När man ser Temple Grandin slås man om inte annat av hur lätt det är att ta en sådan egentligen komplicerad sak som språk för givet. Det som förmedlas mellan människor är inte bara ett talat språk, utan består också av en uppsjö av kropps- och ansiktsuttryck. Och även om man tar bort den aspekten kvarstår det faktum att man kan säga en sak men mena en helt annan.

Temple Grandin växte upp i 50-talets USA. Ett framtidsland, fullt av självförtroende och möjligheter. Fast inte för sådana som Temple. Hon blev tidigt diagnosticerad som autistisk och hennes mamma råddes att sätta henne på institution. Det var bara på ett sådant ställe hon kunde få något liv att tala om. Lite känsligt var det väl också att tala med just hennes mamma om saken eftersom den förhärskande teorin på den tiden var att autism ar ett resultat av dålig anknytning mellan mor och barn under spädbarnsåren. Därav det charmerande uttrycket ”kylskåpsmödrar”.

Men Eustacia Grandin tänkte inte ge upp så lätt utan tränade sin dotter till dess att hon kunde gå i skolan. Lätt var det däremot inte eftersom Temple hade mycket svårt att relatera till andra människor. Hon förstod inte hur de fungerade och de förstod lika lite hur hon fungerade. Och barn är inte direkt tillåtande mot andra barn som avviker från normen, särskilt inte om de avvikande barnen tenderar att reagera på retsamheter med knytnävarna.

Men var det något som Temple besatt, så var det en envishet som skulle ta henne väldigt långt. Därav beslutet att plugga psykologi, ett ämne som i förstone kan tyckas som det mest olämpliga som finns för en person som Temple men som på ett teoretiskt plan kunde ge henne en förståelse för andra människor. Från psykologi gick hon vidare till etologi och studier av nötkreatur, vilka skulle komma att innebära något av en revolution inom amerikansk husdjursskötsel.

Som TV-film har Temple Grandin inga större ambitioner utöver att berätta en bra historia, men den gör det kompetent och flyhänt. Lite svårt har jag väl att bedöma Claire Danes prestation eftersom Temple är speciell när det kommer till beteende, men det var roligt att se en avslappnad Catherine O’Hara som mostern och en mer skuldmedveten och pressad Julia Ormond som modern.

Men som så ofta när det gäller biografifilmer är det svårt att inte bli fascinerad av Temple Grandins livsöde, särskilt som det framställs på ett ganska lättsamt sätt. Man får se henne bli retad av andra barn och vi förstår att det är jobbigt men det finns filmen igenom en tydlig känsla av att det här, det fixar Temple. För det gör hon ju. Hela tiden. Med inställningen att dörrar är till för att forceras tar hon sig inte bara förbi sexistiska handledare utan lyckas också med ekonomiska argument övertyga slakteriägare om det vettiga i att utforma verksamheten så att den passar djuren.

Förutom att skapa i alla fall någon form av förståelse för just Temple och personer med hennes typ av funktionsnedsättning tycker jag att filmens styrka är att den också försöker skapa förståelse för Temples inställning till djur. Hon har inga problem med att människan dödar och äter andra djur men om vi nu ska göra det borde vi alla fall respektera dem och hur de fungerar. Om man kan utforma en verksamhet så att inga kor dör innan de får slaktmaskbulten i pannan borde väl alla tjäna på det?

Även Henke på Fripps filmrevyer har stiftat bekantskap med Temple.