.

Men mental och huslig fägnad är inte nog för Henrietta, hon vill göra gott för pengarna. Mrs. Boffin tänker sig därför att hon och Noddy skulle kunna adoptera en liten gosse som kunde bli den avlidne Johns namne, lille Johnny. Dessutom kommer den makelösa Bella Wilfer för att bo hos dem istället för hos sin trätgiriga mamma och syster och det passar Bella rätt bra eftersom hon hemskt gärna vill vara rik.

Det här kanske kan tyckas vara mer än nog historia för en och samma bok men paret Boffin och Bella Wilfers öden och äventyr är bara ett element i den intrikata väv som är Charles Dickens sista fullständiga verk (nästa bok på tur blev den oavslutade The Mystery of Edwin Drood). Temamässigt rör sig dock det mesta inom numera välkända farvatten: det ofta löjliga i sociala aspirationer, pengars korrumperande makt och fattigas utsatthet i ett hårt Londonklimat.

Och visst kan jag se att Our Mutual Friend är betydligt mer komplex och säkerligen också mer raffinerad än de tidigare Dickens jag har läst. Den känns dessutom som en logisk utveckling eftersom det var en riktning som den gode författaren stakade ut om man exempelvis jämför The Pickwick Papers med Bleak House.

Tyvärr innebär inte detta med automatik att boken blir en njutbar läsupplevelse. Det enormt välbefolkade persongalleriet och alla små bihistorier som ibland inte särskilt starkt hänger ihop med huvudtemat gör det hela nämligen svåråtkomligt. Själv befinner mig någonstans i mitten av boken innan jag känner att jag börjar bry mig om ens ett par av alla dessa karaktärer.

Däremot kan man ganska tidigt notera att karaktärerna generellt även de är förhållandevis komplexa och raffinerade, framförallt de centrala – Boffins, Bella och John Rokesmith – och det både på gott och ont. Det är naturligtvis lättare att engagera sig in en nyanserad person och här kan jag känna att den i grund och botten genomsnälle Noddy Boffin är en av Dickens mest lättomtyckta karaktärer. Samtidigt känns Our Mutual Friend lite fattig på den mer halsbrytande humor som Dickens brukar kunna bjuda på. De negativa karaktärerna är förstås ofta skrattretande men skrattet fastnar i halsen eftersom det finns betydligt fler mörka stråk i deras löjlighet än man är van vid.

Överhuvudtaget känns boken mer realistisk och svartare än någon Dickens jag hittills träffat på. Bradley Headstones vanvettiga och stalkerframkallande svartsjuka mot Lizzie Hexam är djupt obehaglig, likaså hennes bror Charlies högdragenhet och sociala pretentioner (Lizzie har det inte så lätt, kan vi väl konstatera).

Samtidigt finns tyvärr en del av den där fullkomligt kväljande sentimentaliteten som också bubblade upp här och var i Bleak House kvar. Å ena sidan känner man djup sympati för den stackars Betty Higden som aldrig gjort en fluga förnär men vars största skräck är att inte kunna försörja sig och därmed bli satt på ett work house. En skräck som är så stor att hon hellre dör mitt på en bygata, omhändertagen av en fullkomlig främling. Å andra sidan är Betty så hjärtinnerligt god, strävsam och förstående att man helt enkelt blir rätt less på henne. I tidigare böcker har den mer överdrivna humorn kunnat brytas mot den här typen av idealisering men så icke i Our Mutual Friend.

Jag misstänker att Our Mutual Friend är en bok som vinner i långa loppet och som alltid kommer att leverera nya infallsvinklar och funderingar även om den så här i första omgången inte var någon hejdundrande succé. Men en försiktig liten våg med händerna kan jag nog våga mig på ändå, med en viss förhoppning att den kan komma att svälla till åtminstone Sverige-vinner-Finnkampen-storlek.

Librivoxkvalitet: Riktigt bra med avseende på både tal och ljud, inläst av en och samma person.