Professor John Oldman gör sig redo att lämna sin tjänst och de vänner han skaffat under sina år vid det namnlösa universitet (men beläget någonstans i södra öken-USA vad omgivningarna anbelangar). Den här typen av avskedsfester tenderar ofta till att bli lite bitterljuva affärer och Johns fest är inget undantag, hans kollegor är uppriktigt sorgsna över att se honom fara iväg.

Stämningen blir så förtroligt melankolisk att John helt plötsligt outar sig själv. Han är egentligen inte alls en vanlig universitetsprofessor i 40-årsåldern utan en Cro-Magnon på modiga 14 000 år. Kollegorna vet väl inte riktigt vad de ska tro – skratta eller gråta? Antingen talar John sanning med allt vad det innebär för deras tidigare så stadiga världsbild. Alternativet är att han ljuger eller är så galen att han själv tror på sin lögn och inget av de valen känns särskilt attraktiva. Allt eftersom natten lider försöker de på olika sätt att fastställa hur det egentligen ligger till med John Oldman.

När jag läste om The Man From EarthAddepladdes j-vla filmblogg kändes det som en perfekt film för historiker. Men antingen måste jag och min medtittare vansläktas eller också var det kanske ingen perfekt historikerfilm. Min kompanjon gav upp (quitter!!) och jag höll ut på ren princip.

Jag tror ett problem med The Man From Earth är att det viktiga egentligen inte blir den faktakunskap som John Oldman har möjlighet att återge från sitt 14 000-åriga perspektiv. Istället hänger mer på dynamiken inom gruppen och frågor som förlust och saknad. Eller att antropologen, arkeologen, biologen, historikern, konstvetaren och psykiatrikern försöker klura ut sätt att knäcka ”grottmannen” intellektuellt.

Det blir alltså mer av ett retoriskt tankeexperiment, vilket för min del i alla fall får en förklaring genom att filmen redan i förtexterna presenteras som Jerome Bixby’s The Man From Earth. Jerome Bixby var en SF-författare vars resumé bland annat innehåller manus till fyra Star Trek-avsnitt. Jag kan nämligen tänka mig att The Man From Earth skulle ha fungerat alldeles utmärkt som en SF-novell.

Som det är nu blir jag aldrig särskilt engagerad i gruppens samtal, för det är i princip ett rent kammarspel vi talar om här. Dialogen är för all del både välskriven och klurig. När vännerna till exempel anklagar John för att inte servera dem något annat om forntiden än vad som går att läsa sig till i vilken lärobok som helst, kontrar han med att man inte blir medveten om händelseförlopp innan de identifierats och artikulerats av andra. Däremot är väl den lilla kärlekshistorien och närvaron av den unga studentskan Linda inte lika välgrundade.

Men problemet tror jag framförallt ligger i framförandet. Inte så att någon av de inblandade skådespelarna är direkt dålig, men det känns mer som en recitering av ett skrivet manus än en naturlig konversation vänner emellan. Dessutom låter ljudet pålagt i efterhand och musiken av Mark Hinton Stewart är alldeles för påträngande och andas omväxlande UFO-mysterium och chick flick à la How To Make An American Quilt. Ingen av dessa känsloteman upplever jag stämmer överens med filmen.

Däremot har man lyckats värva ett helt gäng med roliga skådisar, alla med en avsevärd TV-erfarenhet. John Oldman själv spelas av David Lee Smith från bland annat CSI: Miami. Konsthistorikern är Ellen Crawford, mer känd som sköterska i ER, medan psykiatrikern är Richard Riehle, en man med 261 titlar på sitt samvete i IMDb (känns han igen från Bridesmaids?). William Katt (exempelvis Jawbreaker och, icke att förglömma, The Greatest American Hero) spelar arkeologen som i sin tur släpar på studentskan Alexis Thorpe från Days of Our Lives. Största bonusen för min del var självklart Tony Todd som antropologen.

Jag ber om ursäkt Pladd, men en 14 000 år gammal historieberättare lät betydligt roligare i teorin än han var i praktiken.

Kommer du inte ihåg William Katts TV-serie? Kanske nedanstående klipp kan skaka loss några minnen från hjärnbarken?

Annonser