alt.titel: Battle Royale
Vad återstår för en vuxenvärld som inte längre kan kontrollera sina unga (eller i alla fall inte deras skolnärvaro)? Antingen kan man resignera eller också kan man försöka slå tillbaka. I A Clockwork Orange (tack, Jessica, för den kopplingen) var lösningen att försöka ändra det oönskade beteendet genom vetenskap.
I Battle Royale (vilket också titeln förstås antyder) är lösningen att ge ungdomarna något påtagligt att slåss för. Som livet exempelvis, vuxenskap är något som måste förtjänas. Avgångsklass 3B är på den obligatoriska klassresan när de plötsligt vaknar upp på golvet i en övergiven byggnad på en öde ö, alla utrustade med varsitt flott explosivt halsband. Det visar sig att de blivit utvalda att delta i det av staten (får man anta) arrangerade kampspelet Battle Royale. Reglerna är enkla – sist levande kvar vinner.
Likheterna med The Hunger Games går naturligtvis inte att komma undan men de här kidsen får inte ens tre dagars intensivträning i överlevnadsteknik och vapenkunskap. En ryggsäck i famnen och ut i terrängen är istället den japanska melodin. I bästa fall är ryggsäcken utrustad med något användbart, som en GPS eller en Uzi. I sämsta fall med en papperssolfjäder.
De är 40 till att börja med, men trots att vissa av dem går ihop i grupper eller försöker propagera för fredliga sätt att ro Battle Royale-båten i land, decimeras niondeklassarna ganska raskt. Och grupperna där man tidigare lovat varandra odödlig vänskap börjar kollapsa under tyngden av paranoian.
Jag har ganska länge varit nyfiken på Battle Royale och det var en nyfikenhet som växte sig rejält stor efter titten på The Hunger Games. Och visst känns själva grundtemat, barn som tvingas döda varandra i något slags tävlingssammanhang, igen. Men där Suzanne Collins lade ganska stor vikt vid att sätta in sina moderna gladiatorspel i ett större socialt och historiskt sammanhang är det betydligt mer av ett vacuum i Battle Royale.
Vi får förvisso förklarat för oss att de unga inte längre respekterar sina äldre, ett tema som kanske känns mer oroväckande i den japanska traditionen, därav skapandet av Battle Royale. Samtidigt görs det också ganska tydligt att vi här har (liksom, återigen, i A Clockwork Orange) ett vuxensamhälle som misslyckats med sin uppgift. Den unge Shuyas pappa hänger sig i en sladd och skriver ett avskedsbrev på toalettpapper till sin son när han inte lyckas bryta sin arbetslöshet. Tävlingsledaren Kitano hatas av sin egen dotter.
Inledningsvis förekommer det dessutom någon form av pressuppbåd kring en tidigare vinnare. Trots det tycks de 40 klasskamraterna vara helt ovetande om vad de ställts inför och därmed lär väl spelens avskräckande hotsyfte vara lite grann satt ur spel.
Men samtidigt som vi har detta tomrum kring tävlingen och de tävlande (de är ju trots allt på en fullständigt isolerad och övergiven ö) ska man inte tro att det saknas dynamik mellan ungdomarna. Här flödar tonårshormonerna samtidigt som man helt plötsligt har möjlighet att lösa gamla mobbningsförorätter med vapen i hand. Tjejen som snodde din pojkvän? I bästa fall får du en chans att sätta en kula i ryggen på henne.
Just det här temat tycker jag nog, tillsammans med det grafiska ultravåldet, tillhör filmens styrkor. Alla de där mer eller mindre meningslösa bråken och tjafsen får liksom en annan tyngd när du kan följa upp dem med en skarpslipad yxa.
Våldet är som sagt extremt, men på ett sådant sätt att det blir omöjligt att ta det på allvar. Samtidigt finns det flera snyggt komponerade scener med döda ungdomar på mer eller mindre blodig lit-de-parade.
Eftersom publiken inte heller bjuds in att engagera sig på något djupare plan i karaktärerna finns i framställningen en tämligen cool distans till det som händer. Folk dör som japanska flugor men just därför blir det också svårt att sörja någon av dem ordentligt. Det är som Mr. Spock säger: “You find it easier to understand the death of one than the death of a million”.
