Toy Story 3 (2010)

Pixar har knappast legat på latsidan sedan 1999, under andra halvan av 2000-talet har det kommit en ny film varje år, men det känns ändå som någon form av kvalitetsmärke att bolaget väntat tio år innan man åter vänt sig till Andys leksakskista för äventyr. Dessutom måste jag även få påpeka att det känns riktigt fräscht och ovant med tre filmer som faktiskt bara heter 1, 2 och 3 utan putslustiga undertitlar (även om jag aldrig kan låta bli att fnissa åt The Squekquel).

Möjligen ångrar Woody sitt beslut att välja Andy före evigheten på ett japanskt leksaksmuseum. Andy har hunnit bli 17 och även om han faktiskt inte kastat bort alla sina leksaker (som genom ett under är de han har sparat alla de huvudsakliga karaktärerna i de två första filmerna, med undantag för Jessie och Bullseye) var det bra länge sedan han lekte med dem som på gamla dar. Faktum är att han ska ge sig iväg till college snart och där finns det kanske mer plats för maja och experimentellt sex än cowboys och rymdhjältar. Till och med Buster har blivit vit om nosen (och ganska fet om sanningen ska fram).

Men Andy är ändå inte beredd att ge upp sin barndom helt och hållet och gör i ordning sina gamla vänner för ett bekvämt åldrande på vinden. Ett missförstånd gör emellertid att de alla istället blir donerade till förskolan Sunnyside. Först är de alla rätt upprörda eftersom de tror att Andy egentligen ville bli av med dem, men efter att ha fått en rundtur på förskolan från leksakernas ledare, den jordgubbsluktande Lots-O’-Huggin’ Bear (Lotso för hans vänner), och Ken blir de uppiggade. Här finns ju barn som vill leka med dem! Men de inser snart den hårda Sunnyside-verkligheten: nya leksaker får genomgå det stålbad som är småbarnsrummet där man verkligen inte leker särskilt försiktigt och stoppar det mesta i munnen. I bästa fall. För tredje gången måste våra vänner försöka ta sig tillbaka till Andys hus.

Det är med glädje man konstaterar att denna tredje Toy Story är precis lika stark som de två tidigare. Här har ta-sig-tillbaka-till-startpunkten-handlingen kompletterats med en väldigt finurlig fångläger-vinkel, komplett med ”The Box” (sandlådan ute på gården). Röstskådespelarna klarar sig åter med den äran och har fått förstärkning i bland andra Ned Beatty som Lotso och Michael Keaton som Ken. Bland de mest underhållande nytillskotten måste också nämnas den extremt miserabla clownen Chuckles.

I likhet med Shrek Forever After har man i Toy Story 3 framgångsrikt introducerat ganska mörka stråk i filmen och det enda jag undrar över är om den ibland månne är lite för tuff för de allra yngsta (med en sjuårsgräns kommer ju alla in med en förälder). Å andra sidan är död och separationsångest ämnen som många barnfilmer tagit upp mer eller mindre tydligt, så varför inte? Filmmakarna ska också ha en guldstjärna i kanten för att de i likhet med Stephen King har insett att cymbalapor med noppig päls är något av det läskigaste som finns.

Tekniskt sett är filmen naturligtvis nästintill prickfri, å andra sidan har man blivit så pass bortskämd på den fronten att man numera knappast förväntar sig något annat. Masscener (Death by monkeys!) samt alla möjliga och omöjliga typer av päls och hår är så snyggt att man bara hisnar, men även våra vänner som varit med sedan 1995 har fått betydligt mer avancerade rörelsemönster.

Tyvärr tycker jag att denna tredje del återigen trycker ned fötterna i genusklaveret. Mrs Potatohead får förvisso använda sitt borttappade öga för vital information och Barbie nyttja sin kvinnliga list mot Ken (som å andra sidan knappast framställs som en riktig man). Men de insatserna överskuggas med råge av när Buzz (versión español…) kommer spingande i slow motion med sin väna koflicksmö i sina starka armar. Tittar man å andra sidan på Pixars samlade produktion kan man notera att en lätt slentrianmässig genussyn (alternativt helt frånvarande kvinnor) genomsyrar de flesta filmerna (The Incredibles och Up är kanske de tydligaste exemplen), så varför skulle den här vara annorlunda?

