Meтрo 2033 (2005)

Jojjenito och Henke, this one’s for you…

***

alt. titel: Metro 2033: Den sista tillflykten

Likt råttor har några usla befolkningsrester tagit sin tillflykt i Moskvas vindlande tunnelbanenät efter ett icke specificerat antal kärnvapenexplosioner. Men råttor är bara några av alla de invånare som numera konkurrerar om det begränsade levnadsutrymmet. Det finns nya spelare i matchen som metrons bofasta inte har en aning om hur man ska handskas med. Enklaste och säkraste vägen går föga förvånande via våld. Man förskansar sig och går ihop i olika förbund och koalitioner. Allt för att kunna skapa en känsla av ”vi” och ”dom”.

Till ”vi” på den fristående stationen VDNCh hör den 20-årige Artiom. Trots att stationslivet kan vara nog så strapatsrikt och verkligen ingen söndagspromenad längtar Artiom efter ännu mer äventyr. Be careful what you wish for, Artiom…

För snart får den unge mannen ett hemligt och viktigt uppdrag från den mystiske Hunter. Ett uppdrag som leder ut Artiom på en odyssé bland Moskvametrons stationer med allt vad det innebär av möten med vildsinta fascister, mildögda sekterister och mer omänskliga fasor än han någonsin kunna föreställa sig.

Trots att jag verkligen inte hänger med i litteraturdiskussionen var det ändå svårt att inte ryckas med av hajpen kring Metro 2033. Boken hyllades helt enkelt som ett mästerverk. Så visst fanns det en del förväntningar när jag slog upp första sidan för att bekanta mig med Artiom där han stod på sin nattliga vaktpostering. Och visst kan jag på ett sätt förstå hajpen.

Dmitrij Gluchovskij har skapat en minst sagt suggestiv post-apokalyptisk värld där tillit är lika sällsynt som solsken och rent vatten. Där nya faror lurar bakom varje tunnelkrök. Man får också känslan av att författaren har något viktigt och djupt insiktsfullt att säga om dagens ryska samhälle i sina beskrivningar av fraktionerna och sammanslutningarna som bildats mellan de olika överlevande stationerna.

Problemet är bara att det inte funkar. Jag ser Gluchovskijs värld men blir aldrig indragen i den. Jag läser om Artioms med eller mindre hårresande äventyr men börjar aldrig bry mig om hur det ska gå för honom. Och jag kan alldeles för lite (rättare sagt: platt intet) om det ryska samhället för att hänga med på författarens säkert mycket snillrika allegorier.

Det finns två huvudsakliga orsaker till denna icke-funktion vad jag kan se. Det första är språket. Oavsett till vem jag ska utdela spöstraff för utebliven läsupplevelse (Gluchovskij eller översättaren Olof Wallin) kvarstår faktum. Språket i Metro 2033 flyter sällan på, jag stöter på ord som inte passar in i den övergripande stämningen och dialogerna är ofta stela och konstlade.

Till språkbiten hör sannolikt också känslan av att Artiom tycks vara max 15 bast. Först när jag läser om inledningen inser jag att Gluchovskij tänkt sig en hjälte i 20-årsåldern. Och det till på köpet i en värld som rimligtvis borde göra män av pojkar i höjd med att rösten spricker på dem.

Det andra handlar om att jag inte får något flyt i själva berättelsen. Tänker jag tillbaka på handlingen framstår den som nog så linjär och följdriktig, men medan jag läste kändes det fragmentariskt och nästan utan sammanhang. Eller kanske inte direkt sammanhangslöst, mer som att flera isolerade händelser följer på varandra inom en ganska löst sammanfogad ramhistoria.

Till viss del tror jag det beror på att Gluchovskij har klämt in lite för många russin i metrobullen. Det är action och thriller, ren skräck, rätt mycket samhällsvetenskap och politik samt inte minst filosofiska funderingar från Artiom själv. Den mycket intressanta icke-mänskliga delen av denna nya dystopi skymtar inte sällan förbi så snabbt att man inte riktigt får någon chans att greppa vad det handlar om. Släng dessutom in ett darrande och övertydligt xenofobivarningspekfinger och vad står man då med? Svar: en alldeles för stor hjärna i förhållande till hjärtat.

Dessutom finns det goda möjligheter för genus-o-metern att ha invändningar, för av kvinnlig fägring märks inte mycket av. Inga kvinnliga ledare eller soldater så långt ögat når, inga matriarkaliskt ledda stationer. Gluchovskij har inte ens bemödat sig om att slänga in någon orolig flickvän, vilken tårögt försäkrar sin modige Artiom om att hon minsann ska vänta på honom i evinnerliga tider.

Summa summarum gillade jag Gluchovskijs deprimerande värld, men inte hans behandling av den. Uppföljaren 2034 är därför inget som väcker något starkare ha-begär. Däremot tror jag att dataspelet, där utrymmet för filosofiska spetsfundigheter om öde och kosmologi borde vara begränsat, skulle kunna vara en riktig hit.