Den här veckan blir det ett litet minitema i form av Toy Story-filmerna. Det är så litet att det inte ens får en egen header (japp, det finns hierarkier även i detta). Jag inleder överraskande nog med ettan och följer upp på onsdag med den recension jag skrev om samma film när den hade Sverige-premiär på biograferna. Tyckte jag likadant då som jag tycker nu (och som jag uppenbarligen tycker mig minnas att jag tyckte), med ett oräkneligt antal omtittar innanför bältet? Den som lever får se.
***
Under 90-talet hände mycket på dataanimeringsfronten. Både Terminator 2 och Beauty and the Beast utnyttjade 1991 dataanimering på ett tidigare otänkbart sätt och skapade två klassiker, både tekniskt och visuellt. 1993 kom Jurassic Park och lyckades sömlöst (med den tidens mått mätt) sy ihop skådespelare och riktig vegetation med återuppväckta dinosaurier på ett sätt som fick publiken att tappa hakan. Två år senare toppade Casper dino-filmen vad gäller antalet CGI:ade minuter och samma år fick vi från Pixar Studios Toy Story, den första uteslutande dataanimerade långfilmen.
Cowboydockan Woody har en bra liv hos Andy. Eftersom leksakers hela mening är att barn ska leka med dem har faktiskt alla Andys leksaker ett bra liv — grabben tycks ha en outsinlig fantasi när det gäller att hitta på scenarier där Woody är hjälten som räddar stad och folk från hemska skurkar som One-Eyed Bart. Enda stressmomenten är jul och födelsedagar och just det här året händer det otänkbara. Andy får den nya supercoola rymdhjälten Buzz Lightyear i present och det fattar ju vem som helst att en rymdhjälte på batteri slår en stoppad cowboy med en ring i ett snöre vilken dag som helst.
Woody förgås av svartsjuka och inte blir det bättre av att alla leksakskompisarna är lika imponerade av Buzz som Andy. De tycks till och med tycka att det är häftigt att Buzz vägrar inse att han är en leksak, han är nämligen övertygad om att han är en rymdhjälte på jakt efter den onde kejsar Zurg. Woody beslutar sig för att lära Buzz en läxa men det bär sig inte bättre än att de bägge två till slut kommer på villovägar. Nu måste Woody inte bara försöka ta sig tillbaka till Andy innan flyttlasset går utan också försöka övertyga Buzz om att han ska följa med.
Toy Story var verkligen helt fantastisk när den kom, man kunde bara inte tro att det gick att göra så häftiga grejor med dataanimering, van som man var vid Disneyklassiker. Visst hade Beauty and the Beast skapat en snyggt tredimensionell balscen men det här var något helt annat. Idag, 15 år senare, blir man nästan förvånad över att vissa effekter ser så pass grova ut (framförallt de organiska, hunden Scuds päls ser ut som om man har gjort gaffelspår i lera och rörelsemönstret ska vi inte prata om) för i ens huvud är filmen fortfarande lika fräsch som när man såg den första gången.
Det är ingen större tveksamhet att en del av äran av denna hållbarhet ska gå till filmens manus (bland författarna märks också Joss Whedon). Det som förutom effekterna gjorde att man tittade till lite extra på Toy Story var nämligen att Pixar drog åt tumskruvarna en smula jämfört med mes-Disney om vad man kunde visa i en barnfilm, här samsas teman som förtärande svartsjuka och sönderslagna illusioner förvånansvärt realistiskt med humor och betydelsen av vänskap. Inbäddat i det hela finns också tillräckligt många hänvisningar till mer vuxen popkultur för att även föräldrar skulle ha stort nöje av filmen. Själva handlingen, hur Buzz och Woody ska ta sig tillbaka till Andy, är lika enkel som den är effektiv och innehåller en hel del riktigt spännande scener.
Den andra delen av äran reserveras för röstskådespelarna och då främst Tom Hanks som Woody och Tim Allen som Buzz. Att Hanks kunde vara riktigt rolig visste vi ju redan men Allen lyckades här vara roligare än han någonsin varit tidigare (och möjligen även senare, med undantag för övriga Toy Story och Galaxy Quest). Odd couple-temat passar de båda herrarna som hand i handske och hur skumt det än är, känns både Woody och Buzz mer levande och trovärdiga än Andy själv (vilket sannolikt är hela filmens poäng).