Battle Royale är en bra idé som är rätt snyggt utförd. Tyvärr känns resultatet lite ofärdigt, särskilt mot slutet. Allt för många frågetecken kvarstår när våra protagonister sätter punkt och det känns som om Battle Royale hade tjänat på att genomgå några fler vändor i manus- och klippningsmaskineriet. Inte heller alla effekter är riktigt helgjutna.
Väldigt trist kändes emellertid det rätt ruttna genusperspektivet. Medan Battle Royale skulle passera sitt Bechdeltest med flaggan i topp kvarstår det faktum att vår hjältinna Noriko är en oskyldig barnmadonna som måste beskyddas av inte mindre än två (eller tre, lite beroende på hur man ser det) män. Deus Ex Machina-karaktären Kawada bjuder Shuya, men inte Noriko, på en manlig halsning ur fickpluntan.
Den enda tjejen som inte är den typiskt hysteriskt och lite teatraliskt fnissande, alternativt snyftande, japanska flickan i kort skoluniformskjol blir istället en patologisk mordmaskin. De individer som medvetet dödar varandra som hämnd för tidigare oförätter är alla tjejer. De grupper där samarbetet går käpprätt åt helsefyr består enbart av tjejer.
Nog har vi väl alla vid olika tidpunkter önskat att vi vore mer ”vuxna”, men vi har i alla fall sällan behövt döda för att komma dit. För min del räcker det så bra att samla vuxenpoäng med vovve och Volvo.
Visst är ni väl också nyfikna på vad Jessica, Fiffi och Henke tyckte om filmen?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Vilken klockren recension! Vi tycker lika om väldigt mycket. Skillnaden mellan dig och mig är väl att jag någonstans kan överse med det ofärdiga. Det spelade liksom inte så stor roll för min upplevelse av filmen.
Och könsperspektivet… Ja visst är det så. Ibland ser jag filmer med radarn påslagen, ibland slår jag av den och så var det nog denna gång.
Tack, det var roligt att höra! Jag är den typen som tenderar till att ha svårt att släppa ofärdigheter, sitter gärna och kliar mig i skallen och frågar Men…? och Hur…?. Ja, ibland blir radarn lite trött och måste vila. Då är det kanske tur att någon annans kan ta över. 😉
Tillsammans med Ringu var detta den första japanska film jag såg om man inte räknar Kurosawa.Minns att jag fastnade direkt och har därefter alltid haft utrymme för östasiatisk film ngt som tyvärr inte delas av min fru så det blir många ensamma kvällar 😦
@filmitch: Det är verkligen en speciell stil som det är lätt att fastna för (tycker jag också, då). Fast det är ju synd att du inte kan få sällskap.
Hmm, bra text. Visst har den vissa logiska luckor, men det är något jag lätt kan ha överseende med. Jag gillade den skarpt, mycket skarpt.
Angående det neutrala könsperspektivet kan jag dock tänka mig att det eventuellt skulle kunna finnas en kulturell kontext som kan vara svår att förstå som emanciperad västerlänning, kanske.
Håller med om alt du skriver – inkl betyget den här gången 😉
@Henke: Tack, det var roligt att du gillade den. Jag tyckte också filmen var bra, men kanske mer på det visuella och konceptplanet än storymässigt. Visst finns det säkert kulturella skillnader, men filmen är ju trots allt ganska ny.
@Fiffi: Det känns bra att vi kan enas om något i alla fall 😀
Filmen är ett mästerverk. Intressant och välformulerad analys, men jag förstår inte hur nån kan ge den lägre betyg än fem stjärnor. Och vad genusperspektivet hör ihop med betyg får jag inte ihop.
@David: Det var roligt att höra att du gillade den (film och text). Sedan har vi väl helt enkelt olika syn på genusperspektiv och vilken tyngd det kan ge, alternativt dra ifrån, i en film. Just i det här fallet var det dock inte enda anledningen till att filmen inte var värd toppbetyg för min del.