Det börjar med en kulturkrock i den palestinska öknen. En rent fysisk sådan. En korstågsriddare och en saracensk emir drabbar samman, men innan de hunnit slå ihjäl varandra har de blivit så imponerande av sin motståndares respektive mod och skicklighet att de istället inleder en trevande vapenvila. Gemensamt rider de till grottan där den kände eremiten Theodoric av Engaddi håller till, ty här har riddaren ett viktigt uppdrag att utföra. En oväntad bonus infinner sig när han dessutom får lägga ögonen på sitt hjärtas kär, Lady Edith Plantagenet.

I korstågets huvudläger vid ruinerna av Ashkelon är läget allvarligt för den engelske kungen Richard Coeur de Lion. Inte nog med att han ständigt måste hävda sitt ledarskap mot både österrikare och fransmän, han har nu dessutom drabbats av en förödmjukande feber. Lyckligtvis kommer vår tidigare riddare, Sir Kenneth, till lägret tillsammans med en morisk läkare som med hjälp av en talisman ger kungen hans krafter tillbaka.

Men allt är inte frid och fröjd i och med kungens tillfrisknande. I korstågslägret konspirerar den äregirige Conrad av Montserrat, vilken siktar på inget mindre än att bli kung av Jerusalem, tillsammans med den illvillige stormästaren av Tempelriddarorden. De sår split mellan Richard och hans allierade och den som får sitta emellan är ingen mindre än den ädle Sir Kenneth.

Jag måste erkänna att jag är lite besviken. När en bok är betitlad The Talisman förväntar jag mig något åt det mer övernaturliga hållet och Sir Walter Scotts bok är uteslutande en historisk roman om ädla känslor. Det finns förvisso en talisman närvarande, men för själva händelseutvecklingen i romanen spelar den lika stor roll som frågan ”Hur fan kom Dr. Jones in i ubåten?” i Raiders of the Lost Ark.

Vad man däremot får är en dramatisering, som säkerligen tagit sig en hel del romantiska friheter, av händelser under Europas tredje korståg mot Palestina mellan 1189 och 1192. Ett korståg som slutade med ett fredsfördrag mellan Richard I av England och Saladin, sultan av Egypten och Syrien.

Det man slås av är Scotts ihärdiga försök att framställa framförallt Saladin (så många fler araber får vi nämligen inte stifta personlig bekantskap med) som både ädel, modig och vis, trots att han enligt korstågsfararna är en ”otrogen”. Enligt Scott beror detta (i alla fall till viss del) på européernas välgörande inflytande, Saladins förfäder var inte stort mer än barbarer med sabeln i ena handen och koranen i den andra. Men de europeiska korstågen har ingjutit en känsla av västerländsk fair play i muselmanerna.

Om detta är med historien överensstämmande kan troligen diskuteras och det känns betydligt mer sannolikt att beskrivningen av denne förnämlige öknens krigare är påverkad av samtidens fascination för allt som kunde beskrivas som orientaliskt. Å andra sidan är det mot bakgrund av världsläget som det ser ut idag intressant att läsa en beskrivning där egenskapen av allt uppslukande betydelse är en mans heder. En snorkig kommentar om en riddares häst och bredsvärdet sitter som gjutet i näven på ett par sekunder. Blotta omnämnandet av en dams namn av någon som är henne ovärdig renderar i en kastad stridsklubba och placeringen av ett standar är en grannlaga process.

Men om man kan lägga bort titelbesvikelsen är The Talisman en helt ok, om än väldigt klassisk, äventyrs- och kärleksroman. Det finns inga gråzoner, utom möjligtvis det faktum att alla kristna inte är goda och alla muslimer onda. Våra hjältar (framförallt Sir Kenneth förstås) är djärva och ädelmodiga, den sköna damen i allt värdig intresset från sin ädelmodige (men givetvis extremt kyske) beundrare medan skurkarna är fega och helst låter okunniga medlöpare göra grovjobbet. Efter lite missförstånd och förklädnadsförvecklingar ordnar sig allt givetvis till det bästa.