Transformers 3 måste vara mumma för alla konspirationsteoretiker. Eller inte, för nu har vi ju alla svaren (eller inte gånger två, för när det gäller riktigt konspirationsteoretiker levererar  etablissemanget aldrig alla svaren). 60-talets rymdkapplöpning berodde på att USA och Sovjet ville komma först fram till en kraschad farkost från Cybertron, planeten som i slutänden ödelades av kriget mellan Autobots och Decepticons. Fajten om farkosten var naturligtvis också det som kostade John Kennedy livet. Inte så konstigt kanske, om man betänker att den innehåller Sentinel Prime – ledaren för Autobots innan Optimus Prime tog över.

Om allt detta är emellertid Sam Witwicky ovetande och det gör honom frustrerad. Han är själv medveten om att han varit med och räddat världen från undergång två gånger tidigare och nu får han inte vara med om någon action överhuvudtaget. Han vill ju betyda något. Och att vara bortskämd toyboy till osannolikt snygga Carly Spencer räcker inte. Särskilt inte efter att han träffat Carlys framgångsrika chef som tycks vara lite väl förtjust i Sams flickvän.

Lyckligtvis kommer Sam en komplott på spåren som är kopplad till Sentinel Primes farkost, vilken fortfarande ligger begravd i måndamm. Denna försätter honom än en gång i händelsernas centrum och kampen för jordens överlevnad.

Jag upptäcker till min förvåning att Revenge of the Fallen tydligen inte hade lyckats ta död på alla förhoppningar när det gäller en Transformersfilm. Det såg dock Dark of the Moon till att råda bot på.

Till att börja med har vi Rosie Huntington-Whiteley som Carly. Lika perfekt som en docka och lika tråkig. Eftersom hon introduceras bakifrån och underifrån endast iklädd trosor på väg upp för en trappa känns det inte särskilt långsökt att anta att hennes största insats i filmen är att utgöra kombinerat ögongodis och total mindfuck.

Ärligt, redan Megan Fox och Shia LeBeouf var ju helt osannolika som par och Rosie slår Megan med hästlängder. Huruvida det var Rosies läppar eller hennes ben som landade henne rollen som Carly torde vara ett filosofiskt problem av magnifika proportioner. Om ingen kamera finns som smeksamt glider över Rosies förvisso perfekt välformade ben, existerar de verkligen?

Själva handlingen, med inslag från det forna kriget mellan Autobots och Decepticons samt Sentinel Primes försök att nå ett slut på det, känns i och för sig mer sammanhängande än Revenge of the Fallen men lyckas ändå ge ett rätt splittrat intryck. Jag hänger ärligt talat inte riktigt med på alla turer med månkapplöpningar och konspirationsmord. Till plussidan får man ändå räkna att filmen (i det stora hela) oftast håller sig på amerikansk mark. Den här gången är det Chicago och inte NY, Washington D.C. eller L.A. som råkar illa ut i de utomjordiska invasionsplanerna, vilket får mig att undra om Hollywood har en turordningslista. Nästa gång är det kanske Clevelands tur, eller varför inte Denver?

Effekterna (producerade av ILM) som åstadkommer både Autobots och Decepticons är lika snygga som Rosie men tyvärr också lika tråkiga. Scenen med den kollapsande skyskrapan tycks pågå i evigheter. När vi väl är framme vid den stora slutstriden har jag slutat bry mig för länge sedan.

Det beror dock inte bara på sömlös CGI, utan också på det faktum att ingen av Autobot-karaktärerna berör mig det minsta (däremot funderar jag länge och väl på varför många av Decepticons rör sig som djur och är utrustade med både tentakler, huggtänder och allehanda taggar), att jag inte kan ta Sam och Carlys odödliga kärleksrelation på allvar (vad fint att de fick varandra, men i skenet av jordens potentiella undergång blir den bonusen rätt platt) samt att all form av humor (levererad av John Turturro samt Kevin Dunn och Julie White som Sams föräldrar) känns enormt stereotyp och krystad. Man återupprepar helt enkelt exakt det som uppenbarligen funkade i ettan utan att ge intryck av att man fattat varför det funkade.

En gång i tiden klämde Michael Bay ur sig ett par underhållande action-rullar men Dark of the Moon hade nog krävt stor duk, luftkonditionerad biograf med 35 smältande plusgrader utomhus samt en rejäl popcorncoma för att kunna uppskattas ens en liten smula. Av ovanstående recension att döma kan ni nog räkna ut att jag tyvärr inte var utrustad med något av detta.

Annonser