”Den som är satt i skuld är icke fri”. Sällan har väl denna devis blivit så fysiskt påtaglig som i de brittiska skuldfängelserna. De var precis vad de låter som, institutioner där skuldsatta blev inburade till dess att de kunde betala sina fordringsägare. Kruxet var bara att det knappast var gratis att vara fängelsekund, så under sin vistelse fanns det en viss risk att fångarna drog på sig ytterligare skulder.
Därmed kunde man spendera en avsevärd tid i något av dessa fängelser och för ingen är detta mer sant än för Mr. William Dorrit. Han hamnade i Londonfängelset Marshalsea i unga år men har allt eftersom tiden gått installerat sig riktigt fint som ”The Father of the Marshalsea”. Enda anledningen till att han kan behålla denna, enligt honom själv i alla fall, uppburna position är att hans barn arbetar för familjens uppehälle. Särskilt den yngsta dottern, Amy, sliter och släpar som sömmerska och är samtidigt fullkomligt hängiven sin far.
Hos en av sina arbetsgivare, Mrs. Clennam, stöter Amy ihop med sonen Arthur, vilken spenderat många år i Kina. Inte så konstigt kanske, med tanke på att han tycks vara oförmögen att komma på ett enda lyckligt barndomsminne från uppväxten i det Clennamska hemmet. När han vid hemkomsten hör den välbekanta kyrkklockan (Mrs. Clennam är extremt religiös) påminns han om “a legion of Sundays, all days of unserviceable bitterness and mortification, slowly passing before him”.
Arthur blir fascinerad av familjen Dorrit och betalar av faderns skuld. Däremot kan han inte se att Amy, ”Little Dorrit” som han tillgivet kallar henne, absolut inte vill bli behandlad som ett barn av mannen som hon kommit att älska. Till stort förtret för John Chivery, som förutom att älska Amy har en faiblesse att tolka om allt som händer honom till gravstensinskriptioner.
Ok, nu ska vi se. William, Fanny, Edward, Amy och Frederick Dorrit. Arthur och Mrs. Clennam. Jeremiah och Affery Flintwinch. Mr., Mrs. och Minnie Meagle. Miss Wade. Tattycoram. Little Maggie. Daniel Doyce. Mr. och Mrs. Merdle. Henry Gowan, Edmund Sparkler. Mr. Tite Barnacle d.ä. och d.y. Mr. Pancks.
Tja, man kan väl lugnt säga att Dickens kanske gick lite väl långt i sina myllrande-persongaller-ambitioner i Little Dorrit. Särskilt som han väljer att introducera dem ganska olinjärt och kasta in läsaren i ett antal situationer där man inte från början vet vem som är vem eller hur de hänger ihop. Även efter att ha lyssnat på bokens uppstart två gånger och fuskläst på Wikipedia känner jag mig inte helt säker på vad det egentligen är som händer.
Men för all del, det löser sig efter ett tag och den historia som fokuseras på bokens titelperson, Amy Dorrit, är inte särskilt komplicerad (däremot finns det förstås en myriad av bihistorier invävda). Faktiskt hade jag önskat att den skulle vara lite mer komplicerad eller åtminstone nyanserad när det gäller karaktärerna. Hela Amys familj, särskilt systern Fanny, är ena otacksamma jävlar som inte uppskattar den änglalika kvinnan till hennes fulla värde. Istället tycks de ta henne för givet och förutsätta att hon alltid ska finnas där för att fixa och dona så att de får det så bra som möjligt.
Och Amy fixar och donar och är i största allmänhet en sådan där osannolikt god Dickenshjältinna som ärligt talat blir ganska trist i längden. Inte heller hennes flamma Arthur är särskilt mycket att hetsa upp sig över.
Som vanligt är det språket som är den stora behållningen med Little Dorrit och jag upplever att Dickens här firar nya triumfer, inte minst med sina liknelser (tvätt hänger från fönster som om de inneboende gett sig ut på fiskafänge efter kläder men bara fått några ynka småmörtar för besväret). Tematiskt är ”fängelse” ett ganska säkert kort – de förekommer i både fysisk och psykisk form. Å ena sidan har vi exempelvis Mashalsea självt och det fängelse i Marseille där hela boken tar sin början. Å den andra har vi alla de rika stackare som sprattlar i den sociala strukturens garn. Mittemellen finns Mrs. Clennam som är kroppsligt bunden till sin rullstol och mentalt till sina rikedomar och sin religiösa trångsynthet. Dickens framställer societetslivet som minst lika, om inte mer, hämmande som det i skuldfängelset.
Mer intressant än bra får nog tyvärr omdömet bli i det här fallet. En mellan-Dickens, helt enkelt.
Librivoxkvalitet: Helt ok inläst av en och samma person.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Med det persongalleriet kastar jag in handuken på en gång. Har mkt svårt att komma ihåg namn både i verkligheten och fiktionens värld och skulle nog mest sitta och försöka klura ut vem som är vem och därmed missa hela handlingen.
Ja, den här gången blev det lite väl fullmatat kan jag tycka. Någon av de tidigare Dickens är säkrare i det avseendet.
Jag förstår inte riktigt hur man kan ge en Dickens-bok så lågt betyg. Var finns Guillou? Minus tjugo? Jag trodde din skala gick från 1 till 5. Men okej då, jag kan acceptera en tvåa om du menar att man skall bortse från alla litterära värden, språket, miljöskildringarna och karaktärsbeskrivningarna… Tycker du att boken är så otroligt trist så kan du ta en titt på miniserien från 80-talet. Den är minst tio gånger bättre än den nyproducerade och det bästa BBC överhuvudtaget gjort i fråga om Dickens. Helt otroligt suggestiv.
@David: Betyget är ju som alltid subjektivt eftersom jag utgår från min egen upplevelse här och nu. I Little Dorrit gav inte Dickens mig en så bra läsupplevelse, även om jag naturligtvis kan se att den är välskriven. Den kändes helt enkelt rörig och då blir både miljöskildringar och karaktärer snarare av typen positiva punktnedslag. Dessutom fastnade jag som sagt aldrig för huvudkaraktärerna och då spelar det också mindre roll ifall de är välbeskrivna eller inte.
Jag har bara sett filmatiseringen/serialiseringen av Bleak House, men den var mycket bra. Jag misstänker att Dickens ”myllrande” böcker kan bli bättre i det visuella mediet eftersom det tvingar till ett visst fokus.