Jag kan inte påstå att jag någon gång ångrat mitt val att läsa idéhistoria i Umeå: trevlig stad, mycket trevlig institution och tilltalande ämne. Men om professor Yvonne Hirdman är en lika bra föreläsare som hon är författare och uppläsare börjar det gnaga lite att jag inte också prövat på att läsa historia i Stockholm.
Både Yvonne och dotter Anja Hirdman är välbekanta namn i den svenska kultursfären och i Den röda grevinnan målas fascinerande bilder upp av dessa kvinnors företrädare på mödernet: Yvonnes schweiziska mormor Emilie och, framförallt, mamma Charlotte, Lotti, Lolotte.
För mig som ändå inte flyttat runt så särdeles mycket under mitt förvisso än så länge inte allt för ålderstigna liv, blir jag nästan vimmelkantig efter det europeiska kringflackandet som familjemedlemmarna genomgår: Schweiz, Tyskland, Estland, Rumänien, Sovjet, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Sverige… Eftersom berättelsen mestadels äger rum under det turbulenta 1900-talet är det inte så konstigt att Den röda grevinnan, samtidigt som den är fascinerande personporträtt, också en gedigen, om än något ögonblicksartad, europeisk (och rysk) historia.
Mormor Emilie är den stabila modersfiguren som följer bokhandlarmaken Fritz, men alltid med en oefterhärmlig resning och livsdevisen ”Toute passe” (hon kom från den franska delen av Schweiz). Fattad och pragmatisk (när ryska soldater kräver både det ena och det andra i slutet av WWI kommenterar hon lakoniskt ”Besök kommer alltid vid de mest olämpliga tidpunkter”) men samtidigt franskt nätt och elegant (hon berättade gärna att hon blev titulerad Mademoiselle blott två dagar innan dottern Charlottes nedkomst).
Mamma Charlotte är en mer orolig själ som först lever livets glada dagar i Weimartidens Berlin med den baltiske greven, socialisten och författaren Alexander Stenbock-Fermor. I Berlin träffar hon sin andra stora kärlek, kommunisten Heinrich Kurella, och fyllda av förväntan inför det bolsjevikiska undret flyttar de bägge (eller kanske snarare flyr nazisterna) till Moskva. Där de omgående givetvis blir uppslukade av Stalintidens utrensningar, Kafka-artade förhör och rättegångar samt krypande paranoia. Charlotte tvingas till slut överge sin älskade, men är fotfarande så präglad av det land hon kommer ifrån att hon under en period tycks ha agerat som kommunistspion (trots att hon i partidokument anses bete sig ”icke-konspirativt”).
Hirdman skriver med lätt hand, blandar och ger på ett förnämligt sätt av nödvändig historisk kontext (en stor vinst är hennes bakgrund, vilken ger ett välbehövligt och alltid välavvägt genusperspektiv) samt nutida och personliga reflektioner. Det är ju ändå sin egen familj hon skriver om. Men man svävar sällan i tvivelsmål om vilket perspektiv som gäller, av olika anledningar är det alltid tydligt när det är dokumenterade källor som står för berättelsen och när det är Hirdmans egna funderingar och fantasier. Hon har dock modet att alltid låta det stanna vid funderingar, faller aldrig för frestelsen att skapa pseudohändelser för dramaturgisk effekt. Mitt i allt detektivarbete, i alla sovjetiska övervakningsdokument, håller hon upp sin egen mamma-bild och försöker jämka ihop den med denna andra, dokumenterade, mamma.
Att börja brodera ut texten kring en historisk person som man bara bekantat sig med genom källor är naturligtvis inte ovanligt, men här finns alltid den extra kryddan av personlig erfarenhet och relation. Som kopplingarna mellan mammans ändå borgerliga uppväxt (trots att hon blev kommunist) och hur lilla Yvonne och hennes syster kläddes ut till högtyskor med förkläden och hela baletten. Inte helt enkelt att leva med i 60-talets Hökarängen.
Berättelsen målas upp i en ständig dialog mellan författaren och hennes material, historien, sina släktingar och inte minst sig själv. Historien beskrivs med inlevelse men också med en nödvändig distans i en ibland nästan telegramartad stil. Här finns både bra och dåligt, både eufori och bottenlös förtvivlan. Det stadiga och respekterade familjelivet i 10-talets Rumänien, det sorglösa (nåja…) 20-talets WeimarBerlin och det förväntansfyllda (men i realiteten ack så tröstlösa) 30-talets Moskva.
Det går heller inte att undvika att bli lite tankfull inför det ändå överdådiga personliga källmaterial som Hirdman har kunnat utgå från; nedtecknade levnadsberättelser, dagböcker, fickalmanackor och fotografier. Allt än mer imponerande när man betänker att det överlevt två världskrig. Att jämföra med dagsläget när total eftervärldsglömska kanske bara är en hårddiskkrasch bort.
Rörliga bilder och tryckta ord 