Woody och Buzz blev ju BFF i första Toy Story, så när Woody blir stulen är Buzz den förste att vilja rädda honom. Han och de andra leksakerna kommer efter en stunds funderande på att Woodys kidnappare måste vara den gigantiska kyckling vid namn Al som gör reklam för Al’s Toy Barn och de ger sig strax iväg på en vandring tvärs över stan.

Samtidigt sitter Woody inte direkt i skiten. Visst vill han hem till Andy men hos den tunnhårige, nördige och (surprise, surprise) överviktiga Al upptäcker han att han var hot shit när det begav sig med en egen TV-show och allt. I Als lägenhet träffar han också sitt gäng: koflickan Jessie, hästen Bullseye och guldgrävaren Stinky Pete (som aldrig lämnat sin försäljningslåda, mint condition!). De andra är upphetsade inför utsikten att bli sålda till ett leksaksmuseum i Tokyo eftersom ingen har lekt med dem på så länge och försöker övertala Woody att han ska följa med dem istället för att ta sig hem till Andy. Men vad händer i så fall med leksakens syfte: att bli lekt med?

Grundhistorien i denna uppföljare är egentligen exakt densamma som i första Toy Story — leksakerna måste ta sig tillbaka till Andys hus innan han i sin tur kommer tillbaka från cowboylägret. Men man har gjort uppdateringar i form av nya karaktärer och vridningar av den första historien (nu är det till exempel Buzz som skrikandes försöker övertala Woody och att han först och främst är en leksak) som gör att den känns lika fräsch som ettan. Återigen finns en hel del popkulturreferenser, där den tydligaste sannolikt är en lika innovativ som rolig tolkning av Star Wars. Tekniskt sett har saker och ting givetvis gått framåt (det är bara att exempelvis jämföra hundarna Buster och Scud), min personliga favorit är dockdoktorns fabulösa verktygslåda med miljarder små fack, en liten tandläkarstol och en pneumatisk färgspruta.

Rösterna är fortfarande en av filmens starkaste sidor med Joan Cusack som den separationspaniska Jessie och Kelsey Grammer som Stinky Pete, utöver alla skådelspelarna som var med i ettan. Eftersom vi förvisso fortfarande har Randy Newmans musik men slipper Randy själv blir den den här gången till ett plus istället för ett minus. Med ersättaren Robert Goulet kan man konstatera att ”You’ve Got a Friend in Me” är en charmig liten stump och ”When She Loved Me” framförd av Sarah McLachlan torde ge den mest härdade en klump i halsen.

Men. Här kan jag inte längre undvika att låta genus-o-metern ge Pixar en rejäl spark i baken. I ettan kunde man möjligtvis acceptera att Bo Peep fick agera den hemmavarande madonnan som på sin höjd fick ge den hemvändade hjälten en puss eftersom historien gick ut på rivaliteten mellan Woody och Buzz. I Toy Story 2 skulle man däremot exempelvis ha kunna inkorporera en icke-manlig (behöver inte ens nödvändigtvis vara en kvinnlig sådan, det finns ju leksaker utan någon tydlig könstillhörighet) leksak i Buzz räddningsaktion men icke! Hur jäkla svårt ska det vara när man till och med har leksaker istället för personer att handskas med?! Inte ens Jessie får göra något av större värde, hon är förvisso både tuff och högljudd när det verkligen gäller är det istället Woody som måste rädda sin koflicksmö i nöd.

Det här drar ned betyget i mina ögon och det är ett kvitto på filmens övriga styrkor att den inte tappar mer i förhållande till ettan. Om man kan bortse från genusaspekten är första och andra filmen om Woody, Buzz och de andra likvärdiga i mina ögon.

Annonser