Den här veckan blir det ett litet minitema i form av Toy Story-filmerna. Det är så litet att det inte ens får en egen header (japp, det finns hierarkier även i detta). Jag inleder överraskande nog med ettan och följer upp på onsdag med den recension jag skrev om samma film när den hade Sverige-premiär på biograferna. Tyckte jag likadant då som jag tycker nu (och som jag uppenbarligen tycker mig minnas att jag tyckte), med ett oräkneligt antal omtittar innanför bältet? Den som lever får se.

***

Under 90-talet hände mycket på dataanimeringsfronten. Både Terminator 2 och Beauty and the Beast utnyttjade 1991 dataanimering på ett tidigare otänkbart sätt och skapade två klassiker, både tekniskt och visuellt. 1993 kom Jurassic Park och lyckades sömlöst (med den tidens mått mätt) sy ihop skådespelare och riktig vegetation med återuppväckta dinosaurier på ett sätt som fick publiken att tappa hakan. Två år senare toppade Casper dino-filmen vad gäller antalet CGI:ade minuter och samma år fick vi från Pixar Studios Toy Story, den första uteslutande dataanimerade långfilmen.

Cowboydockan Woody har en bra liv hos Andy. Eftersom leksakers hela mening är att barn ska leka med dem har faktiskt alla Andys leksaker ett bra liv — grabben tycks ha en outsinlig fantasi när det gäller att hitta på scenarier där Woody är hjälten som räddar stad och folk från hemska skurkar som One-Eyed Bart. Enda stressmomenten är jul och födelsedagar och just det här året händer det otänkbara. Andy får den nya supercoola rymdhjälten Buzz Lightyear i present och det fattar ju vem som helst att en rymdhjälte på batteri slår en stoppad cowboy med en ring i ett snöre vilken dag som helst.

Woody förgås av svartsjuka och inte blir det bättre av att alla leksakskompisarna är lika imponerade av Buzz som Andy. De tycks till och med tycka att det är häftigt att Buzz vägrar inse att han är en leksak, han är nämligen övertygad om att han är en rymdhjälte på jakt efter den onde kejsar Zurg. Woody beslutar sig för att lära Buzz en läxa men det bär sig inte bättre än att de bägge två till slut kommer på villovägar. Nu måste Woody inte bara försöka ta sig tillbaka till Andy innan flyttlasset går utan också försöka övertyga Buzz om att han ska följa med.

Toy Story var verkligen helt fantastisk när den kom, man kunde bara inte tro att det gick att göra så häftiga grejor med dataanimering, van som man var vid Disneyklassiker. Visst hade Beauty and the Beast skapat en snyggt tredimensionell balscen men det här var något helt annat. Idag, 15 år senare, blir man nästan förvånad över att vissa effekter ser så pass grova ut (framförallt de organiska, hunden Scuds päls ser ut som om man har gjort gaffelspår i lera och rörelsemönstret ska vi inte prata om) för i ens huvud är filmen fortfarande lika fräsch som när man såg den första gången.

Det är ingen större tveksamhet att en del av äran av denna hållbarhet ska gå till filmens manus (bland författarna märks också Joss Whedon). Det som förutom effekterna gjorde att man tittade till lite extra på Toy Story var nämligen att Pixar drog åt tumskruvarna en smula jämfört med mes-Disney om vad man kunde visa i en barnfilm, här samsas teman som förtärande svartsjuka och sönderslagna illusioner förvånansvärt realistiskt med humor och betydelsen av vänskap. Inbäddat i det hela finns också tillräckligt många hänvisningar till mer vuxen popkultur för att även föräldrar skulle ha stort nöje av filmen. Själva handlingen, hur Buzz och Woody ska ta sig tillbaka till Andy, är lika enkel som den är effektiv och innehåller en hel del riktigt spännande scener.

Den andra delen av äran reserveras för röstskådespelarna och då främst Tom Hanks som Woody och Tim Allen som Buzz. Att Hanks kunde vara riktigt rolig visste vi ju redan men Allen lyckades här vara roligare än han någonsin varit tidigare (och möjligen även senare, med undantag för övriga Toy Story och Galaxy Quest). Odd couple-temat passar de båda herrarna som hand i handske och hur skumt det än är, känns både Woody och Buzz mer levande och trovärdiga än Andy själv (vilket sannolikt är hela filmens poäng).

Det enda som väl drar ned betyget en smula är de numera klassiska Randy Newman-sångerna. Jag är ledsen, men Family Guy har tagit min Randy Newman-oskuld (fast jag skrattade rätt mycket under tiden) och den kan jag aldrig få tillbaka. Inte ens för Toy Story.

Annonser