De senaste årens bank- och finanskriser har med all önskvärd tydlighet visat att var och en är sig själv närmast. När det börjar osa katt ser man om sitt eget hus och försöker stoppa undan så mycket som möjligt i så många undangömda madrasser som möjligt. Det är bara naturligt och kanske egentligen inget man borde bli särskilt förvånad över.

Det är inte så säkert att husmanagern Josh Kovacs och hans anställda i det luxuösa lägenhetskomplexet The Tower är särskilt förvånade de heller när det visar sig att en av hyresgästerna, den framgångsrike finansmannen Arthur Shaw, är anklagad för grovt bedrägeri. För hur blir man annars framgångsrik finansman i dagens läge? Tja, Josh trodde i alla fall på någon mer hederlig variant eftersom han lät Shaw investera personalens pensionskassa. I och med arresteringen är pensionskassan lika avlägsen som de anställdas möjlighet till ett stillsamt pensionärsliv. Klart är i alla fall att hela gänget känner sig rätt personligt förargade på både Shaw och Josh som de tycker har varit väl blåögd.

Josh försöker fylld av skamkänslor att tala med Shaw som han uppfattat som en rätt hyvens kille men det står snart klart att Shaw förstås skiter högaktningsfullt i en simpel pensionskassa. Eftersom han är en framgångsrik finansman och det vet vi ju hur framgångsrika affärsmän… ja, ni fattar.

Efter att ha arbetat sig igenom förnekelsestadiet kommer så Josh följdriktigt fram till ilskestadiet och bestämmer sig för att det är dags för den lille mannen att ge igen. Och hur skakar man bäst om en finansman? Genom plånboken förstås. Grejen är bara att Shaws plånbok knappast är av den lättvittjade sorten, men nu råkar det ju vara så att Josh och hans medarbetare kan både The Tower och dess invånares alla skrymslen och vrår som sin egen bakficka. Är det några som skulle kunna utföra en heist i huset är det väl dem?

Den underliggande kritiken mot giriga finanstoppar är väl knappast vad man skulle kunna kalla subtil i Tower Heist men den är ändå förpackad i ett rätt tilltalande omslagspapper. Historien har ett bra driv från Josh perspektiv där han först är den som tror sig vara bästpolare med alla sina rika hyresgäster, för att sedan bli desillusionerad, för att till sist agera utifrån vad han anser bara vara hans rättighet som förfördelad anställd (och bästpolare).

Castingen är högprofilerad och överlag gör alla hedervärda insatser, framförallt är det mycket underhållande att se Alan Alda som den arrogante och fullkomligt obotfärdige Shaw, förkroppsligandet av en girig finansbransch. Ben Stiller och Téa Leonis lilla kärleksfling får kanske inget större djup men känns heller inte onödigt konstruerad. Min största invändning gäller Gabourey Sidibe som den jamaicanska Odessa, en karaktär som får så lite utrymme att utvecklas att den duktiga skådespelerskan känns lite bortkastad i den. Tyvärr blir Odessa i mångt och mycket inte mer än ett etniskt och genusmässigt alibi för hela historien.

Tower Heist leker sig fram i den klassiska heist-genren, kombinerat med stänk av vanliga-människor-som-ska-försöka-begå-brott, påminnande om exempelvis Horrible Bosses. Möjligen skulle man kunna ha moraliska invändningar mot att det i bägge filmerna är vanliga vita killar som söker hjälp hos svarta brottslingar men antagligen är jag avtrubbad i det avseendet, för det är knappats något jag hetsar upp mig över.

Däremot tycker jag att sluttampen av själva stöten blir lite för utdragen och tokroligt Harold Lloyd-artad, där tappar filmen i alla fall min uppmärksamhet och sedan egentligen aldrig lyckas riktigt att återfå den.

Men fram till dess är den riktigt nöjsam, en bra film att dra fram regniga lördagseftermiddagar när man är sugen på lite hederlig heist-underhållning.