alt. titel: The Backwoods, Backwoods

Trots att 70-talet ska vara psykoanalysens gyllene årtionde väljer Lucy och Norman inte att sätta sig i en soffa och prata om sina problem för flera hundralappar i timmen. Istället lägger de sina hundralappar på en semester tillsammans med Normans före detta chef Paul och hans spanska tjej Isabel. De två paren bilar till norra Spanien där Paul har köpt huset som hans farmor växte upp i och här räknar med att kunna ta det lugnt och få ordning på saker och ting.

Men det går naturligtvis inte som man har tänkt sig. För det första är både Isabel och Lucy måttligt entusiastiska över att spendera tid i ett halvrustat hus i spanska ödemarken. För det andra har Lucy väldigt svårt att tas med Paul som hon tycker är bossig (och det har hon alldeles rätt i). För det tredje tycker Paul att Norman ska följa med honom ut i skogen och skjuta på djur – ”There are hunters and prey, Norman”. För det fjärde hittar Paul och Norman under sin jakttur en liten flicka fastkedjad i en stuga mitt i skogen. För det femte tar de med sig flickan tillbaka till huset för att nästa dag ta henne till polisen.

Det säger sig kanske självt att det är någonstans i höjd med punkt tre eller fyra som saker och ting börjar gå rejält snett för våra utbölingar. Fast egentligen kan en någorlunda van filmtittare mer än ana detta redan under förtexterna, vilka levererar bilder på gevär i baksätet och en tjurig ordväxling mellan Lucy och Norman. Minst två gånger påpekas det hur ödsligt Pauls farmors hus ligger. Aningarna följs upp med en landsortsbar där främlingar inte ens behöver kläcka ur sig ”Is this the way to Camp Crystal Lake?” för att allt småprat bland ortsbefolkningen omedelbart ska tystna. Och så har vi ju slemmot som stirrar lite för lystet på Lucy när hon försöker svalka sig genom att blöta ned blusen.

Nu är Bosque de Sombras förvisso en spansk/brittisk samproduktion men den uppvisar precis den kvaliteten man på senare år nästan kommit att börja förvänta sig från filmlandet i söder. Storyn är enkel men rättfram och bortsett från att både Norman och Paul inte är de mest sympatiska av protagonister (Paul är som sagt rätt dominerande och Norman har klara problem med sin manlighet) är det ingen som gör något ögonbrynshöjande korkat. Vi får antydningar om de båda parens förhållanden vilka ger märg åt historien, utan att för den skull överförklaras och ta över.

Vi får oss helt enkelt till livs en väldigt sympatisk version av lokalbefolkningsförföljelse som lutar mer åt thriller- än renodlat skräckhåll. Det är så pass bra att det nästan känns egendomligt att både regissör/manusförfattare Koldo Serra och medmanusförfattare Jon Sagalá sedan den här filmen tycks ha varit hänvisade till TV-produktioner.

Både Gary Oldman och Sam Rockwell-lookaliken Paddy Considine får chans att glänsa med tyvärr betydligt mindre utrymme för de kvinnliga karaktärerna. Franska Virginie Ledoyen och spanska Aitana Sánchez-Gijón gör dock ok insatser med vad de får. Framförallt tyckte jag att Gary Oldman som en slags nedtonad Deliverance-Burt Reynolds var i sitt esse (sans galenskap den här gången).

Dessutom är det visuella i flera lägen fantastiskt snyggt, både med avseende på ljus (mycket morgondimma) och bildutsnitt. På det hela taget ytterligare en angenäm spansk (och lite brittisk) filmöverraskning.