Toy Story 3 (2010)

Pixar har knappast legat på latsidan sedan 1999, under andra halvan av 2000-talet har det kommit en ny film varje år, men det känns ändå som någon form av kvalitetsmärke att bolaget väntat tio år innan man åter vänt sig till Andys leksakskista för äventyr. Dessutom måste jag även få påpeka att det känns riktigt fräscht och ovant med tre filmer som faktiskt bara heter 1, 2 och 3 utan putslustiga undertitlar (även om jag aldrig kan låta bli att fnissa åt The Squekquel).

Möjligen ångrar Woody sitt beslut att välja Andy före evigheten på ett japanskt leksaksmuseum. Andy har hunnit bli 17 och även om han faktiskt inte kastat bort alla sina leksaker (som genom ett under är de han har sparat alla de huvudsakliga karaktärerna i de två första filmerna, med undantag för Jessie och Bullseye) var det bra länge sedan han lekte med dem som på gamla dar. Faktum är att han ska ge sig iväg till college snart och där finns det kanske mer plats för maja och experimentellt sex än cowboys och rymdhjältar. Till och med Buster har blivit vit om nosen (och ganska fet om sanningen ska fram).

Men Andy är ändå inte beredd att ge upp sin barndom helt och hållet och gör i ordning sina gamla vänner för ett bekvämt åldrande på vinden. Ett missförstånd gör emellertid att de alla istället blir donerade till förskolan Sunnyside. Först är de alla rätt upprörda eftersom de tror att Andy egentligen ville bli av med dem, men efter att ha fått en rundtur på förskolan från leksakernas ledare, den jordgubbsluktande Lots-O’-Huggin’ Bear (Lotso för hans vänner), och Ken blir de uppiggade. Här finns ju barn som vill leka med dem! Men de inser snart den hårda Sunnyside-verkligheten: nya leksaker får genomgå det stålbad som är småbarnsrummet där man verkligen inte leker särskilt försiktigt och stoppar det mesta i munnen. I bästa fall. För tredje gången måste våra vänner försöka ta sig tillbaka till Andys hus.

Det är med glädje man konstaterar att denna tredje Toy Story är precis lika stark som de två tidigare. Här har ta-sig-tillbaka-till-startpunkten-handlingen kompletterats med en väldigt finurlig fångläger-vinkel, komplett med ”The Box” (sandlådan ute på gården). Röstskådespelarna klarar sig åter med den äran och har fått förstärkning i bland andra Ned Beatty som Lotso och Michael Keaton som Ken. Bland de mest underhållande nytillskotten måste också nämnas den extremt miserabla clownen Chuckles.

I likhet med Shrek Forever After har man i Toy Story 3 framgångsrikt introducerat ganska mörka stråk i filmen och det enda jag undrar över är om den ibland månne är lite för tuff för de allra yngsta (med en sjuårsgräns kommer ju alla in med en förälder). Å andra sidan är död och separationsångest ämnen som många barnfilmer tagit upp mer eller mindre tydligt, så varför inte? Filmmakarna ska också ha en guldstjärna i kanten för att de i likhet med Stephen King har insett att cymbalapor med noppig päls är något av det läskigaste som finns.

Tekniskt sett är filmen naturligtvis nästintill prickfri, å andra sidan har man blivit så pass bortskämd på den fronten att man numera knappast förväntar sig något annat. Masscener (Death by monkeys!) samt alla möjliga och omöjliga typer av päls och hår är så snyggt att man bara hisnar, men även våra vänner som varit med sedan 1995 har fått betydligt mer avancerade rörelsemönster.

Tyvärr tycker jag att denna tredje del återigen trycker ned fötterna i genusklaveret. Mrs Potatohead får förvisso använda sitt borttappade öga för vital information och Barbie nyttja sin kvinnliga list mot Ken (som å andra sidan knappast framställs som en riktig man). Men de insatserna överskuggas med råge av när Buzz (versión español…) kommer spingande i slow motion med sin väna koflicksmö i sina starka armar. Tittar man å andra sidan på Pixars samlade produktion kan man notera att en lätt slentrianmässig genussyn (alternativt helt frånvarande kvinnor) genomsyrar de flesta filmerna (The Incredibles och Up är kanske de tydligaste exemplen), så varför skulle den här vara annorlunda?

När man tittar tillbaka på de tre filmerna är det dock något i leksakscredot som jag funderar lite över. Toy Story gör sitt bästa att befästa leksaker som individuella karaktärer för tittarna. Samtidigt är de inte bara livegna; de saknar helt existensvärde om de inte ägs och älskas av barn. Framförallt tvåan torde vara en högst traumatisk historia för barn som kanske kan ha svårt att släppa taget som saker och ting, här drivs tesen att leksaker som hamnar på den översta hyllan eller försvinner dör tvinsotsdöden. Alternativt förvandlas till deprimerade vrak (Jessie, ”When Somebody Loved Me” är verkligen hemsk) eller bittra och machiavelliska despoter (Lotso). Dess främsta förespråkare är Woody själv som tycks vara så indoktrinerad att han sannolikt skulle ha blivit en utmärkt liten kugge i det sovjetiska kommunistsamhället.

Men det här är inte så mycket mer än en tankelek, när man väl bänkar sig framför filmerna blir man bergtagen från den första minuten till den sista. Till skillnad från Shrek lyckas Toy Story verkligen hålla en hög kvalitet alla tre filmerna igen och det är bara att lyfta på hatten och tacka för nöjet.

Annons