När man tittar tillbaka på de tre filmerna är det dock något i leksakscredot som jag funderar lite över. Toy Story gör sitt bästa att befästa leksaker som individuella karaktärer för tittarna. Samtidigt är de inte bara livegna; de saknar helt existensvärde om de inte ägs och älskas av barn. Framförallt tvåan torde vara en högst traumatisk historia för barn som kanske kan ha svårt att släppa taget som saker och ting, här drivs tesen att leksaker som hamnar på den översta hyllan eller försvinner dör tvinsotsdöden. Alternativt förvandlas till deprimerade vrak (Jessie, ”When Somebody Loved Me” är verkligen hemsk) eller bittra och machiavelliska despoter (Lotso). Dess främsta förespråkare är Woody själv som tycks vara så indoktrinerad att han sannolikt skulle ha blivit en utmärkt liten kugge i det sovjetiska kommunistsamhället.

Men det här är inte så mycket mer än en tankelek, när man väl bänkar sig framför filmerna blir man bergtagen från den första minuten till den sista. Till skillnad från Shrek lyckas Toy Story verkligen hålla en hög kvalitet alla tre filmerna igen och det är bara att lyfta på hatten och tacka för nöjet.

14 reaktioner till “Toy Story 3 (2010)”

  1. En av 2010 års mest överskattade filmer. Bättre än tvåan dock. Men mer avsiktlig och mer inställsam än de två andra. Tyvärr finns ingen inovation eller äkthet kvar, bara ett skal av artificiell gullighet. Filmen är helt och hållet gjord för att tjäna pengar, genom både varumärket och försäljning av leksaker. Snyggt gjord och tekniskt ofelbar. Skulle ge den en trea men absolut inte mer än så.

  2. Vaknat på fel sida idag, David? 😉

    Sofia, har du funderat något på hur historien är en allegori över religionen?

    Andy står för Gud. Woody är den troende, inte minst efter att han blev utvald av guden att få vara kvar. De övriga leksakerna blev övergiven av guden (trodde de) men fann nya ”falska” gudar (småbarnen). Lotso är en fallen ängel som förleder de troende. Hela scenen med avfallsugnen är som en scen ur Dantes inferno. Leksakerna har blivit övergivna, är på väg ner i helvetet, Woody är fortfarande troende, leksakerna ger upp och accepterar sitt öde, tar varandra i hand, då, när de inte ”spjärnar emot” längre kommer den ”gudomlig” handen ner och räddar dem… Det finns hur mycket som helst i denna film, googla!

    Ganska intressant om man börjar nysta i filmens symbolik. Ganska ruttet också. Men jag gav den en fyra och den är med på min topp-10 från 2010. Före jag insåg det underliggande budskapet…

    Go Charles D!

  3. Ah, fasiken, det är ju nästan så att du övertygat mig om att nästa Jojjenito-tema ska bli Pixar-filmer. Det är ju vansinnigt höga betyg till den här trion filmer.

    Förresten, jo, det är nog den där prettogenen som varit framme och hindrat mig från att se dessa filmer och istället fokat på den mer creddiga animegenren.;)

  4. @David: Den här serien finner verkligen ingen nåd inför dina ögon… Vilka andra animerade familjefilmer skulle du vilka framhålla? Gärna Pixar-produkter om du har några sådana alternativ.

    Men när det gäller Toy Story är det bara att konstatera att vi tycker olika, jag upplever fånglägervinkeln som fräschare än omtaget i tvåan och det finns en hel del innovativa lösningar som är helt underbara, exempelvis när Mr Potatohead för en kort men viktig stund blir Mr Tortillahead. Däremot vet jag väl inte om jag skulle sätta den som bästa film 2010 och på IMDb:s lista över ”Most Popular” kommer den ju först på plats 29 (om man sorterar via Moviemeter iofs).

