Vem kan kasta den skuldfria filmstenen?

Under våren är vi ett antal filmbloggare som haft det stora nöjet att träffas fysiskt, under samlingsnamnet Filmspanarna. Men bara aktiviteter som kräver fysisk närvaro blir ju med naturnödvändighet begränsande, och anledningen till att vi träffades från första början var ju livet i cyberrymden. Därför kommer nu en första virtuell Filmspanar”träff” under temat Guilty pleasure. Längst ned i det här inlägget hittar du de andra som också hakat på.

***

Guilty pleasure. Det finns egentligen inget bra svenskt ord – ”skuldbelagd njutning” har liksom inte riktigt samma klang. Kan det vara för att skuldbelagd njutning inte passar in i den svenska modellen, antingen njuter man eller också (ännu hellre) späker man sig. Äter upp de nyttiga grönsakerna, läser de intellektuella böckerna och ser de uppbyggliga filmerna?

Nej, ju mer jag tänker på det framstår ett guilty pleasure som något typiskt (vad annars?) amerikanskt. Allt det där som man vet varken är hälsosamt eller upplysande men just därför också så extra njutningsfullt. Förbjuden frukt, liksom.

Trots det hade jag stora svårigheter att komma på filmer eller ens genrer som ger mig skuldkänslor och då är jag ändå en person som ofta är mycket duktig på att trolla fram sådana ur tomma luften om så krävs. Jag har inga större problem med att erkänna att jag gillar plastiga technicolormusikaler som Hairspray likaväl som jag gillar Citizen Kane.

Men de bombastiska fläsksvålsprodukter som kommer från tyskemmigranten Roland Emmerichs regissörsugn är kanske det närmaste jag kommer ett guilty pleasure. Jag inte direkt skäms för mitt gillande, men har ändå en vag känsla i bakhuvudet att en seriös filmtittare inte borde tycka de är riktigt så underhållande som jag ändå tycker att de är.

Ok, allt är kanske inte toppklass (*host* stenåldersfilm) men oftast är det bra drag under galoscherna och en slags sorglös inställning som gör det hela oemotståndligt. Jag har tidigare skrivit om en bra Emmerich och en mindre bra Emmerich. Nu är turen kommen till en film som jag trots backspegelsperspektiv ändå inte kan låta bli att tycka är underhållande i all sin orimlighet. Eftersom jag såg den på bio när den hade Sverige-premiär bjuder jag på både ett då- och ett nu-omdöme. Två för en, kan man säga. Håll till godo!

***

Stargate (1994)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1995

Antingen så fungerar det med ett massivt reklampådrag eller också är illusionens makt större när det gäller science fiction ty denna premiärvisning var det så gott som fullt i filmstadens största salong.

1928 finner en svensk arkeolog en märklig stenformation vid Giza i Egypten. Fyndet hålls dock hemligt till våra dagar och inte ens nu får alla ta del av hemligheten. Egyptologen Daniel Jackson (Spader) häcklas av sina kollegor för sina oortodoxa teorier om Cheopspyramiden. Han söks upp av dottern till den svenske arkeologen (Lindfors) som ber honom om hjälp att tyda hieroglyferna på den sten som man hittade.

Det visar sig att när allt kombineras ihop, tecken och symboler, utgör cirkeln en passage till en annan värld. Stjärnporten – stargate — skickar vad som än stiger igenom den till ”andra sidan av det kända universum”. En trupp marinsoldater anförda av överste Jack O’Neil (Russell) blir tillsammans med Jackson de första besökarna i denna ”nya” värld på en mycket lång tid.

Invånarna verkar nog så vänliga men det visar sig att de förtrycks av en despotisk gud som snart också hotar jorden.

Här finns en film som utgör ytterligare ett steg på vägen mot den perfekta illusionen. När man har en teknik som denna i sin hand kan det inte hjälpas att man på ett plan kan skapa fantasy och science fiction som äldre filmer helt enkelt inte kan mata sig med. Vissa effekter får en nästan bokstavligt att tappa andan.

Trots ett synnerligen fantasieggande koncept måste det nog sägas att filmen till stor del kommer att vila på sina effekter. Historien håller förvisso ihop men på sina ställen känns den föga originell, framför allt slutet är alldeles för förutsägbart och den lilla kärlekshistorien är inte heller mycket att hänga i julgranen.

Min största invändning gäller dock musiken. David Arnold har definitivt inte lyckats. Ett smartare drag hade istället varit att spendera lite pengar och hyra in Spielbergs favorit John Williams, expert på den här typen av mäktig musik. I princip att av filmens ”skämt” bygger på Spaders traditionellt förvirrade och lite fumliga universitets-typ. Kurt Russell är…tja, Kurt Russell med kortsnaggat hår, basker och solglasögon, stenhård som alltid.

Men det är inga större problem att strunta i dessa små skavanker, Stargate är trots dem en film som är fantastiskt rolig att se och Jaye Davidson (The Crying Game) är lysande som könlös gud med sina utsökta androgyna drag.

Stargate har alla chanser att leva vidare som en klassiker bland fansen, själv kommer jag troligtvis att vara en av dem.

Omdöme 2012:
Jag kan säga att dessa stackars fyra kurrar lätt är det betyg som jag fått utstå mest spott och spe över. Och visst, kanske är Stargate inte en sådan höjdare. Men hey, det var mitten av 90-talet och även om Jurassic Park hade kommit för två år sedan var man fortfarande inte så väldans bortskämd med bra CGI. CGI som i vissa lägen fortfarande håller, skulle jag kunna tillägga.

