I den lilla ökenstaden Dirt är det flytande valuta, i form av gammalt hederligt diväteoxid, som gäller. Problemet är bara att valutan börjar ta slut och en efter en har byborna sett sig tvingade att sälja sin ofruktbara mark till borgmästaren. Till Dirt kommer så en främling som kallar sig för Rango. Han sätter snabbt stadens råskinn på plats och utses givetvis därmed till sheriff av de tacksamma och överväldigade stadsborna (vi vill inte veta vad som hände med den förre sheriffen).

Grejen är bara den att Rango inte alls är en tuff revolverman, utan bara en kille som gärna vill försöka lista ut vem han egentligen är och i denna process blivit väldigt bra på att låtsas både det ena och det andra. Men han ska snart upptäcka (som så många andra före honom) att sheriffyrket handlar om mer än att svassa omkring i nya chaps och sporrar. Att ha en hel stads tillit är mindre glamoröst än man skulle kunna tro och när banken rånas sätts Rangos karaktär på hårda prov.

Som synes är Rango till ramhandlingen en tecknad barn- och ungdomsfilm enligt mall 1A – Att Acceptera Den Man Är. Möjligen en kombination mellan denna och mall 1B – Att Komma Underfund Med Vem Man Är. Rango inser med lyckan bubblande i bröstet att han vid sin ankomst till Dirt kan bli vem som helst och glider snabbt in i sin sheriffroll. Han utför den så bra att man skulle kunna tro att reptilen har haft sitt terrarium stående framför en TV på vilken det snurrande en ändlös räcka Westernfilmer.

För enligt en annan av tecknade barn- och ungdomsfilmers signum är vår huvudperson och alla andra i Rango inte människor, utan djur. Stadsinvånarna utgörs av diverse ökendjur medan Rango själv är en kameleont och därmed en expert på att smälta in i sin omgivning (get it?! Nudge, nudge..).

Men även om man kan checka av en hel del punkter på tecknad-barn-och-ungdomsfilms-listan är Rango inte uteslutande en film för alla under 15 år. I likhet med många andra tecknande filmer (eller snarare datoranimerade om vi ska vara petiga) finns det lika mycket filmgodis för den äldre som för den yngre publiken, ofta i form av blinkningar till andra filmer och förstås till hela Westernfilmsgenren i stort (som när man runt lägerelden gemensamt gnager på en enda böna).

Till det kommer en story som, trots att själva ramhandlingen som sagt följer en strikt uppsnitslad bana (gissa om Rangos bubbla förr eller senare kommer att spricka och gissa om han tar nya, friska tag?), innehåller en hel del fullkomligt charmangt absurda inslag som i kombination med ökenlandskapet åtminstone ger mig klara Carlos Castaneda-vibbar. Peyote, anyone?

Alla djur kan exempelvis inte prata (men logiken i detta blir aldrig helt klar) och stadsdjuren använder sig av roadrunners (tuppgökar) istället för hästar. Som ledsagare genom historien om Rango har vi ett melankoliskt mariachiband som ständigt förutser den stackars kameleontens onda, bråda död. Och helt plötsligt kastas vi ut från Westerntryggheten när filmen övergår till att bli en luftstridsskildring á la WWI där fladdermöss inte bara kommer utrustade med kulsprutor utan också exploderar i små bepälsade eldbollar när de krockar.

Till detta kommer en fullkomligt prickfri röstcasting med Johnny Depp som Rango i spetsen, uppbackad av Ned Beatty, Ray Winstone, Alfred Molina, Harry Dean Stanton och den oförliknelige Bill Nighy som den riktigt otrevlige skurken Rattlesnake Jake (”Go to hell! Where do you think I come from?”). Man undrar också om det är den i övrigt rätt ointressante Timothy Olyphants bästa partytrick att göra en riktigt bra Clintan-imitation. Dessutom ett fantastiskt fräscht score av Hans Zimmer som tycks ha lyft sig rejält i håret (och en välbehövlig bit bort från Pirates…) i sina senaste filmer.

Plus själva tekniken förstås, signerad av en nykomling i just dessa sammanhang men långt ifrån en gröngöling – Industrial Light and Magic. När jag ser Rango kommer jag på mig själv med att hela tiden tänka ”Men nu måste man väl ändå ha nått vägs ände? Nu kan det väl inte bli bättre?” Varenda en av borgmästarens sköldpaddsrynkor är perfekt, likaså Rangos kameleontfjäll. Är detta filmen som om tio år kommer att betraktas som samma vattendelare som Toy Story eller Jurassic Park? Only time will tell.

Annonser