Så här i semestertider tar man sig inte an några litterära stordåd, särskilt inte om man siktar på böcker som man utan någon större saknad kan dumpa ur packningen när de är färdiglästa. Eller de som finns på mp3 på biblioteket och därför går snabbt att lägga in på iPodden. Och då blir ju kvaliteten därefter också…

***

Ken Follett: Jackdaws (2001)
Felicity “Flick” Clariet hör till de modiga män och kvinnor som under andra världskrigets sista skälvande månader opererar bakom fiendens linjer i det ockuperade Frankrike. Hon har ett nära samarbete med den franska motståndsrörelsen men när ett uppdrag att spränga en viktig telefonväxel (viktig för tyskarna alltså) går totalt åt helskotta måste hon samla ihop ett nytt team som kan göra jobbet.

Och snabbt måste det gå, Flick har bara en vecka på sig innan de allierade har bestämt sig för att köra igång det tunga artilleriet på Omaha Beach. Hon får helt enkelt ta vad hon kan få tag på och det hon måste få tag på är kvinnor, eftersom planen är att smyga sig in i slottet där växeln är lokaliserad förklädda till städerskor. Att skapa en grupp av det personella bottenskrap hon får hålla till godo med blir inte det lättaste. En grupp som dessutom måste utföra ett svårt och farligt uppdrag som kan utgöra skillnaden mellan vinst och förlust för de allierade.

Ken Follett vet vad han gör och bjuder inte på några större överraskningar. Det roligaste med Jackdaws är väl att gruppen under Flicks ledning innehåller alla de klassiska krigsstereotyperna (tuffingen, gamlingen, dumhuvudet, den med en hemlighet) men i kvinnlig skepnad.

Någon karaktärsutveckling av rang ska man inte räkna med, men som helhet slinker boken ned utan några större åthävor. Vi får lite krigsnostalgi, lite action och lite kärlek. En lagomt lättsam semesterbok, helt enkelt.

Gerald Seymour: Time Bomb (2008)
Två pensionerande ryska militärer far tvärs över den asiatiska kontinenten för att sälja ett snattat kärnvapen till en skrupelfri vapenhandlare. Hos samme vapenhandlare befinner sig lyckligtvis undercoversnuten Jonathan Carrick. Ska MI6-teamet med brumbjörnen Christopher Lawson i spetsen kunna förhindra en katastrof innan vapnet befinner sig i (o)rätta händer eller Carrick bryter ihop av undercoverpressen?

Rent storymässigt är Time Bomb som synes en rätt ordinär thriller, men Gerald Seymour försöker kava sig några ytterligare snäpp uppåt med språk och karaktärer. Tyvärr fungerar ingetdera särskilt bra. De många konversationsutbytena mellan de avdankade militärerna där de sitter i sin fallfärdiga bil på väg mot bytesplatsen (kärnvapen mot en sjuhelsikes massa pengar) blir aldrig särskilt engagerande. Och Jonathan Carrick lär man aldrig känna tillräckligt väl för att det ska kännas viktigt huruvida han lyckas lura sina bossar eller ej.

Språket är konsekvent här-och-nu, i varje stycke kastas man in i ett omedelbarhetsperspektiv som för min del definitivt blir mer störande än effektivt eller nagelbitande. Seymour har säkert skrivit en massa bra thrillers som kommer närmare de Le Carré-förlagor som jag får känslan av att han siktar mot, men Time Bomb är inte en av dem.

Intressant i sammanhanget var dock att Time Bomb, med sin bihistoria om det polska koncentrationslägret Sobibor, kom att passa in i det Förintelsetema jag haft på gång ett tag.

Agneta Sjödin: Flickan från Paradiset (2011)
Den unga kvinnan Yemen är djupt olycklig med sitt liv som Saids hustru i oasen Skuggan. Han menar att hon är värdelös, mest för att hon inte kan ge honom ett barn, och detta omdöme har Yemen tagit till sitt hjärta. Men en dag träffar hon den gamle eremiten Betel och den vise mannen leder Yemen in på en ny livsväg.

Haha, inte förrän jag börjar leta lite information på nätet om Flickan från Paradiset fattar jag att boken är skriven av den Agneta Sjödin. Nå, inte för att det spelar någon större roll att författaren varit sidekick till Gunde Svan. Fler än jag (typ alla som läst och skrivit om den verkar det som) gör kopplingar till Paulo Coelho och Alkemisten. Och eftersom jag inte var överdrivet förtjust i Alkemisten, hjular jag inte heller av lycka över Flickan från Paradiset.

Det handlar om att se livet som en gåva, inte ett slag att utkämpa, att det man sänder ut i världen kommer tusenfalt tillbaka, att man bara kan påverka sig själv och sina tankar, att man ska lyssna till sitt inre och de budskap som världen försöker sända till en och…yada, yada, yada. Just det, så finns det lite reinkarnationssnack också. Samma pseudolivsvisdomar som i vilken självhjälpsbok som helst alltså, men här tunt förklädd till en roman.

Känner man sig styrkt av den typen av budskap kan Flickan från Paradiset säkert vara upplyftande läsning. För oss andra blir det mest trist och präktigt.