The Frighteners (1996)

Den lilla staden Fairwater har under de senaste åren drabbats av en överraskande mängd oförklarliga dödsfall, med tanke på stadens storlek (även om den är utrustad med ett museum av storstadsstorlek och -kvalitet). För FBI-agenten Milton Dammers är saken helt klar: den skyldige är Frank Barrington, en före detta arkitekt men som Dammers är övertygad om besitter färdigheter som inte inbegriper ritningar och modellbyggande. Nu gäller det bara att få den tjockskalliga sheriffen Walt Perry att förstå att en av stadens egna invånare mycket väl kan vara landets mest fruktade ESP-seriemördare.

Frank själv är än så länge lyckligt ovetande om Dammers misstankar. Eller lycklig och lycklig, så värst uppåt är han väl inte i sitt aldrig avslutade hus som fortfarande inte har något tak och är fullt av byggplast. Han drar runt i Fairwater och försöker pungslå familjer som nyss förlorat en anhörig. Frank kan nämligen se spöken och har lierat sig med Stuart och Cyrus. Spökena flyttar runt på lite prylar, familjen är övertygad om att de fått en poltergeist på halsen och ringer Frank för att bli av med otyget varvid han tar rundligt betalt för att dra på sig ett par diskhandskar och veva igång något som mest ser ut som en gammal radio.

Men förutom sina spöken börjar Frank nu också se mystiska nummer i pannan på olika personer, personer som strax därefter dör. Detta samtidigt som lokaltidningens redaktör skriver ett avslöjande reportage om Franks skumraskföretag.

The Frighteners är även den en film som jag tycker har hamnat orättvist mycket i skuggan av Peter Jacksons trilogi, men den blev å andra sidan aldrig lika uppmärksammad, ens när den kom, som Heavenly Creatures. Till viss del är det begripligt, den har inte alls samma psykologiska tyngd eller hänförande skönhet men är samtidigt åtminstone inledningsvis till stil och slapstickhumor betydligt mer av en ”familjefilm” än något av Jacksons tidigare verk. Dessutom går det inte att komma ifrån att den är lite smörig mot slutet.

Själv tar jag mig utan problem förbi allt det där. Detta bör kunna vara åtminstone tionde gången jag ser The Frighteners och varenda gång dras jag in i en välkomponerad historia med ett riktigt bra tempo. Invändningen i detta avseende torde vara att det tar ett tag innan plottens olika element gifter sig ordentligt, men när de väl gör det är det en sjujäkla bröllopsfest.

Humorn är som sagt till stor del rätt harmlös och hade det inte varit för den skruvade FBI-karaktären Dammers hade filmen absolut kunnat kallas för uddlös, även om många av skämten rör ämnen som död och begravningar. Nu smygs det in en lätt hysterisk ton med den neurotiske agenten som bär blyplåtar (komplett med gjutna små bröstvårtor) för att skydda sig mot psykiska krafter som kanske vill ge honom hjärtstillestånd.

Den lite snälla humorn kontrasteras också genom Frank, i en alldeles utmärkt porträttering signerad Michael J. Fox (hans sista långfilmsroll). Fox är sliten, skuldtyngd och mycket sorgsen och visar här med all önskvärd tydlighet att Marty McFly faktiskt har vuxit upp. Han matchas dessutom mer än väl av sötare Andie McDowell-lookaliken Trini Alvarado vars läkare Lucy är en riktigt sympatisk bekantskap.

Tittar man på rollistan och andra medlemmar i filmteamet är det helt klart att Jackson nu är betrodd att sitta med vid vuxenbordet och äta. Fox är väl kanske det största namnet men Troy Evans, John Astin (Sean Astins pappa), Chi McBride och Jake Busey är inget att rynka på näsan åt. Danny Elfman har komponerat ett trevligt om än i Elfmansammanhang inte särskilt uppseendeväckande score.

Men av helt andra anledningar måste inspelningen av The Frighteners ha varit som julafton varenda dag för en filmälskare av den kaliber Jackson tycks vara. Rick Baker har gjort effekterna och som Milton Dammers ser vi ingen mindre än Jeffrey Combs som gör kanske sin bästa roll sedan Herbert West. Han vet helt enkelt hur en skräckkomedislipsten ska dras. I en annan roll återfinns dessutom Dee Wallace, ett namn som kanske inte är var mans egendom men som i fantastisk-film-genren måste sägas är synnerligen välmeriterad. Eller vad sägs om exempelvis den icke-muterade dottern i The Hills Have Eyes, Elliots mamma i E.T. och Donna Trenton i Cujo?

Ska vi då tala effekter? The Frighteners är en spökfilm som lutar sig ganska tungt mot sina effekter, både fysiska ting som till synes ska ”sväva” i luften eller skakande sängar och mer andliga uppenbarelser. På det stora hela håller filmen fortfarande en hyfsad nivå (och ibland till och med en riktigt bra sådan) och när man ser liemansuppenbarelsen inser man att det var här som Jackson vässade sina LOTR-tänder. Den är nämligen inget mindre än en ringwraith-prototyp. Men helt prickfritt är det verkligen inte och i vissa lägen ser det tyvärr riktigt kackigt ut.

The Frighteners är ett solitt hantverk som kanske inte visar samma vision, påhittighet, anarkistisk humor eller djup som hans tidigare filmer men som icke desto mindre är en filmbekantskap som är väl värd att göra.