Vem kan kasta den skuldfria filmstenen?

Under våren är vi ett antal filmbloggare som haft det stora nöjet att träffas fysiskt, under samlingsnamnet Filmspanarna. Men bara aktiviteter som kräver fysisk närvaro blir ju med naturnödvändighet begränsande, och anledningen till att vi träffades från första början var ju livet i cyberrymden. Därför kommer nu en första virtuell Filmspanar”träff” under temat Guilty pleasure. Längst ned i det här inlägget hittar du de andra som också hakat på.

***

Guilty pleasure. Det finns egentligen inget bra svenskt ord – ”skuldbelagd njutning” har liksom inte riktigt samma klang. Kan det vara för att skuldbelagd njutning inte passar in i den svenska modellen, antingen njuter man eller också (ännu hellre) späker man sig. Äter upp de nyttiga grönsakerna, läser de intellektuella böckerna och ser de uppbyggliga filmerna?

Nej, ju mer jag tänker på det framstår ett guilty pleasure som något typiskt (vad annars?) amerikanskt. Allt det där som man vet varken är hälsosamt eller upplysande men just därför också så extra njutningsfullt. Förbjuden frukt, liksom.

Trots det hade jag stora svårigheter att komma på filmer eller ens genrer som ger mig skuldkänslor och då är jag ändå en person som ofta är mycket duktig på att trolla fram sådana ur tomma luften om så krävs. Jag har inga större problem med att erkänna att jag gillar plastiga technicolormusikaler som Hairspray likaväl som jag gillar Citizen Kane.

Men de bombastiska fläsksvålsprodukter som kommer från tyskemmigranten Roland Emmerichs regissörsugn är kanske det närmaste jag kommer ett guilty pleasure. Jag inte direkt skäms för mitt gillande, men har ändå en vag känsla i bakhuvudet att en seriös filmtittare inte borde tycka de är riktigt så underhållande som jag ändå tycker att de är.

Ok, allt är kanske inte toppklass (*host* stenåldersfilm) men oftast är det bra drag under galoscherna och en slags sorglös inställning som gör det hela oemotståndligt. Jag har tidigare skrivit om en bra Emmerich och en mindre bra Emmerich. Nu är turen kommen till en film som jag trots backspegelsperspektiv ändå inte kan låta bli att tycka är underhållande i all sin orimlighet. Eftersom jag såg den på bio när den hade Sverige-premiär bjuder jag på både ett då- och ett nu-omdöme. Två för en, kan man säga. Håll till godo!

***

Stargate (1994)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1995

Antingen så fungerar det med ett massivt reklampådrag eller också är illusionens makt större när det gäller science fiction ty denna premiärvisning var det så gott som fullt i filmstadens största salong.

1928 finner en svensk arkeolog en märklig stenformation vid Giza i Egypten. Fyndet hålls dock hemligt till våra dagar och inte ens nu får alla ta del av hemligheten. Egyptologen Daniel Jackson (Spader) häcklas av sina kollegor för sina oortodoxa teorier om Cheopspyramiden. Han söks upp av dottern till den svenske arkeologen (Lindfors) som ber honom om hjälp att tyda hieroglyferna på den sten som man hittade.

Det visar sig att när allt kombineras ihop, tecken och symboler, utgör cirkeln en passage till en annan värld. Stjärnporten – stargate — skickar vad som än stiger igenom den till ”andra sidan av det kända universum”. En trupp marinsoldater anförda av överste Jack O’Neil (Russell) blir tillsammans med Jackson de första besökarna i denna ”nya” värld på en mycket lång tid.

Invånarna verkar nog så vänliga men det visar sig att de förtrycks av en despotisk gud som snart också hotar jorden.

Här finns en film som utgör ytterligare ett steg på vägen mot den perfekta illusionen. När man har en teknik som denna i sin hand kan det inte hjälpas att man på ett plan kan skapa fantasy och science fiction som äldre filmer helt enkelt inte kan mata sig med. Vissa effekter får en nästan bokstavligt att tappa andan.

Trots ett synnerligen fantasieggande koncept måste det nog sägas att filmen till stor del kommer att vila på sina effekter. Historien håller förvisso ihop men på sina ställen känns den föga originell, framför allt slutet är alldeles för förutsägbart och den lilla kärlekshistorien är inte heller mycket att hänga i julgranen.

Min största invändning gäller dock musiken. David Arnold har definitivt inte lyckats. Ett smartare drag hade istället varit att spendera lite pengar och hyra in Spielbergs favorit John Williams, expert på den här typen av mäktig musik. I princip att av filmens ”skämt” bygger på Spaders traditionellt förvirrade och lite fumliga universitets-typ. Kurt Russell är…tja, Kurt Russell med kortsnaggat hår, basker och solglasögon, stenhård som alltid.

Men det är inga större problem att strunta i dessa små skavanker, Stargate är trots dem en film som är fantastiskt rolig att se och Jaye Davidson (The Crying Game) är lysande som könlös gud med sina utsökta androgyna drag.

Stargate har alla chanser att leva vidare som en klassiker bland fansen, själv kommer jag troligtvis att vara en av dem.

Omdöme 2012:
Jag kan säga att dessa stackars fyra kurrar lätt är det betyg som jag fått utstå mest spott och spe över. Och visst, kanske är Stargate inte en sådan höjdare. Men hey, det var mitten av 90-talet och även om Jurassic Park hade kommit för två år sedan var man fortfarande inte så väldans bortskämd med bra CGI. CGI som i vissa lägen fortfarande håller, skulle jag kunna tillägga.

Och även om klassikerstatus á la Independence Day ligger långt borta för denna lilla sandbemängda film tycker jag ändå att inte minst TV-historien i viss mån ger mig rätt med 17 producerade säsonger totalt.

Visst slog kanske filmen an en sträng hos en Erich von Däniken-älskare, men hur kan man låta bli att inte tjusas av den typen av vanvettiga idéer? Att filmen på många andra plan inte riktigt håller måttet är något jag helt klart kan leva med. Däremot har jag vant mig så pass vid Arnolds score att jag numera tycker att det är riktigt trevligt.

Summa summarum är Stargate en film som jag fortfarande gärna ser om, men kanske med lite nyktrare blick. Absolut roligast är fortfarande arkeologerna som försöker prata ”svenska”.

***

Besök som sagt gärna också alla andra ivriga filmspanare som skrivit inlägg om sina guilty pleasures. Vad finns det för skamliga hemligheter i bloggarderoberna ute i vårt avlång land?

Samlingsinlägg med alla länkar

Allvarligt talat
Deny Everything
Except Fear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr
Har du inte sett den?
Jojjenito
Svart Noir
Syndare i filmparadiset
The Velvet Café