Joseph Hellers Catch-22 känns som ett sådant där verk som betydligt fler hört talas om än som verkligen tagit del av det. Det beror naturligtvis inte minst på att ”Catch 22”, eller på svenska ”Moment 22”, har blivit ett klassiskt uttryck som betyder vad hela boken egentligen går ut på: en situation som aldrig kan lösas utan går runt i en evinnerlig cirkellogik.

Såvitt jag kan förstå (utifrån Wikipedia förstås, vad annat?) fanns det egentligen ingen ursprunglig tanke med just titeln Catch-22, Heller och hans förläggare hade snarare otur med siffrorna. Från början skulle boken ha hetat Catch-18 men då var man rädd att den skulle förväxlas med Leon Uris Mila 18 som också handlar om andra världskriget. Sedan var Catch-11 på tapeten men det gick bort när Ocean’s Eleven fick premiär. Catch-17? Stalag 17… Catch-14? 14 var tydligt inget tillräckligt roligt nummer. 22 var däremot inte upptaget och upprepningen alluderade också på den långa räcka av tröst- och meningslösa upprepningar som förekommer i boken.

Handlingen, i den mån man kan tala om en sådan, fokuseras på män och officerare i amerikanska flygvapnets 256:e skvadronen som 1943 är stationerad på Pianosa, en liten medelhavsö söder om Elba. Huvudsaklig karaktär är flygsoldaten Yossarian som när berättelsen öppnas upp har det ganska bra eftersom han ligger på sjukan och för tillfället inte kan tvingas flyga några fler uppdrag. Själv önskar han inget hellre än att hans nuvarande tillstånd ska hålla i sig: han har nästan gulsot och läkarna är frustrerade. Om han inte hade gulsot skulle de kunna skriva ut honom och om han hade gulsot skulle de kunna behandla honom och sedan skriva ut honom. Men i sitt nästantillstånd vet de inte riktigt vad de ska göra med Yossarian.

Catch-22 driver obönhörligt, makabert och cyniskt med all den byråkrati som omger en stor krigsapparat. Exempelvis kommer majoren Major Major på det optimala sättet att sköta sina besökstider: alla besökare ombeds vänta tills han har lämnat kontoret (genom fönstret), sedan är det fritt fram att komma in. Fast då är ju majoren inte där. Framförallt inledningsvis arbetar Heller mycket med motsatshumor: en person är ”good-natured, generous and likable. In three days no one could stand him.”

Men som kanske märks ligger humorn mer på en klurighetsnivå än är direkt flabbframkallande. Det exempel som man oftast refererar är det som handlar om galenskap och flygförbud: läkaren måste ge alla vilka kan definieras som galna flygförbud. Men de måste be läkaren om detta förbud först och i och med denna önskan kan de inte definieras som galna. ”’Sure there’s a catch’ Doc Daneek replied. ’Catch-22. Anyone who wants to get out of combat duty isn’t really crazy.’” Min personliga favorit är dock när Heller liksom stillsamt påpekar att det absolut största hotet mot fri- och rättigheter anses vara när Yossarian väljer att utöva dem och vägrar flyga sina uppdrag. En iakttagelse som är lika aktuell idag som för 50 år sedan.

Men trots att man kan sitta och småskrocka lite över en särskilt finurlig formulering eller logisk kullerbytta ska man inte göra misstaget att tro att Catch-22 är en rolig bok. Det görs snabbt klart att Yossarian inte är det minsta intresserad av att delta i ett krig där det finns folk som är ute efter att döda honom: ”’They’re shooting at everyone,’ Clevinger answered. ’They’re trying to kill everyone’. ‘And what difference does that make?’” I soldaternas tältläger ligger hysterin aldrig särskilt lång borta och redan efter 50 sidor beskrivs med all önskvärd och ångestriden tydlighet hur en av Yossarians besättningskamrater dör under ett flyguppdrag.

Denna mörka stämning blir bara mer och mer påtaglig allteftersom boken framskrider och de sista kanske hundra sidorna är riktigt obehagliga. Folk dör som flugor på de mest otrevliga sätt och de som inte dör registreras som döda för att därefter nästintill svälta och frysa ihjäl eftersom avlidna varken har rätt till tält eller ransoner.

Emellertid måste jag erkänna att jag inte blev ens hälften som upprörd över allt dödande som jag blev över Hellers sätt att beskriva de få kvinnliga karaktärer som förekommer. Vill man vara snäll skulle man kanske kunna se det som att Heller skriver ur Yossarian och hans kärlekssvältfödda stridskamraters perspektiv. I princip alla kvinnor blir nämligen enbart objekt, och primärt då sexuella sådana. Det man får veta först är huruvida deras bakar är runda, om deras bröst är stora och den därefter oundvikliga slutsatsen kring deras påsättbarhet. Nurse Duckett kan knappast kryssa sig förbi sängarna i sjukhussalen för alla tafsande och trevande händer och ett kärleksintresse i Rom kallas genomgående för ”Nately’s whore”.

Nej, Catch-22 blev ingen stor favorit för min del även om jag kan känna en viss tillfredsställelse över att ha tagit mig igenom den (och som statstjänsteman måste jag ju uppskatta en sådan hejdlös drift med allt vad poänglös, frustrerande och ologisk byråkrati heter). Det är lite som när jag försökte mig på att äta ostron: jag har prövat och kan därför med obefläckat samvete säga att det inte är min grej. Däremot blev jag i vanlig ordning sugen på att jämföra boken med Mike Nichols film som kom 1970. Den som lever får se…

Annonser