Och även om klassikerstatus á la Independence Day ligger långt borta för denna lilla sandbemängda film tycker jag ändå att inte minst TV-historien i viss mån ger mig rätt med 17 producerade säsonger totalt.

Visst slog kanske filmen an en sträng hos en Erich von Däniken-älskare, men hur kan man låta bli att inte tjusas av den typen av vanvettiga idéer? Att filmen på många andra plan inte riktigt håller måttet är något jag helt klart kan leva med. Däremot har jag vant mig så pass vid Arnolds score att jag numera tycker att det är riktigt trevligt.

Summa summarum är Stargate en film som jag fortfarande gärna ser om, men kanske med lite nyktrare blick. Absolut roligast är fortfarande arkeologerna som försöker prata ”svenska”.

***

Besök som sagt gärna också alla andra ivriga filmspanare som skrivit inlägg om sina guilty pleasures. Vad finns det för skamliga hemligheter i bloggarderoberna ute i vårt avlång land?

Samlingsinlägg med alla länkar

Allvarligt talat
Deny Everything
Except Fear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr
Har du inte sett den?
Jojjenito
Svart Noir
Syndare i filmparadiset
The Velvet Café

16 reaktioner till “Vem kan kasta den skuldfria filmstenen?”

  1. Underfundig och kul text. Bra författat!

    Jasså guilty pleasure är en typisk amerikansk företeelse? Hehe, jag tror nog att du har rätt. De är mycket bättre än oss på att acceptera njutningen och stå upp för den. 

    Jag såg också Stargate när den var ny och visst är den en helt ok (barntillåten) sci-fi. Jag gillade både Russell och Spader. Betyg en trea.

  2. Bra val av film tycker jag då jag egentligen skulle säga att den är usel men att James Spader höjer den till en stabil trea. Men visst var den nyskapande då, det var den.

  3. Jag skulle jättegärna se om den här. Minns i vanlig ordning inte ett dugg mer än en allmän magkänsla. Jag kunde nog mycket väl ha slagit till med fyra kurrar.

  4. Ah, Stargate. Jag var ett fan av den efterföljande tv-serien när den gick på svensk tv. Tyckte MacGyver var mer rätt som O’Neil men det kan bero på att jag inte hade nåt minne av Russell i den rollen. Älskar temat i det hela, just von Däniken-kopplingen.

    Kul att Viveca Lindfors är med också, måste ha varit en av hennes sista roller. Märkligt att den kommer i en sån här storfilm.

    Henke: Fast det är ju amerikanerna som lagt till det där ”guilty” i uttrycket så då är de väl inte så bra på att acceptera…

  5. @Henke: Tack, vad roligt att du gillade den. Problemet med den amerikanska inställningen till njutning torde väl eventuellt vara att det kan gå lite till överdrift ibland. Men bara lite 😉

    @Fiffi: En av de där filmerna som kanske inte åldrats med riktigt så mycket värdighet som man kanske skulle önska.

    @Jessica: Åhh, en själsfrände 😀 Men du kanske ska sikta på att behålla magkänslan? 😉

    @Jojjenito: TV-serierna har jag aldrig riktigt fastnat för, trots att de tycks går på oändlig repeat på TV6. Däniken är kung, någon gång skulle jag vilja besöka hans temapark i Interlaken.

    http://www.jungfraupark.ch/

  6. @Henrik: Ja, de allra flesta verkar ändå landa mer eller mindre i den slutsatsen. Dvs att guilty pleasures egentligen inte är något att kunna sig skyldig för att man njuter av. Men det var en kul artikel. Inga stenar whatsoever 🙂

    @Steffo:Jamen, visst gör det?! Du gjorde ju det, tror faktiskt att jag har dig att tacka för att jag överhuvudtaget lyckades komma på att Stargate nog skulle kunna kvala in i temat.

  7. Gillar också Stargate! Jag kommer ihåg att dom möts av något hårigt djur som förföljer dom. Och den bästa scenen är när man få se det djuret springa efter dom, för man ser verkligen att dom har klätt på någon stackars kamel som måste springa runt med den dräkten, så gött kass! =)

  8. Vi delar tankar kring Emmerich anseende. Man borde inte tycka hans filmer är så underhållande som man faktiskt gör. Det är något odefinierbart han lyckas med.

    Har dock inte sett den här. Med tanke på vad jag tycker om hans övriga filmer torde jag ha en underhållande kväll framför mig.

  9. Var ett tag sedan jag såg om den för tredje/fjärde ggn? Gillar filmen och Däniken stuket. Spader o Russell är alltid stabila.

  10. @Markus: Ja, de där jak-kamelerna är väl kanske inte det effektsmakarna borde känna sig allra stoltast över idag 😉

    @Pladd: Åhhhh, har du Stargate kvar?! Lyckliga du 😉

    @filmitch: Vi tycks ändå vara en ganska stor skara som kan bekänna sig som Emmerich-gillare…

  11. Stargate, ID4, The Day…., Godzilla är alla bra. Patrioten är charmig i all sin idioti men 2012 o 10.000 bc är en titt och aldrig mer.
    Anonymous har jag inte sett….än.

  12. @filmitch: Har inte heller sett Anonymous och kunde inte hålla med dig mer om 10.000 BC och 2012. The Patriot har jag dock också svårt för, det lilla jag har sett ska erkännas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: