Det dröjer inte särskilt länge innan man får klart för sig att Frozen knappast kommer att bjuda på någon lättsmält romcom i bergsmiljö med stockstuga och björnskinnsfäll framför brasan. Ingen putslustig förväxlingskomedi där Joe först försöker få till det med en tvilling innan han inser att det är den andra som är helt rätt för just honom.

Inte för att Joe sannolikt skulle ha haft något emot den händelseutvecklingen. Som det är nu måste han först tjafsa med kompisen Dan för att denne hade mage att släpa med sig nya kärleken Parker till deras grabbskiddag. Spik nummer ett i genrekistan är deras lättsamma vänskapsbetygelser. Spik nummer två är att Parker med strategiskt neddragen jackdragkedja fixar upp dem i liften utan att de behöver hosta upp en massa pengar på liftkort.

Spik nummer tre torde vara att Parker erbjuder sig att vara kvar medan killarna tar sig några sista åk tillsammans men givetvis blir övertalad att följa med ända till det bittra slutet. Och spik nummer fyra, av storleksordningen järnvägssyll, är ett rätt krystat missförstånd (där hade vi kanske förväxlingskomedin i alla fall?) som gör att trion föga förvånande blir sittande kvar i en stillastående korglift, till synes omöjlig att ta sig ifrån för att hämta hjälp.

Själva upptakten till den skräckfyllda situationen, strandsatta högt upp i frysgrader, är alltså inte ett under av originalitet men som inte komplicerar saker i onödan. Alltid något att vara tacksam över. Å andra sidan gör den heller inga underverk med sin karaktärsbeskrivning. När Dan, Parker och Joe väl har blivit hängande är det inte av omtanke om deras fantastiska personligheter som man hyser ett milt intresse för vem som kommer att gå hädan först och på vilket sätt.

Jag misstänker att Frozen borde kategoriseras som en thriller, men särskilt spännande blir det aldrig. Det som får störst impact är snarare kläggeffekterna med brutna ben, förfrysningsskador och vantlösa händer. Genus-o-metern fick inte heller många kompisar i liftkön. Parker är den enda som får förfrysningsskador och som givetvis inte kan låta bli att peta på dem, den enda som måste kasta saker och kapitalt misslyckas varje gång och den enda som får en reell chans till flykt men som givetvis delvis lyckas sumpa den.

Hon är dessutom den enda som inte handgripligen behöver konfrontera Frozens hajsubstitut. För eftersom filmen knappast hymlar med att den är en inverterad version av historier som Open Water eller The Reef måste det ju också finnas Hemska Djur. Och på ett vintrigt berg i New England finns det inte så mycket att välja på förutom…muterade och köttätande rådjur. Nä, det är ju en flock vargar förstås.

Det finns även en annan likhet i detta sammanhang mellan vargar och hajar: Frozen torde göra vargbilden samma björntjänst som Jaws fixade för hajar. Antingen är just de amerikanska skidbacksvargarna ovanligt utsvultna och aggressiva eller också har regissör Adam Green tagit sig ganska många dramaturgiska friheter med vargars jaktbeteende. Inte helt okej kan jag tycka, vargar har tillräckligt med imageproblem utan att behöva porträtteras som ett gäng mer eller mindre galna pirayor, och ett element som gör att jag upplever Frozen som lite fånig.

Men visst, något har väl Mr. Green lärt sig av exempelvis Hatchet, för riktigt dålig blir Frozen aldrig. Fast den blir aldrig riktigt bra heller. Så tillvida man inte lever för glimtvisa scener med Kane Hodder, förstås.

Annonser