    @Henke: Haha, nej så långt har jag inte tänkt men visst är det en tolkning som tycks fungera riktigt bra 😀 Men hur ska man se på slutet i så fall? Gud lämnar över till en mindre Gud? Bonnie är kanske tf Gud? Och har leksakerna egentligen någon fri vilja, tanken med mänskligheten är väl inte riktigt att bara ligga lågt tills dess att Gud finner för gott att använda den?

    @Jojjenito: Det var roligt att höra och skulle bli väldigt roligt att läsa. Men du får kanske inte bara lyssna på mina betyg, som synes finns det ju också de som tycker att filmerna knappast är riktigt så bra som jag vill göra gällande.

  5. Okej, för att summera Pixar: Wall-E slår alla andra Pixar med hästlängder, eftersom det är den enda som har något som liknar djup, samtidigt som den har både originalitet, lite filmisk ambition och som samtidigt faktiskt håller hela vägen ut. A Bug’s Life har bäst manus (inte konstigt) Monster’s Inc & The Incredibles är okej som opretentiös underhållning. Resten är blaha blaha. Tycker riktigt mycket om anslaget i ”Up”, men den självdör å andra sidan efter 10 minuter.

  6. @David: Ok, där tycker vi olika. Jag kan hålla med om att Wall-E är innovativ, men de moraliska pekpinnarna när man väl hamnar uppe på rymdskeppet upplever jag som så övertydliga att de blir rent kväljande. Monster’s Inc är likvärdig med vilken som helst av Toy Story och The Incredibles faller på riktigt unkna könsrollsstereotyper. Anslaget i Up är förvisso oväntat sorgligt (i likhet med Finding Nemo) men samtidigt också alldeles för sentimentalt.

  7. På senare år har jag fått svårt att se animerade/tecknade filmer. Jag har en tendens att somna när jag tittar. Varför vet jag inte för jag gillar genren, oftast. 3:an har jag sett och den var bra vare sig mer eller mindre. Jag gillade slutet och att man vågade vara lite tuffare, håller med dig om 7 års gränsen.
    Ang Pixar är mina favoriter Toy Story och Monsters Inc. Wall-E skulle ha legat i topp men filmen dör när rymdskeppet introduceras.

  8. @filmitch: Haha, du är kanske mottaglig för de där subliminala budskapen som ska hålla kidsen fogliga?

    Just slutet i trean tycker jag dock blir lite väl smörigt, men jag minns ju att det var mångas favoritscen när filmen kom. Jamen, visst blir Wall-E sämre när hela rymdskepps-grejen drar igång? Då hade jag hellre velat se en andra halva med Burn-E 😉

  9. Jag älskade verkligen den här och hade inte alls svårt för smöret i slutet. Det var ett tag sen jag såg tvåan, så jag kan inte säga om den var en tuff uppelvelse att se för barn. Men i så fall var den här lite tuffare för vuxna. Så otroligt vemodigt om tidens obevekliga gång och dörren som stängs till barndomen. Jag hade som du lite problem med könsstereotyper och särskilt gliringarna när det gäller homosexualitet. Men jag kunde ändå överse med det eftersom den i övrigt var så underbar. En femma blev det!

    http://thevelvetcafe.wordpress.com/2011/09/12/why-i-need-to-arrange-a-rescue-expedition/

  10. @Jessica: Jag tror att trean blir lite mer vemodig för föräldrar, för jag blev inte alls lika tagen av just den vinkeln. Men vilken jättefin text du hade skrivit — en femma på den 😀

  11. Haha, nio år senare blev temat äntligen av! 🙂

    Ok, damerna får för lite att göra, helt enkelt, alternativt låter sig bäras i Buzz starka och spanska armar. Ja, jag köpa den invändningen. Just i scenen med spanska Buzz så var det väl just Buzz förvandling som tog mitt fokus.

  12. @Jojjenito: Slow and steady wins the race 😀 Och jag håller med, det är väldigt lätt att bli tjusad av spanske Buzz, för han ÄR ganska rolig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.