Paris exploderar i brinnande revolution och ingen går säker på stadens gator från de skränande hoparna av vildögda våldsverkare. Nej, det är ingen Nostradamusartat förutseende science fiction som Charles Dickens har hittat på. Istället är A Tale of Two Cities en av författarens få historiska romaner som, vilket den historiskt orienterade läsaren vid det här laget antagligen redan räknat ut, tilldrar sig under den franska revolutionen anno 1789.

Boken tar emellertid sin början redan 1775 men börjar nog så dramatiskt ändå. I en tid när ingen gick säker för stråtrövare när man gav sig ut på långresa är misstänksamheten stor mot mannen som jagat ikapp postdiligensen mot Dover. Inte är den heller mindre mot Jarvis Lorry, passageraren som mannen sökte (för han var ju inte alls någon stråtrövare) för att överlämna ett kryptiskt meddelande – ” Wait at Dover for Mam’selle”. Svaret är lika kryptiskt det: ”Recalled to life”.

I Dover möter Mr. Lorry upp den unga Lucie Manette och kan då avslöja för henne att den far som hon hela sitt liv trott varit död och begraven i fransk jord är återuppstånden. För på ett sätt har han varit i det närmaste död, i 18 långa år instängd i ett av Bastiljens fruktade torn. Väl i Paris visar det sig att Alexandre Manette har vissa traumatiska efterdyningar av sin långa fängelsevistelse. Han vet inte vem han var innan inburandet, bara att han är ”Etthundrafem, Norra tornet”, och han är helt fixerad vid skomakande, den enda syssla han fick ägna sig åt.

Lucie tar med sig sin far tillbaka till England och fem år senare har han tillfrisknat tillräckligt mycket för att kunna vittna vid en rättegång mot en viss Charles Darnay. Trots att både Alexandre och Lucie som sagt vittnar mot Charles dröjer det inte länge innan vi hör bröllopsklockorna klämta för de unga tu. Men i huvudstaden på andra sidan kanalen är det något betydligt mer illavarslande som ljuder för landets aristokrater. Madame Guillotine har gjort entré.

Här var det inte länge sedan jag hyllade Wilkie Collins som en handlingens författare på bekostnad av Charles Dickens och så får jag nästan omedelbart äta upp mina ord. I A Tale of Two Cities är det nämligen så avsevärda mängder dramatik så det nästan pyser över. Inledningsvis blir det kanske lite ojämnt, det är inte helt klart varför Dickens för in vissa trådar i varpen även om allt i slutänden skall bliva uppdagat. Men när den franska aristokratins ackumulerade skit dånar in i den revolutionära fläkten drar det igång ordentligt och Dickens är frikostig med både gruvligheter och andlös spänning.

Tematiskt handlar boken primärt om död och återuppståndelse. Alexandre Manette återuppstår, detsamma gör Charles när han frias från de dödsstraffrenderande anklagelserna om landsförräderi. Det är heller inte särskilt svårt att läsa in den grovhuggne Jerry Crunchers bisyssla som en ”Resurrection Man”, någon som stjäl kyrkogårdslik för att sälja dem till dissektionssugna läkare, som en mer nattsvart humoristisk alludering.

Dickens lyckas i två olika scener på ett effektivt, om än kanske inte särskilt subtilt, sätt ge sina läsare en föraning om vad som komma skall. När Mr. Lorry anländer till Dover och väntar på Lucie attackerar havet staden å det våldsammaste: ”the sea did what it liked, and what it liked was destruction”. I samma anda liknas de revolutionära massorna vid en kokande häxkittel av rättmätig och blodtörstig vrede.

Och precis innan Mr. Lorry och Lucie anländer till paret Defarges lilla vinutskänkning där M. Manette befinner sig har en tunna vin slagits i tusen bitar. De hungrande fattiga flockas för att försöka suga i sig gusslånet som samlats mellan gatstenarna, stämningen är lättsam men med en icke föraktlig olycksbådande ton. Drickarna avslutar sin rännstensrunda med blodröda strimmor av vinbemängd gyttja i mungiporna. För att absolut ingen ska missa vad den gode Dickens menar låter han för säkerhets skull någon skriva ordet ”BLOOD” (eller ”Sang” antar jag egentligen) på en husvägg med leran.

Den täta handlingen tycks dock ha tillkommit på bekostnad av karaktärerna. Visst finns här fortfarande både de goda, de onda och de lustiga men protagonisterna är generellt mer endimensionella än man är van vid. Lucie och Charles måtte vara självlysande av godhet, Mr. Lorry och Miss Pross är pålitligt trogna och den egentligen ende skurken som presenteras, den degenererade Monseigneur, Markis av Evremonde, är ondskan personifierad. När hans vagn kör över ett barn läxar han myndigt upp föräldrarna – att fattiga människor aldrig kan hålla ordning på sina otaliga ungar! Tänk om hans hästar tagit skada av att behöva krossa små barnaben under sina delikata hovar?!

De mest effektiva rollerna intar istället revolutionens kvinnor: den bestialiskt kacklande The Vengeance och den ständigt stickande Madame Defarge, vilken dessutom har ett mer personligt intresse av några av revolutionens fiender. Om det inte var Dickens som skapade bilden av stickande revolutionärer i små toppiga mössor som håller vaka vid giljotinen har han definitivt dragit sitt strå till stacken med att göra den väldigt tydlig. Han höjer även ett varnande pekfinger i antydda paralleller mellan vad hungrande massor kunde hitta på i 1700-talets Frankrike och vad de skulle kunna hitta på i 1800-talets England om inte överklassen passar sig.

Just nu tycks mitt Dickens-läsande gå från klarhet till klarhet. A Tale of Two Cities visade som sagt att författaren också kunde spinna fram en riktigt bra handling. Men innan man kommer därhän är det lite för utdraget och löst sammanhållet för ett toppbetyg. Samtidigt gör fokuseringen på egentligen en enda händelseutveckling att boken är betydligt mindre förvirrande med avseende på bihistorier och persongalleri än exempelvis Bleak House.

Librivoxkvalitet: Mycket bra med avseende på både tal och ljud. En enda uppläsare som gör det bra – vad väntar du på?!