alt. titel: Stålmannen 4: Kampen för freden
Varthelst en sovjetisk rymdstation träffas av rymdskräp, varthelst en tunnelbanelokförare får en hjärtinfakt. Är det en fågel? Är det ett plan? Nej, det är…Stålmannen! Vid pass 1987 har världens befolkning blivit så vana vid Stålmannen och hans insatser (icke att förglömma hans önskan att betyga tunnelbanesystemets säkerhet) att man nu börjat förvänta sig stordåd. En liten pojke önskar att Stålis ska göra slut på världens krig och efter vissa moraliska funderingar börjar mannen av stål att samla in alla kärnvapenstridsspetsar och förinta dem mot solens yta.
Det är nu den nyrymde Lex Luthor tar chansen till en briljant plan. Han får ut Stålmannens genuppsättning från ett hårstrå som donerats till Stålmannenmuseet (det var på den gamla goda tiden, innan CSI. Numera vet ju varenda kotte att generna sitter i hårsäckarna). En genblob sätts fast på en stridsspets som följdriktigt slungas in i solen. Ur solen föds…Nuclear Man!
Det snällaste man kan säga om denna fjärde stålisfilm är att den känns trött. Huvudtemat är egentligen alltså inte alls fred utan striden mellan Stålmannen och Nuclear Man (vars insats primärt består i att vara solbränd, inoljad och vråla indistinkt). Runt omkring detta har man sedan pliktskyldigast slängt in lite bihistorier: försäljningen av fädernesgården i Smallville, förvandlingen av The Daily Planet till en tabloid och en helt egen kärlekshistoria till Clark Kent (från Mariel Hemingway som mest ser ut att vara en accessoar till sina gigantiska glasögon).
Det intressanta är dock att trots att Gene Hackmans Luthor utrustats med en klantig hjälpreda i form av brorsonen Lenny (spelad av Jon Cryer, numera sannolikt mest känd som Alan i Two and a half men, men för oss som varit med ett tag är han för evigt Duckie eller möjligen Wash Out) och oftast ackompanjeras av putslustig ompaompamusik (för att vi verkligen inte ska missa att det här handlar om komedi) slår han ändå Kevin Spaceys Luthor från 2006 med hästlängder.
Allt är alltså som vanligt i Metropolis: Stålis blir fortfarande automatiskt vattenkammad när han svidar om och Lois Lane befäster återigen sin status som jordens mest pantade kvinna genom sin oförmåga att se likheterna mellan kollegan och kärleksobjektet.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Men det är en fin affisch 😉
Nä, DET går inte att förneka.
Själv delade jag ut den svagaste tvåan i min blogghistoria: http://addepladde.wordpress.com/2009/05/07/recension-superman-iv-the-quest-for-peace/
Är nog beredd att stå fast vid det.
Det är ju trots allt fredag…och var du inte lite snäll med stjärnorna här..? 😉
@Pladd: Men med tanke på vad du faktiskt skriver känns tvåan ändå i snällaste laget.
@Steffo: Stålmannen har gjort sig förtjänt av lite särbehandling tycker jag.
Jag minns absolut ingenting av den här filmen trots att jag såg om den för tre år sen. Eller jo, en sak minns jag: stjäl den inte slutsekvensen från första filmen där Superman befinner sig ovanför Jorden och ler mot publiken…? Och en grej till förresten: att känslan i filmen var extremt lågbudget i jämförelse med de andra…
Det kan jag hålla med om, men det var tre år sen. Jag måste se om filmen för att kunna ändra betyget, något som inte är aktuellt..
@BRC: Jösses, så bra koll har jag definitivt inte på mina Stålmannen-filmer! Och känns inte alla filmerna lite lågbudget? Fast det ska erkännas att det var ett bra tag sedan jag såg de andra.
@Pladd: Nå, nu är det ju inte alltid text och betyg stämmer överens. Och det låter som ett vettigt beslut att inte sätta sig framför den här filmen igen. Det finns bättre sätt att kasta bort två timmar.
Den enda som Superman film jag inte sett men den kan väl inte vara sämre än den som kom häromåret? Den var så trist att jag inte ens kunde somna.
@filmitch: Nej, jag tyckte nog faktiskt att den här om inte annat var mer underhållande än den där rebooten (eller vad det nu skulle kunna kallas). Kevin Spacey funkade inte alls som Luthor 😦