Det enda som väl drar ned betyget en smula är de numera klassiska Randy Newman-sångerna. Jag är ledsen, men Family Guy har tagit min Randy Newman-oskuld (fast jag skrattade rätt mycket under tiden) och den kan jag aldrig få tillbaka. Inte ens för Toy Story.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Toy Story måste ju vara den bästa familje/barnfilmen någonsin! Måste lyssna på ”You’ve Got A Friend In Me” nu…
If you say so… Jag har nog inte sett tillräckligt många familjefilmer för att kunna avgöra det. Särskilt inte barnlämpligheten i dem. Annars är jag rätt svag för äldre Disney, men de är kanske inte så barnvänliga jämfört med de nyare?
Har aldrig fattat filmens storhet. Och jag såg den på bio när den kom. Den var bra, välgjord. Och? Det finns inget originellt eller nyskapande, bara lite ny teknik där man bakat in gamla floskler och uttjatade klichéer.
Jag gillar filmen….mycket. Rolig och spännande. Bortsett från Bilar och Hitta Nemo (otroligt tråkig film) har Pixar alltid levererat.
@David: Där håller jag inte med dig, jag upplever att Toy Story var en av de första större animerade filmerna där man humormässigt betydligt mer medvetet även vände sig till den vuxna publiken.
@filmitch: Visst är den?! Däremot håller jag inte med om Finding Nemo, den tycker jag också om. Cars var dock mycket riktigt ett rejält bottennapp.
”en av de första större animerade filmerna där man humormässigt betydligt mer medvetet även vände sig till den vuxna publiken”. Vet inte om det stämmer riktigt. De flesta av Disneys tidigare filmer vänder sig både till barn och vuxna. Och inte är en film som Pinocchio riktigt barnvänlig. Det finns andra förutom Disney förstås, ”Nimhs hemlighet” och ”den långa flykten” m. fl. som man bör vara i alla fall något äldre för att kunna hantera. Tycker snarare att Toy Story är en av de animerade filmer som tydligast vänder sig mot just barn. Toy Story har ett fint karaktärsgalleri och en viss berättarglädje, men den är samtidigt så förutsägbar och inställsamt hurtfrisk. Övertydlig avsiktlighet, men med en viss finess skulle man kunna säga. Jag var varken imponerad då när den kom eller senare.
@David: Ok, det var kanske lite stora ord med avseende på animerad film generellt. Det är ju inte per definition en barnfilmsgenre, även om det gärna blir så i dagligt tal. Möjligen tänker jag lite för mycket på senare Disney som jag upplever som väldigt tydliga _barn_filmer. Föurutsägbarheten tycker jag dock att den delar med väldigt många andra filmer och jag tror att det som gör att den hållit för min del är dynamiken och de klassiska odd couple-temat mellan Woody och Buzz. Inställsamt hurtfrisk är snarare en etikett som jag skulle sätta på Cars, enligt min mening Pixars absolut sämsta produkt.
Kanske dags att jag kommer ut som en som faktiskt inte sett en enda av Pixar/Disneys datoranimerade filmer. Nån gång ska jag ta tag i dem men just nu är så snobbig att jag bara ser anime.
Och så skulle jag säga att jag stör mig på när det skrivs dataanimerad istf datoranimerad. 😉
@Jojjenito: Är det pretto-genen som fått bestämma i det här läget? 😉 Det är ju ingen tvekan om att Pixar-filmerna tydligt hamnar i familje-filmsfacket och det är inte allas genre även om man inte har något emot animerad film. Men inom den genren tycker nog jag att många av dem håller ovanligt hög klass. Med förbehållet att alla familje-/barnfilmer jag sett de senaste 20 åren har jag sett utan barnsällskap, upplevelsen kan säkert bli en annan när man är utrustad med en dylik accessoar.
Har aldrig tänkt på skillnaden, men du har ju helt rätt i att det är datorer och inte data som sköter animeringen. Ska försöka bättra mig 😉